Hjärta, smärta, hjärna – och obefläckad pop
Albumaktuella Pet Shop Boys är fortfarande inflytelserika
Publicerad 2024-04-26
40 år efter den förföriska debutsingeln ”West end girls” märks arvet efter Pet Shop Boys fortfarande – i allt från samtida popmusik till design.
I dag släpper duon sitt femtonde album ”Nonetheless”.
Neil Tennant från Newcastle och Chris Lowe från Blackpool träffades i en hifi-butik i Londons Chelsea, 1981. Lowe drömde om ouppnåelig utrustning. Tennant hade köpt en synt och behövde teknisk support. Konversationen ledde snart in på gemensamma favoritband som Soft Cell, Kraftwerk och The Human League.
De nyblivna vännerna började göra musik tillsammans i Tennants lägenhet i Chelsea. Demokassetterna märktes kort med ”West End”, innan duon bestämde sig för Pet Shop Boys (det var så de brukade referera till några vänner som jobbade i en djuraffär).
Chris Lowe var utbildad arkitekt, Neil Tennant skrev för den legendariska poptidningen Smash Hits. 1983 åkte Tennant till New York för att intervjua Sting. Där träffade han producenten Bobby Orlando som fick en demo. På kassetten fanns bland annat låten ”It’s a sin” – en kampsång som senare skulle bidra till att göra queerkultur mainstream.
I april 1984 kom bandets förföriska debutsingel ”West end girls” med en text inspirerad av T S Eliots dikt ”The waste land”. Nyinspelningen av densamma slog ner som en bomb året därpå och blev duons första listetta i flera länder. 40 år senare röstas låten ständigt fram som ett av Storbritanniens käraste popögonblick.
Bandet skrev kontrakt med skivbolaget Parlophone och gav 1986 ut fullängdsdebuten ”Please”, som precis som alla Pet Shop Boys-album endast består av ett enda ord – ett typiskt drag från de stilistiska britterna.
Därefter inleddes Pet Shop Boys gyllene era: det sena 80-talet och tidiga 90-talet med album som ”Actually”, ”Behaviour” och ”Very”.
Vi som hade våra tidiga formativa pop-år under den märkliga ”Absolute Music”-eran träffades först av Pet Shop Boys via den sublimt sorgliga Village People-covern ”Go west”. Ett kvitto på bandets storhet är hur annorlunda den låter i dag, jämfört med genom en 13-årings öron.
Mötet mellan hjärta och hjärna, intellekt och eufori, är Pet Shop Boys främsta signum. Under det första lagret av eleganta melodier, dansanta beats och klassiska harmonier döljer sig alltid betydelser, blinkningar och teorier som leder lyssnaren vidare. Rent musikaliskt är Pet Shop Boys house, hi-energy och komplexa orkestreringar – men aldrig utan att tappa känslan för popmelodier så raka att man nästan rodnar.
– Lowe och Tennant är egentligen för smarta och ambitiösa för att hålla på med pop, men har gjort just det till sin grej, säger Joel Sjöö, låtskrivare som bland annat låg bakom Billboard-hiten och Eurovision-vinnaren ”Arcade” med Duncan Laurence från 2019. De förhåller sig till samtiden och kulturen på ett sätt som mer påminner om visuella konstnärer som Damien Hirst eller Alexander McQueen.
När det orange omslaget till ”Very” kom 1993 liknade det till exempel ingenting annat i de traditionella cd-hyllorna. Tack vare sin estetiska medvetenhet och sitt sinne för detaljer har britterna inspirerat personer även utanför den renodlade musikbranschen. Martin Morris är Stockholmsbaserad creative director med rötterna i London som delvis har döpt sitt företag efter albumet ”Behaviour”.
– För mig är Pet Shop Boys en hel värld, säger Martin Morris. Hög konst och låg konst. Det är spänningen mellan de två som jag älskar. De är så nyfikna på alla aspekter av vad de gör – design, typografi, bildspråk, framförande – att de för mig är designikoner, en motsvarighet till vad Dieter Rams (inflytelserik tysk industridesigner, reds anm) är för produktdesignvärlden. Deras inställning till konst och design har definitivt inspirerat mig. Minimalism, färg och en slags reaktion mot tråkiga klichéer.
