Lyckad nedtoning av U2

Publicerad 2023-03-17

De två till höger har kokat ihop en oväntat intressant skiva av 40 recyclade U2-låtar.

ALBUM När Bono och The Edge tolkar om, skalar av och uppdaterar 40 låtar ur U2-katalogen blir resultatet mer angeläget än vad som rimligen borde vara möjligt.

Följ ämnen
Ukraina

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
U2
Songs of surrender
Island/Universal


ROCK Idén med 40 avskalade och nedtonade nyinspelningar av låtar ur hela U2-historien kändes på papperet som något av ett ”jaha”. Utöver att fungera som hjälp i marknadsföringen av Bonos självbiografi ”Surrender”, uppbyggd kring just 40 U2-låtar, var det svårt att se någon verklig poäng.

Snarare gick albumet att tolka som ytterligare ett tecken på den kreativa vankelmodighet som har präglat U2 ända sedan de började ge ut skivor med prefixet ”Songs of” (vi har i den serien tidigare fått halvhaveriet ”Songs of innocence” 2014 och den lite mer lyckade ”Songs of experience” 2017).

Dessutom, och kanske framför allt: U2-publiken har ju redan ett starkt förhållande till originallåtarna. Varför skulle de välja att lyssna på de nya versionerna istället?

Den frågan kvarstår möjligen, men efter att ha umgåtts några dagar med ”Songs of surrender” inser jag att jag faktiskt gillar ganska mycket av det här. 40 låtar blir utan tvekan för mycket, särskilt som det inte är exakt samma 40 låtar som i boken och den poängen därmed lite går förlorad. Men det finns samtidigt något... befriat över stora delar av albumet.

Dublin-kvartetten har som bekant inte gjort sig känd som de små gesternas orkester, så att höra till exempel ”Beautiful day” med i princip bara piano, kör och stråkar, eller ”City of blinding lights” utan att precis allt exploderar i refrängen, lyfter tydligare fram vilka bra låtar det faktiskt är.

Bono och The Edge verkar också ha sett albumet på liknande sätt. Det här är till stor del deras pandemiprojekt, inspelat hemma hos The Edge i Malibu och med en rad medproducenter i olika studior i Europa och USA när bandets två centralfigurer råkat befinna sig i samma stad samtidigt. Adam Clayton finns bara med här och där och Larry Mullen Jr ännu mindre.

Tanken var att tolka om låtarna, titta på dem ur två 60-åringars perspektiv. Bono väljer inte sällan att hålla igen i leveransen av texterna – även det befriande – och tillåter sig flera gånger dessutom att byta ut rader, antingen för att han skäms över sitt tjugonåntingjag eller för att uppdatera budskapet.

Allra mest så i ”Walk on”, som ursprungligen skrevs till Aung San Suu Kyi, den politiska fången och fredsprisvinnaren i Myanmar som efter att hon senare fick politisk makt blev hårt kritiserad för sin passivitet inför regeringens förföljelse av muslimer. Nu handlar låten istället om Ukraina och Volodymyr Zelenskyj, där raden ”If the comic takes the stage and no one laughs” anspelar på att presidenten är gammal ståuppkomiker.

Intressant nog är det långt ifrån alltid de mest odödliga klassikerna som skiner mest på ”Songs of surrender”. ”Stories for boys”, en ganska bortglömd låt från debutalbumet, blir en liten höjdpunkt som återhållen ballad med The Edge på sång. Och nog för att det mesta på ”The Joshua tree” får betraktas som tämligen klassiskt men här är det en av det albumets mindre slitna låtar, ”Red hill mining town”, som faktiskt drabbar allra mest.

Låtar som redan är relativt återhållna i original vinner mindre på ompaketeringen, någonting som ”The miracle (of Joey Ramone)” går inte att rädda upp i den här formen heller och en tidig rocker som ”Out of control” var trots allt väldigt mycket skriven för skrammel på elgitarr.

Men med lite redigering, kanske till ungefär de 16 eller 20 låtar som finns på de två olika cd-utgåvorna, blir ”Songs of surrender” en betydligt mer sympatisk och relevant idé än jag trodde var möjlig.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik