Dubbelnaturer: Range Rover och Mercedes G-klass

Range Rover möter Mercedes G-klass i en skitig och elegant kamp

Skitiga, eleganta och svindyra.

Range Rover och Mercedes G-klass går en match i två ronder.

Här är nya G-Wagen. Bara att det inte är det – varken nya eller kallad G-Wagen. Den heter numera G-Klass och fastän det är tredje generationens W463-modell befinner den sig knappast i den första blommingen av sin ungdom. Mercedes terrängikon dök upp första gången 1979. Den här versionen kom tio år senare. Så den är nu 22 år gammal.

Men det verkar inte hindra Mercedes. För på samma sätt som man stoppar in en djurparksnoshörning i en trälåda och åter släpper ut den i Serengeti, återintroducerar Mercedes G:et i England.

Precis i rätt tid och till rätt pris för att stångas mot den senaste Range Rovern. Så omtänksamt.

Det är välkänt att Range Rover är favoriten bland godsägarna, en bil lika bekväm när den tar sig fram över fälten på Lord Rathbones fasanjakt som när den glider runt i Belgravia (Londons Östermalm och ett av världens rikaste kvarter, red anm). Den är med andra ord själva essensen av stad och land. Ingenting, absolut ingenting, har hittills dykt upp som kan matcha dess oöverträffade dubbelnatur.

63 arméer har valt G-klass

Förrän nu? Det finns inget tvivel om att G-klass är en helylle-fyrhjulsdriven bil. Inga förvillelser om stylad sportighet som hos Porsche Cayenne ryms i den slottslika befästningen bestående av G-klassens bepansrade sidor. Och vi menar verkligen bepansrade.

Under sin karriär har den tjänstgjort i 63 olika arméer och Mercedes har tvingats lova Nato att fortsätta bygga G-klass till åtminstone 2025. Den här saken har förtjänat sina gradbeteckningar och ser förbaskat cool när den mullrar runt i stadsdjungeln.

Så, de här två bilarna befinner sig olika klasser. Och är du inte övertygad om det, prova det här enkla testet: säg ”suv” medan du tittar på dem. Förstår du? Känner du hur oförenlig ordet verkar med G-klass? Det passar inte. Men nog med etiketter – för det här testet skull ska vi bortse från vad bilarna står för och koncentrera oss på vad de gör.

Först vad de kostar. Innan man hänger på några tillval kostar Mercedes G350 Bluetec 806 000 kronor och Range Rover TDV8 Autobiography 1 175 000 kronor. Skrämmande mycket pengar, eller hur? Nu behöver du inte lägga på så mycket till den stora britten, eftersom den kommer med allting från elektriskt uppvärmt och kylt baksätet till innertak i läder som standard.

Inte så med G-klassen. Den här är klädd i 157 800 kronor i form av trä, golvmattor, tv, upplysta aluminiumtrösklar, alltsammans får en övergripande effekt besläktad med att inreda ett fängelse med mjuka Laura Ashley-möbler. Det kanske förstärker den övergripande känslan, men det kan inte dölja det faktum att du fortfarande sitter i en cell.

Problemet är att bakom dessa pråligheter ser Geländewagen ut som och känns som en bruksbil. Det lyser igenom i de klumpiga detaljerna och fyrkantiga plastdelarna, i bristen på ergonomisk vänlighet, i sättet som dörrarna måste slungas igen, på takrännorna och listerna runt sidorna och de slarviga gliporna i panelen. Det övergripande intrycket är att passagerarnas njutning och komfort inte var de primära målen.

Lyx är en term som i det här sammanhanget bara kan användas om kupén i Range Rover. Allt är helt toppmodernt. Man har använt de bästa materialen, designen och tekniken på ett harmoniskt sätt, och resultatet är ett verkligen fantastiskt ställe att vara i. Range Rovern är också mycket mer spatiös – inte så mycket när det gäller bagage, eftersom båda har gigantiska bagagerum – men efter G-Klassens trånga bakdörrar och höga knän-säten, så låter Range Roverns Bentleylika baksäten passagerarna sträcka ut benen och koppla av.

Det kanske inte är så konstigt eftersom Range Rovern är ordentligt större: jättelika 350 mm längre och, inklusive sidobackspeglar, 209 mm bredare. Tar man bort speglarna är Mercan bara 1760 mm bred och även om det är löjeväckande för den här typen av bil, så gör det att den tar sig fram genom förvånande små utrymmen. Här hjälper sikten till. Från din höga sittposition ser du ned på motorhuven vars yttre positioner tydligt märkts ut med skrymmande blinkers. Range Rovern ger föraren ett lika fint panorama men den kommer helt enkelt inte igenom lika trånga mellanrum.