Pet Shop Boys har alltid handlat om framåtrörelse. ”Lowe är så ovillig att se tillbaka att han fick sin pappa att gråta första dagen i skolan när han gick in i klassrummet utan att vända sig om”, har Tennant berättat.
Som popteoretiker sammanfattar duon själva sin gärning på ypperligt sätt: ”Che Guevara and Debussy to a disco beat” lyder deras patenterade slogan.
– Den raden säger väl egentligen allt; att dansgolvspop kan vara både dansant och en flykt från verkligheten, samtidigt som den är intelligent, relevant och politisk, säger Christofer Bernestål, inbitet Pet Shop Boys-fan som såg bandet så sent som i somras, under greatest hits-turnén ”Dreamworld”. Vänder man på det har de också visat att det litterära och seriösa inte nödvändigtvis måste göras av en klassisk rockman i skäggstubb.
Den principfasta duon har ofta hållit den heterosexuella, rigida rocken på armlängds avstånd. I skarven mellan 80- och 90-talet stack de ut i sin strävan bort från yviga arenaposer och gitarrsolon.
– En stor del av rockmusiken hade trista pretentioner och storhetsvansinne. Halvreligiösa egoistiska gester, ballader med vajande cigarettändare – den typen av pinsamt rockistbeteende, säger Martin Morris.
Pet Shop Boys är även kända för sina samarbeten och remixer. Musiken de gjort tillsammans med Liza Minneli, Boy George och Dusty Springfield hör till några av deras finaste stunder. Den sistnämnda blev så tagen första gången hon hörde ”West end girls” att hon nästan kraschade sin bil.
– När de återupplivade Dusty Springfield gjorde de en kulturgärning som låtskrivare och producenter värd samma rosor som när Rick Rubin skakade liv i Johnny Cash, säger Joel Sjöö.
Det brittiska bandet Years And Years – som Pet Shop Boys också har samarbetat med – är bara ett väldigt tydligt exempel på hur ekot av duon hörs i dagens musik. Men fyra decennier efter bandets bildande görs mer eller mindre all pop på Pet Shop Boys grunder. Lady Gaga och Cardi B är båda uttalade fans.
I fjol släppte Drake ”All the parties”, som utan lov oblygt lånade från ”West end girls”. Tennant fick nys om låten via en imponerad brorson. Ärendet klarades emellertid upp efter några snabba tweets och bandet fick sin ersättning.
Pet Shop Boys-sångaren, som fyller 70 år i sommar, poängterar vikten av att ”fortsätta vara intresserad” och är bland annat ett fan av den unga, australiska popstjärnan Troye Sivan. Tennant och den några år yngre Lowe, 64, påminner annars mer och mer om popmusikens svar på den brittiska konstnärsduon Gilbert and George för varje år som går.
I dag släpps femtonde studioalbumet ”Nonetheless”. Skivan är duons första med producenten James Ford, som bland annat låg bakom Blurs fjolårscomeback ”The ballad of Darren”. Det är en optimistisk historia i tio delar som givetvis innehåller referenser till den ryske balettdansören och KGB-flyktingen Rudolf Nurejev, den tyska efterkrigstidens popexplosion samt Donald Trumps livvakt.
Men mest av allt kommer Pet Shop Boys tillbaka som en påminnelse. Om en svindlande katalog av obefläckad syntpop – och om att det är genom kulturen som vi skapar mening i våra liv.
I en intervju med The Guardian inför nya albumet säger Neil Tennant någonting som ringar in känslan i deras gärning – och i popmusiken i stort.
– Inom mig har det alltid funnits en känsla av ouppfylld längtan. Vilket inte är särskilt rättvist mot mig själv eftersom den har uppfyllts ganska ofta. Ändå finns den alltid där; en längtan efter någonting annat, någonting bättre.