Hur farlig är en bilbrand - för Volvo?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-28
Självklart ska Volvo ta hand om alla felaktiga sätesvärmare. Men att de tvekar att kalla tillbaka ALLA bilar har jag förståelse för.
När detta skrivs kräver både journalister och ägare att Volvo ska kalla tillbaka ett par årsmodeller av 850 för att se till att stolvärmaren inte fattar eld. Volvo tvekar och det är inte svårt att förstå. Att kalla tillbaka 150 000 bilar, 75 000 redan beslutade i USA och lika många till, för att kanske hitta 100 eller 200 bilar som är i riskzonen, är en affär på minst 150 miljoner kronor.
Låt oss säga att de hittar 150 bilar där stolsvärmen måste bytas ut, då blir det en kostnad på över en miljon kronor per bil. Pengar som naturligtvis måste tas från vinsten i stället för att plöjas ner i framtida ännu bättre och ännu säkrare bilar.
Alternativet att låta folk köra vidare är naturligtvis lockande för vilket företag som helst.
Volvo, som ju vill stå främst på säkerhetsbarrikaden, hävdar att företaget inte tvekar att kalla tillbaka bilar om det handlar om trafiksäkerhet.
Är brand inte så farligt då?
I amerikanska polisfilmer brukar bilarna vara helt övertända efter fyra sekunder och efter ytterligare två exploderar de så att bildelar far åt alla håll. Bara skurken själv, som stendöd på något underligt sätt alltid rullar ut ur bilen, är i ett enda stycke.
I verkligheten är brandutvecklingen betydligt mer återhållsam.
Om inte branden självdör, vilket är det vanligaste, tar det tid innan den tar sig. Föraren hinner alltid stanna vid vägkanten och alla hinner plocka ut sina grejer ur bilen och sätta sig i säkerhet.
Och någon explosionsrisk är det aldrig tal om.
Självklart måste Volvo ta hand om sina felaktiga sätesvärmare, men måste man verkligen kontrollera alla stolar som fungerar utan problem? Räcker det inte att de ägare som tycker att stolarna är onaturligt varma kör in till Volvoverkstaden och får problemet löst, utan kostnad?
Förra århundradets mest spektakulära och pinsamma återkallelse stod Mercedes för.
Det var hösten 1997 och nya A-klass var ohotad favorit till Årets bil-titeln.
Tredje veckoslutet i oktober lanserades bilen över hela Europa och bara i Sverige såldes över tusen bilar de två första dagarna.
I Tyskland såldes 20 000.
Två dagar efter premiären välte den lilla favoriten i Teknikens Världs älgtest och samma dag krävde jag i TV4 Nyheterna att produktionen måste stoppas och att Mercedes måste konstruera om bilen.
Även om händelsen fick stor uppmärksamhet och toppade nyheterna under flera veckor var det bara den svenske biljournalisten som krävde ett produktionsstopp.
Först var det, enligt Mercedes, inte några fel alls på bilen, bara på den svenske journalisten. Sen var det fel på däcken!
Vad skulle folk tro?
Det tog en månad av självrannsakan i
Stuttgart (och envist tjat i Stockholm) innan Mercedes faktiskt erkände att det var något problem med själva bilkonstruktionen – och produktionen stoppades!
I Sverige hann ett fåtal bilar levereras men Mercedes svenska importbolag tog det säkra före det osäkra och tog tillbaka alla bilar, ägarna fick låna den större och säkrare C-klass så länge och helt utan extra kostnad.
I Tyskland däremot levererades bilar på löpande band och flera vältningsolyckor inträffade.
Varje gång hävdade Mercedes och den pålitliga tyska trafikpolisen att olyckorna berodde på förarfel, aldrig på bilen.
Flera vältningsolyckor med anställda på Mercedes tystades ner helt och hållet.
I efterhand inser nog de flesta på Mercedes att ett snabbt erkännande och en blixtsnabb recall hade varit bättre för imagen.
Att kalla tillbaka bilar är inte lätt.
Alla tillverkare tänker sig för flera gånger före en recall som trots sitt goda syfte ofta blir ett publicistiskt bakslag och helt säkert en dyrbar affär.
Att Volvo tvekade den här gången har jag trots allt större förståelse för.
