En halvbakad limpa utan jäst

Markus Larsson

Hade massorna lyssnat om de tvingats betala för ”Songs of innocence”?

ROCK Det skramlar tomt.

Frågan är om massorna hade lyssnat om de hade tvingats betala för "Songs of innocence"?

Risken finns att gruppens trettonde studioalbum blir ihågkommet som pr-kuppen som skänktes bort på en presskonferens för amerikanska teknikföretaget Apple.

Själva idén, att utan förvarning släppa ett album gratis till över 500 miljoner Itunes-användare, förtjänar ett sus genom publiken. Ingen artist på samma nivå har gjort det tidigare. Men nästan allt annat har U2 gjort bättre.

Meningen är att låten ”California (there is no end to love)” ska vara en hyllning till Beach Boys och pop som låter solsken silat genom palmblad. Men 2014 vill man inte höra U2 göra någon sorts version av Brian Wilsons ”Barbara Ann”-körer där de sjunger ”Santa Barbara, Ba-Ba-Barbara”. Det är urfånigt.

I ”The miracle (of Joey Ramone)” beskriver Bono sitt unga livs brytpunkt, ögonblicket när han hörde Ramones för allra första gången. Men det låter mest som om pojkbandet 5 Seconds Of Summer eller The Fooo sjunger om sina idoler.

”Iris (hold me close)” handlar om Bonos mamma som sångaren har sörjt i fyra decennier. Hur ett sådant ämne kan kläs i lättviktig Maroon 5-välling är obegripligt. Känns som bandet försökt limma fast två låtar som inte passar ihop. Det blir inte alls samma emotionella drama som när Bono avhandlade sin far i ”Sometimes you can't make it on your own” på skivan ”How to dismantle an atomic bomb”.

Det finns även en hyllning till The Clash här. Men den talar vi gärna tyst om, tack så mycket.

Om det finns ett ord som beskriver ”Songs of innocence”, titeln anspelar på att bandet inspirerats av barndomen och minnen och musiken de lyssnade på i Dublin innan de blev globalt rockband, är det just – ”men”. Eller kanske ”meh”? Det är lättare att beskriva vad albumet inte är.

U2:s existens bygger på att leverera blockbusters. Och efter att förra skivan ”No line on the horizon” med gruppens mått mätt tokfloppade har Larry, Adam, The Edge och Bono anlitat ett namnkunnigt team av låtskrivare och producenter för att reparera skadorna.

Ryan Tedder och Paul Epworth låg bakom Adeles bestseller ”21”, till exempel. Och Danger Mouse, bland annat känd för Gnarls Barkleys hit ”Crazy”, är i sin tur ett lite kreddigare alibi.

Men där U2 förut släppte storslagna album med en egen identitet och blickade framåt är ”Songs of innocence” ofta en nostalgisk halvbakad limpa utan jäst. Bandet verkar varken veta vilka de vill vara längre eller hur de ska låta.

På 90-talet döpte rockbandet Bob hund en ep till ”Istället för musik – förvirring”.

En modifierad version av den titeln beskriver både U2:s aktuella Facebook-status och samtiden bra.

Istället för musik – distribution.