Förvånansvärt bekvämt

Märkligt nog ser det ut så från förarpositionen. I Range Rovern välkomnas du av en stilig, vidsträckt instrumentbräda och en bred mittkonsoll medan dina händer greppar en gigantisk ratt. Alltsammans gör att du själv känner dig lite miniatyrlik. Utifrån vad vi sa om design och ergonomi tidigare, är förväntningarna betydligt lägre när vi kliver in i G-klass, men du upptäcker att du gör dig bekvämt till rätta snabbt och enkelt med benen utsträckta i fotutrymmet och en liten, bra placerad ratt.

Men, att överleva i städer handlar sällan om att snika sig genom gränder, även om vi inte försöker låtsas att G-klass kan följa i hjulspåren från en Smart. Nej, i stadsmiljö handlar allt om att isolera sig själv från oväsendet utanför – och höjden och storleken på de här två klarar detta oändligt bra.

Range Rovern är så urban och avskild att saker som händer på andra sidan glaset känns som om det var på tv. Och G-klass? Ja, folk kommer inte för nära. Om det sedan beror på det vårdslösa intryck som dess air av militär tuffhet ger – det är diskuterbart. Mer troligt är att åskådarna föreställer sig att föraren är rätt så duktig med ett basebollträ.

Lättkörd och bekväm britt

Även om den är större, är Range Rovern den mer lättkörda av de två. Vrid bara växelvredet till D och du kommer inte att vara medveten om någon ytterligare växling under resten av resan. Den åttaväxlade ZF-lådan måste vara världens bästa automat, och den matchas suveränt av den senaste 4,4 liters TDV8-motorn. Faktum är att de arbetar så bra tillsammans att det är svårt att avgöra var den ena slutar och den andra börjar. Vridmomentet förmedlas utan ansträngning och den drar iväg oklanderligt från stillastående. Och du kan inte undgå att lägga märke till luftfjädringens mjukhet. Jo, du kan, eftersom det inte finns något störande med den.

Denna smidighet står i skarp kontrast mot Mercans mer klumpiga mekanik. Automastiska växellådan har visserligen sju växlar, men den växlar långsammare, plus att motorn är rå och mindre villig att svara snabbt och exakt. Den enkla 3-liters turbodieseln saknar 102 hästkrafter och 160 Nm mot Range Roverns V8 med dubbelturbo.

Medan du inte märker så mycket av skillnaden i kraft i staden, blir det tydligt överallt annars. G-klassens motor är mer stökig och ansträngd. Gasa – och någonstans bakom din vänstra axel kommer du att höra ett skarpt vrål som blandar sig med vindljudet från A-stolpen och påminner dig om att avgasröret har sitt utblås under den vänstra tröskellådan. Men oljudet är ändå mycket mindre störande än själva åkkomforten. I staden känns G-klass fast, utanför stadsgränsen ordentligt hård. Man kan förstå varför det är så. Mercedes har försökt att förbättra köregenskaperna och satt in hårdare fjädrar för att begränsa krängningen och förbättra kurvtagningen. De fungerar okej, men bieffekten är att G-klass hoppar och studsar där Land Rovern flyter fram. Okej, den två och ett halvt ton tunga Range Rovern gillar inte smala vägar och snabba svängar, men den susar förbi hinder i öppen terräng majestätiskt, med spinnande motor och tillräcklig kraft.

G-vagnen tar sig fram

Mercan är råare även om den inte är riktigt så arkaisk som du kanske föreställer dig. Styrningen kräver mycket jobb innan G-klass kan tyglas, då väger den upp ansträngningen ordentligt, men så börjar fronten kännas vag när framdäcken ger efter för fysiken – ofta innan stabilitetskontrollen har en aning om vad som pågår.  Men trots detta, den tar sig fram på ett sätt som gör att den klarar att hänga med moderna saker utan allt för stor ansträngning.

En del av den här skillnaden beror på sättet som de två bilarna är konstruerade. Den brittiska maskinen har ett skräddarbyggt integrerat chassi som förenar styrkan hos ett traditionellt rambygge med förfiningen i ett bärande chassi, vilket också förklarar varför bilen väger så mycket.

