Norlin tonsätter livets skönhet och snålhet
Publicerad 2024-05-07
KONSERT Tillsammans med parhästen Jonas Teglund recenserar Annika Norlin ständigt konserten i realtid. De landar ofta på ”cirka 76 procent”.
Väl blygsamt – det blir faktiskt en ännu finare kväll än så.
Annika Norlin & Jonas Teglund
Plats: Katalin, Uppsala. Publik: 550 (utsålt). Längd: 1 timme och 20 minuter. Bäst: ”Men ändå”, ”Mitt gäng” och ”Den sista”. Sämst: Inget fel på engelskspråkiga ”Hydra”, men den känns lite malplacerad i sammanhanget.
UPPSALA. Utanför Katalin fryser magnolian i vinden. Ännu ett exempel på livets skönhet och snålhet – helt i samklang med Annika Norlins senaste album ”En tid att riva sönder”. Skivan är ett samarbete med musikern och förläggaren Jonas Teglund och kretsar kring sorg, men egentligen lika mycket kring det försiktiga ljus som ofta letar sig in.
Annika Norlins noveller tar aldrig riktigt vägen dit man tror att de ska. I Umeå-artistens värld kan allt från ett tomt müslipaket till barnens Minecraft-spelande bli till pop. ”Den sista”, som serveras som extranummer i kväll, kan mycket väl vara en av de mest halsbrytande kärlekssånger som skrivits på svenska språket.
I varmt, gult scenljus inleder Norlin med singeln ”Full på dan”. Hon sjunger med massor av nerv, som accentueras av fingrarnas fladdrande Thåström-rörelser. Konserten känns mer som en bekännelse, ett samtal, än någon form av traditionell underhållning.
– Kul att ni är här. Det här är vår samling sånger om en rutten tid. Välkommen till våran tröstmässa, säger hon.
Innan låten ”Dåligt besked” rullar hon med axlarna, som krävs det vissa ergonomiska övningar för att ta sats inför denna självutlämnande terapipop.
Men Annika är ju inte ensam.
Vi är många här i kväll med våra egna neuroser, sorger och rädslor ”för att begå socialt fel”.
På skiva bärs dessa berättelser upp av en pop lika lyhörd som vimsig, lika finstilt som sublim. En musik som inte enkelt låter sig översättas till scen. Men bandet skapar ändå en trivsam och lätt hemvirkad fond. I ”Röd september” påminner de om ett Fleetwood Mac på en svensk indieklubb – i ordens finaste bemärkelse. Helt i sin ordning lämnar de också så mycket rymd åt sångerskans röst att kvällen stundtals går över i högläsning.
I mellanpraten avhandlas de senaste årens pandemi, krig och skogsbränder. I den vardagsromantiska ”Men ändå” landar Norlin i en Ulf Lundellsk och älskvärd slutsats om att loppet inte är helt kört så länge det finns fåglar och morgonkaffe.
Psalmen ”Mitt gäng”, om oföränderligheten i gamla kompisgruppen, är ännu ett bevis på låtskrivarens briljans. Man ser den som en kortfilm på ögonlocken, på samma sätt som man under låten ”Rädslan” kan känna doften av ”regn och bergamott”.
I ”Alexander Lukas”, sjungen med handen avslappnat i byxfickan, drömmer artisten om att gå hem till alla olycksdrabbade vänner och, likt Magdalena Graaf i ”Postkodlotteriet”, berätta att allt från och med nu kommer att bli toppen.
Det blir i alla fall en rasande trevlig – och skitjobbig kväll – lite beroende på hur man väljer att se på saken.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik