Sluta misstro era kunder, bilhandlare

– Vi har kollat i datan, säger servicechefen. Det är inga problem med bilen, och har aldrig varit. Vad gör man som kund i det läget?

Varje vecka får jag brev från bilägare som har problem med bilen men som inte tas på allvar hos sina handlare. De känner vanmakt över att inte bli trodda, att inte bli seriöst bemötta. De har just köpt en bil för kanske en kvarts miljon, en investering som föregåtts av mycket vankelmod och avvägningar för och emot. Och när de till slut står där med nya bilen fungerar den inte som den ska.

En kvinna i Uppsala skrev om sin Volvo, en 940 från -98 där kopplingen ibland stannar kvar i urkopplat läge. Bara ibland förstås, och aldrig på verkstaden. Hon har betalat för kopplingsbyte men problemet är kvar. Verkstaden ger henne en överlägsen klapp på

axeln, säger ”lilla gumman” och skickar iväg henne med bilen som fortfarande inte funkar.

En man köpte en begagnad T5 hos Bilia i Solna men kom inte långt förrän motorn tvärdog. Inte bara en gång utan flera, men aldrig på verkstaden förstås. Det blev ett antal bärgningar, och reparationer, men aldrig den rätta.

Jag råkade själv ut för fenomenet förra veckan. Det gällde inte min egen bil lyckligtvis utan en testbil. Men känslan av vanmakt var densamma, vreden över att inte bli trodd, inte tagen på allvar.

Det var en Alfa 147, en alldeles underbar bil på många sätt. Vacker som en dag, underhållande att köra, inte minst med den läckra Sele-speed-lådan där man växlar halvautomatiskt med hjälp av två små paddlar på ratten, precis som i formel 1.

Men luftkonditioneringen fungerade inte som den skulle. Där fanns bara full kyla eller full värme. Med värmereglaget på ”Low” sprutade det in arktisk kyla, med reglaget på lägsta graderade temperatur, 16,5 grader, kom det bastuvärme.

Det här pågick en vecka men just när jag skulle lämna tillbaka bilen bestämde sig elektroniken för att fungera som den skulle igen.

Och det är nu det börjar. Jag berättar om problemet för servicechefen på Italienska Bilimporten. Jag förklarar så exakt det går, men allt fungerar ju som det ska och jag ser att han inte tror på mig.

När jag ringer dagen därpå förklarar han att det inte är något fel på klimatanläggningen.

Det är jag som gjort fel.

– Du kan ha tryckt på ”monoknappen”, säger han myndigt.

Monoknappen, vilken jävla monoknapp, tänker jag och sen tänker jag på alla stackars bilägare som blir utsatta för samma översitteri.

Det visar sig att problemet inte har det minsta med ”monoknappen” att göra.

Först är det obegripligt att han ens drar in den lilla knappen i diskussionen. Men kanske ändå symptomatiskt, för det gäller ju för verkstaden/handlaren/importören/tillverkaren att komma i överläge gentemot kunden. Att snacka rappakalja är ett beprövat sätt att få motståndaren i obalans.

Då lanserar servicechefen nästa lika verklighetsfrämmande teori; att det var så kallt

i bilen när jag kört en stund med reglaget på låg temperatur att det behövdes full värme för att snabbt få upp tempen till 16,5!

Är han galen eller bara illasinnad?

– Det är ju fel på bilen, säger jag, inte på mig! Och tankarna går än en gång till alla tiotusentals bilägare som inte blir trodda på verkstaden.

– Vi har kollat i datan, säger servicechefen. Det är inga problem med bilen, och har aldrig varit.

Vad gör man som kund i det läget? Man bestämmer sig för att aldrig mer köpa en bil av samma fabrikat. Man bestämmer sig för att överge den auktoriserade jätteverkstaden och lämnar i fortsättningen in bilen hos garagemeken runt hörnet.

Man gråter ut hos alla som vill lyssna. Och hoppas att bilbranschen ska bli mer lyhörd och serviceinriktad.

SIGNALER