Polisens nya överklagande av koranbränning är löjeväckande
Polisens nya försök att stoppa koranbränningar är lika enfaldigt som det fanns skäl att befara.
Den inlaga som i dag lämnades in till Kammarrätten imponerar inte.
I februari år ansökte Chris Makoundoul, ordförande i kulturföreningen Apallarkerna, om att få anordna demonstrationer utanför Turkiets och Iraks ambassader i Stockholm.
Det framgick av ansökan att koranen skulle brännas på medhavd grill, ett tilltag som kan tänkas leda till oro av mindre eller större slag.
I en djärv tolkning av ordningslagen beslöt Polismyndighetens rättsavdelning att neka tillstånd.
Ett beslut som väckte uppståndelse bland lagkloka, för att uttrycka saken milt. Mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagskyddade rättigheter och möjligheten at göra tumme ner är på goda grunder begränsad.
En närmare titt i lagen ger vid handen att avslag endast är möjligt av ordningsskäl eller för att upprätthålla säkerheten vid sammankomsten.
Polisen hänvisade dock till en bedömning som Säpo hade gjort: en koranbränning kan öka risken för attentat mot Sverige och svenska intressen.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att myndigheten åberopade ett skäl som lagen inte medger är en godtagbar anledning till att inskränka en grundläggande frihet.
Abstrakta hot duger inte. Det måste vara ett konkret och allvarligt hot mot ordning eller säkerhet för att säga nej.
Beslutet överklagades. Förvaltningsrätten kom mycket riktigt fram till att polisen inte hade rätt att neka tillstånd för allmän sammankomst.
Ett utslag som inte förvånade någon, rimligen inte ens polisens rättsavdelning.
Det här borde polisen ha nöjt sig med. Men snabbt meddelades att domen skulle överklagas till Kammarrätten.
I dag lämnades så argumentationen in till domstolen.
På fem sidor gnälls och suckas det över såväl den jobbiga Förvaltningsdomstolen som den fyrkantiga lagen.
Det hänvisas än en gång till Säpos analys och för säkerhets skull görs en i sammanhanget fullständigt irrelevant referens till att Säkerhetspolisen i sin helårsbedömning för 2023 bedömer att en tidigare koranbränning gör det ”sannolikt att Sverige kommer vara ett prioriterat mål för våldsbejakande islamister” under året.
Häpnadsväckande nog medger rättsavdelningen sedan i praktiken att den inte har lagen på sin sida i det optimistiska försöket att inskränka rätten att demonstrera.
I förbigående muttrar nämligen juristen som har skrivit inlagan att det är ”uppenbart att den aktuella bestämmelsen i ordningslagen är skriven utifrån helt andra förhållanden än de som Polismyndigheten har för handen”.
Det går onekligen att ha principiella synpunkter på att polisen vill inskränka grundlagen på det här sättet.
Kanske nekar Kammarrätten polisen en ny prövning. Kanske meddelas prövningstillstånd. Men det finns inte en chans att polisen vinner framgång.
Frågan är varför myndigheten beter sig på ett sätt som bäst låter sig beskrivas som löjeväckande.
Av beslutet framgår att polisen vill ha ett prejudikat. Vilket vid en första anblick låter rimligt.
Tills saken hör dock att det redan finns vägledning.
Den dansk-svenske högerextremisten Rasmus Paludan, en sällsynt jobbig figur som lider av kvalificerad muslimnoja, överklagade i fjol ett beslut att flytta en demonstration från Rosengård i Malmö.
Kammarrätten sade nej till Paludans begäran, mötet skulle hållas på annan plats, men det slogs samtidigt tydligt fast att prognoser om framtida säkerhetsproblem inte duger som skäl att ingripa i demonstrationsfriheten.
Jag finner två tänkbara förklaringar till att den här farsen bara pågår och pågår och pågår.
Antingen har rättsavdelningen på Sveriges största myndighet plötsligt blivit aktivistisk.
Eller så har någon i kretsen runt statsminister Ulf Kristersson viskat i något öra att det vore bra att ta den här kampen.
Erdogan-dockan, den tidigare koranbränningen utanför Turkiets ambassad, incidenter som har försvårat Natoprocessen saknas inte, det sista som behövs är nytt tjafs.
Inget av alternativen är smickrande för Polismyndigheten.