Stark plattform

Tysken använder ett traditionellt rambygge med karossen separat monterad ovanpå. Det här gör den väldigt tuff (titta undertill och du ser att den liknar en byggarbetsplats, full av balkar och byggnadsställningar), men den här konstruktionen har slutat att användas till vanliga bilar, på grund av att den inte är så vridstyv.

Inte desto mindre så är det en stark plattform som man kan hänga upp andra klonkande, oljiga delar på – på G-klassen i form av stela fram- och bakaxlar, tre stycken till 100-procent låsbara diffar och en lågväxellåda. Att använda de här är enkelt – du trycker på knapparna på instrumentbrädan – men du måste veta när du ska använda vilken av dem… Det förväntas en del kunskap när du kör Mercan i terrängen.

Range Rovern kan köras av en novis på terrängkörning. Istället för att hoppfullt trycka på olika knappar behöver du bara välja vilken typ av terräng du befinner dig på i Terrain Response- systemet – sedan sköter bilens elektronik resten. Den talar om för dig vad som händer och kommer till och med att be dig lägga in lågväxeln om systemet bedömer att det behövs.

Fantastiska i terrängen

Båda bilarna är fantastiska i terrängen men har väldigt olika uppföranden. Range Rovern flyter och glider över terrängen – tjocka, parallella timmerstockar känns inte mer än kvistar, medan gamla hjulspår, sluttningar, kratrar, stenblock, djupa vattensamlingar och allt annat som inte är asfalt hanterade bilen överlägset. Allt utom ­lera. Och det berodde enbart på däcken, eftersom Range Roverns Pirelli Scorpion Zero-däck hade sämre grepp och friktion än rivalens Dunlop Winter Sports.

Den oundvikliga konsekvensen är att du ganska snart kommer att känna dig bergsäker i Range Rovern, och det ungefär då, när du befinner dig hjulaxel-djupt i en förhistoriskt miljö, som du drabbas av insikten. Insikten om hur du behandlar denna 1 000 000 kronors terrängbil, insikten om att trots att den kan klara otroliga bedrifter, så känns den också granska dyrbar och alltför speciell för att behandlas på det här sättet.

Men, har du spenderat en motsvarande summa på G-klass så skulle den också vara ganska värdefull, men den tar sig runt i terrängen på ett väldigt annorlunda sätt.

För att säga det rent ut, G-wagen attackerar. Den är inte sofistikerad eller raffinerad, men fasiken vad den är effektiv. Den laddar inför hinder och du känner dig aldrig begränsad av dess lägre markfrigång eller sämre vändcirkel. ­G-klass är ostoppbart stridslysten, den kastar sig med ett magplask i gyttjan som en flodhäst och känns i största allmänhet ganska oövervinnlig. Det är ingen komfortabel upplevelse på grund av den styva fjädringen, men du får massor av känsla, en verklig upplevelse av kontakt och – precis som att köra en Lotus på en landsväg – känns det att den här bilen är i sitt rätta element.

I extrema omständigheter tror jag inte att den är bättre än Range Rovern – möjligen tvärtom – men den känns mer rätt.

Så för nöjet att köra i terrängen är G-klass rätt, men den är för endimensionell och saknar bredden av förmågor som Range Rovern erbjuder. Det betyder inte att G-klassen är dålig, för det är den inte.

Smittsamt charmig

Faktum är att bortsett från komforten och den sömniga styrningen, är den åldrade fyrhjulsdrivningen bättre än vi förväntade oss (av en händelse är G-klass den längst tillverkade passagerarbilen i Mercedes historia) – förutsatt att dina förväntningar är som våra, att G-klass är närmare en Defender än en Range Rover i filosofi och i praktik. I verkligheten är den något mittemellan. Men jag tror ärligt att om Mercedes kunde övertala fler människor att köra en, så skulle de sälja fler än de räknat med. Det är en av de bilar som, om man värderar den objektivt, har massor av fel och klarar sig dåligt i Range Roverns kölvatten – men ändå kommer man på dig själv med att charmas av dess smittsamma natur. Den är den verkliga grejen, en genuint terrängälskande, tuff sak klädd i en tunn fernissa av civilisation. Fast den förlorar ändå det här testet.

UTSLAG: Range Rover är bättre på alla sätt och kör över G-klass som en ångvält. Men det finns något i G-klassens ärlighet som får att vilja ha en. Rätt mycket.

Text Oliver Marriage, Top Gear Magazine
© BBC Magazines