Kritiken mot Demirok lär oss att vi kan äta hundar
Ska vi äta hund till middag? frågade jag en kollega när vi var på jobb i Peking.
Han blev tvärförbannad. Det vore som om vi skulle äta en familjemedlem, sa han.
Grillad eller kokt? sa jag.
Kollegan hade hund hemma, vilket jag mindes när jag försökte förstå hans upprördhet. Jag förstod den ändå inte. Det var ju inte hans vi skulle äta.
Under påskhelgen var jag hundvakt. Jag låg på soffan med ryggont och hunden var väldigt lätt att hålla ordning på. Den tillhörde en ras under sekler framavlad för att vara människan till sällskap och förnöjelse. Dess husse antydde att den var kungligheters favorithund.
Den saknade alla ambitioner. Den sprang inte efter bollar, inte efter pinnar. Den var måttligt road av att sniffa runt i trädgården och det var omöjligt att föreställa sig att den skulle sätta av efter ett rådjur eller ens en ekorre.
Den föredrog soffan. På soffan låg jag. Den la sig på mig och slickade mig på näsan vilket i och för sig var trevligt men ganska enahanda efter de första två slicken.
Jag hade böcker att läsa men först kollade jag Facebook och ramlade rakt in i en idiottråd om Muharrem Demirok. Han hade poserat på bild där han åt råraka. Inget fläsk.
Att muslimen Demirok inte äter fläsk är tydligen otroligt anmärkningsvärt och upprörande framgick det av kommentarerna. De var många.
Vuxna män var arga och hånfulla och uppbragta. Det var viktigt för dem att alla ska äta fläsk. Och att den som äter rårakor men inget fläsk är värd allt förakt.
Människor från olika kulturer har olika syn på djur. I Peking kunde man äta hund. I södra Kina katt och allt annat du kan fantisera om. Om jag inte minns fel kunde man välja bland levande söta katter på en restaurang i Guangzhou. De satt i burar och man pekade och sa, den vill jag ha, och kocken lyfte upp den i nackskinnet och bar ut den till köket.
I Indien är kor heliga.
Du finner ingen muslim i Mellanöstern som håller sig med hund eftersom den är oren.
Bönder är vänner med sina djur. Förr, innan djuruppfödning blev storindustri, hade djuren namn och de fick all kärlek innan de slaktades och sattes på bordet.
Inget av det jag här skriver är något märkligt.
Men att en svensk partiledare tycks undvika fläsk ger de mindre begåvade delarna av vårt samhälle ved till brinnande indignation och gränslös harm.
Eller de kanske inte är så korkade som de verkar. De kanske är något så simpelt som gammaldags rasister. Ja, så är det nog: en av skribenterna ansåg att Demirok förtjänade en dansk skalle.
Jag la ifrån mig telefonen. Hunden utan ambitioner halvsov på mitt bröst. Ibland gnydde den men det kan inte ha berott på att den drömde om jakt och äventyr i skogen, snarare om nästa halva deciliter av små bruna pellets som den får till frukost, lunch och middag. Kungars hund har känslig mage.
Visst var den trevlig och avväpnande söt men det väckte inte starkare känslor hos mig än en ko eller gås skulle göra. För att inte tala om ekorren som bodde med sina ungar under takpannorna förra året.
Så varför skulle man inte kunna äta hund?
Det kan man föreslå dem som vrålar och skriker för att någon undviker fläsk.
Ni kan äta era jävla hundar!