Knarkande clownfarsa klubbar med Strindberg
Alexander Salzberger skämtar bort för mycket svärta i sin nya pjäs ”Son och far”
Publicerad 2024-03-03
Det våras verkligen för papporna i kulturen. Men inte på ett särskilt smickrande vis. Alexander Salzbergers nya pjäs är nästa pappahistoria till rakning på teatern (efter Anna Vnuk är Bastarden på Unga Klara och strax innan Sara Stridsbergs ”En grav för två” på Galeasen).
”Son och far” är ett slags uppföljare till monologen ”Kicktorsken”, som Salzberger gjorde för tolv år sedan och senare bearbetade till en bok. En hel del känns alltså igen: den trassliga uppväxten i förorten, fotbollsdrömmarna, klassresan, de destruktiva relationerna och drogerna.
Salzbergers alter ego spelas denna gång uppriktigt, nedtonat och utåtriktat av David Fukamachi Regnfors i wifebeaterlinne och en clownmask som det står ”horunge” på. Han har inte mindre än två dåliga farsor att göra upp med. För nu ska sonen själv bli far. Nattklubbsröken måste vädras ut och det är dags att landa efter drogtripparna. Finna förlåtelse, försoning, eller åtminstone förståelse.
Det är alltså uttalat självbiografiskt, men samtidigt betonas att mycket är fiktion och att rollfigurerna är tillskruvade. Vilket Salzberger har goda skäl att göra, förstår man, då pjäsens familjemedlemmar anklagar Författaren för att ha ljugit om dem i sina tidigare verk.
Hur trött man än kan vara på metateater och alla verklighet vs fiktion-grepp blir det ändå väldigt roligt när ensemblen spelar ut klichéerna som rollernas ”förlagor” hatar att se sig som. Marie Richardsons småpackade Mor i undersköterskebussarong är obetalbar när hon felciterar Strindberg och elakt kallar Alex ”min smärtas största barn” på släpig teatervärmländska. Isa Aouifia och Leonard Terfelt är lika tacksamt komiska i sina ytterligheter som marockansk-muslimsk Far respektive israelisk-judisk Styvfar.
Tyvärr drar Salzberger berättelsen om sin berättelse onödigt långt, skämtar bort lite för mycket, och blir allför övertydlig när han stryker under referenser både en och två gånger. Som om han inte vågar lämna något åt publiken att själv fylla i, eller vill undvika det allra sårigaste och helst bara underhålla oss.
Att August Strindbergs ”Ett drömspel” är uttalad inspiration (”fritt efter”) skruvar dessutom upp en enorm förväntan, som dessvärre förvandlas till besvikelse. I Strindbergs drömliknande form finns trots allt ett poetiskt mönster som inte motsvaras i Salzbergers personliga, betydligt spralligare text. Att låta ”orten” representera Skamsund är å ena sidan fyndigt, men blir dramaturgiskt märkligt utan Fagervik.
Fläckvis funkar dock avvägningarna i text och regi alldeles utmärkt. Som i scenen när alla familjemedlemmar på klassiskt AA-manér går laget runt och accepterar sina missbruk, medan huvudpersonen Alex avslutar rundan i ett slags poetisk förnekelse: ”Jag är författare och regissör”. Där nitar Alexander Salzberger elegant skärningspunkten mellan liv och konst, humor och svärta.
För visst är det synd om människorna, men också festligt att tänka sig Fingalsgrottan som technoklubb, där Sonen försöker bryta vågornas mönster med drogrus, badande i laserljus.
