Pet Shop Boys bryr sig alltjämt mer än de flesta
Publicerad 2024-04-26
ALBUM Pet Shop Boys fortsätter envist att injicera intellekt och omsorgsfulla melodier i en popmusik där det inte sällan premieras att dumma ned sig.
Pet Shop Boys
Nonetheless
X2/Parlophone/Warner
POP Den som hoppade 40 år tillbaka i tiden 1984 hamnade i andra världskriget. Den som hoppar 40 år tillbaka i april 2024 hamnar i samma månad som Pet Shop Boys släppte sin debutsingel ”West End girls”.
Det säger någonting om någonting. ”West End girls” blev förvisso en hit först i en nyinspelning året därpå, men ändå. Det var genuint modern popmusik då, en ny sorts hit med en ny sorts sound, och låten känns påfallande modern fortfarande.
”We’ve got no future, we’ve got no past/Here today, built to last” sjöng Neil Tennant och när han och Chris Lowe nu, 44 brittiska topp 40-singlar senare, släpper sitt femtonde album ihop kan vi konstatera att väldigt få akter födda ur det tidiga 80-talet lyckats skapa lika tidlös och hållbar pop som den här duon.
Pet Shop Boys har hållit en sällsynt konsekvent linje sedan dess och inspirerar alltjämt nya artister.
Tennant fyller 70 till sommaren och är en annan person i dag än den hippa Smash Hits-journalist som lyckades hoppa över till andra sidan och bli en helt egen sorts popstjärna i det London som då fortfarande var den nya popmusikens viktigaste plats.
Han inser givetvis det. Om väldigt mycket av musiken på ”Nonetheless” – generösa mängder analogsynthar och gammaldags trummaskiner insvepta i ännu generösare mängder stråkar – hade kunnat glida in tämligen sömlöst på nästan vilken tidigare Pet Shop Boys-skiva som helst skriver Tennant från där han befinner sig nu.
Producenten James Ford, känd från egna banden The Last Shadow Puppets och Simian Mobile Disco men också från produktioner för Depeche Mode, Blur, Kylie Minogue och The Last Dinner Party, har vuxit upp med Pet Shop Boys och förstår dem på djupet, förädlar soundet och håller det relevant. Samtidigt som Tennant utan att nödvändigtvis låta nostalgisk ser tillbaka på viktiga händelser i livet och reflekterar över den känsla av ensamhet som ofrånkomligen smyger sig på alla som levt ett tag.
”Why am I dancing when I’m so alone” sjunger han i den synnerligen dansanta ”Why am I dancing”. Han ger sig på de riktigt stora livsfrågorna i den eleganta croonerballaden ”The secret of happiness” och letar på ett ganska rörande sätt efter sammanhang i en annan stor ballad, ”A new bohemia”.
Mest drabbar nog ”New London boy”, vars titel kan vara en en blinkning till David Bowies tidiga modsepos ”The London boys” om att vara ung och ny i storstaden. Tennant berättar historien om ”det som händer mellan vers två och tre i ’Being boring’”, hur han som 19-åring ramlade rakt in i den brittiska huvudstadens glamrockscen 1973 – ”everyone’s dancing to Roxy and Bowie” – och försökte växa upp som queer i en fördömande värld.
Samtidigt fortsätter han att vara samtidsobservant historieberättare. I ”Bullet for Narcissus” låter han Donald Trumps livvakt reflektera över sitt jobb.
Självklart är Pet Shop Boys något annat nu än på första albumet ”Please” 1986, när deras urbant urbrittiska, intellektuellt dansanta pop verkligen lät som sin tid. De har, sannolikt hur de än bär sig åt, sina viktigaste skivor och största låtar bakom sig.
Men de tar fortfarande sitt jobb på största allvar. Förmågan att skriva direkta melodier och klä dem i detaljrikt skimrande elektronisk melankoli är intakt. Inte minst sättet att envetet fortsätta pressa in hjärna i popmusiken i en tid där det allt oftare premieras att dumma ned sig förtjänar all respekt.
”Nonetheless” känns som ett brev från goda vänner, ett välkommet besked om att de lever och har hälsan. Och de tre plussen ovan ska förstås sättas i perspektiv till en sällsynt fabulös katalog.
BÄSTA SPÅR: ”New London boy”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik