Allt är inte Demiroks fel – C har inte gjort sin läxa
Snart är Muharrem Demirok varken populär hos väljarna eller centerpartister.
Partiets tålamod verkar dessutom kortare än tidigare när det kommer till impopulära partiledare.
Men det är faktiskt inte bara Demiroks fel att det går så dåligt.
Centerpartiet har målat in sig i ett hörn och nu har färgen torkat. För att ta sig ut behövs det ordentligt med energi och politisk kreativitet, men båda verkar partiet ha ont om. Ett år in i Muharrem Demiroks partiledarskap verkar tålamodet med partiets dåliga opinion vara på väg att ta slut.
Centerpartisterna kan skylla på att den stundande EU-valrörelsen stressat upp dem eller att opinionen aldrig riktigt lyfter, men det som det egentligen handlar om är att det maktvakuum som uppstod när Annie Lööf lämnade partiledarposten aldrig helt försvunnit.
Partiet hade under lång tid haft problem med att det bara var Annie Lööf som syntes och att det fanns för få andra starka profiler i partiet. De som hade potential lämnade en efter en partiet under hennes sista år som partiledare.
Den dåliga återväxten blev ännu tydligare när hon själv lämnade och en efterträdare skulle väljas.
Muharrem Demirok var inte den självklara vinnare, det visade sig bara att de andra två kandidaterna hade ännu mindre att komma med. Den ena hade varit ute ur partipolitiken under lång tid och den andre kunde inte med självklarhet svara ja på frågan om han skulle viga samkönade par.
Att ta över efter en populär partiledare är i stort sett ett självmordsuppdrag i politiska partier. Det har varit modigt av Demirok att ta på sig uppdraget.
Men otack ser ut att bli hans lön.
Centerpartiet verkar ha glömt vilka skräcksiffror Annie Lööf drogs med under sina första år som partiledare. Det går dåligt för Centern nu, men det går inte lika dåligt som under 2013.
Under de senaste 20 åren har Centern haft stort inflytande. Först genom alliansen och sen genom samarbete med S och MP och januariavtalet. Efter valet 2022 stod de med noll inflytande och det är nästan som om den insikten fortfarande inte riktigt nått hela vägen fram. Den kommer fortfarande smygande verkar det som, och förvånar och förvirrar centerpartister. Va, är det ingen som bryr sig om vad vi tycker om tänker?
Svaret är nej, inte just nu. Och det är inte Muharrem Demiroks fel.
Något Demirok däremot misslyckats med är att ena partiet och fylla upp maktvakuumet med sig själv och sina lojala medarbetare.
Kritikerna vill se EU-valet som en temperaturmätare för Demiroks ställning i partiet. Det kanske hade varit rimligt om de hade haft en kandidat som väljarna visste vem det var. En nästintill okänd Emma Wiesner som inte suttit en hel mandatperiod i parlamentet är ingen rättvis temperaturmätare.
Centern måste i stället bestämma sig för vad de ska göra med Muharrem Demirok baserat på annat – vad blir det för politik med honom som ledare, kommer han att kunna förhandla fram en bättre position för partiet efter nästa val, litar de på honom? Det här är frågor som är viktigare för ett partis överlevnad.
I över ett år har Demirok lyft fram skolfrågan som Centerns nya profilfråga – ändå har partiet inte lyckats profilera sig där. Att Centern nu är ett parti som saknar tydlig politik och riktning är ett problem på riktigt. Centern är ett parti som inte gjort sin läxa under lång tid.