Det ledsna barnet kikar fram genom hela boken
Johan Klings ”Repris” bearbetar en pappas svek
Publicerad 2023-08-17
Hur i helvete kan man blåvägra kontakt med sitt barn? Frågan plågar mig och gör mig förbannad genom filmaren och författaren Johan Klings nya bok, där han söker svar om sin pappas totala frånvaro.
För det är så fullkomligt obegripligt hur någon som ändå verkar ha haft viss möjlighet att delta i sitt barns uppväxt inte känt något som helst ansvar för sin existentiella roll i en ny och oskyldig människas livshistoria. Även om ungen var oönskad kan man väl sätta sitt ego åt sidan en smula och begripa det fruktansvärda i att skicka med denna info som svidande etikett på barnets ändå redan utmanande resa genom livet?
Men nej, denna livsresa har Johan Kling, nu i 60-årsåldern och själv förälder, tvingats företa sig utan någon som helst kontakt med sin pappa. Den går genom Klings välbekanta, cinematiska universum i Stockholms innerstad. I miljöerna kring dess navel Stureplan, där människor sitter olyckliga i sina stora lägenheter, blev han till i ett 1960-tal när äktenskapsnormen var stark och abort inte en enkel möjlighet.
Pappan tycks ha sjappat så fort graviditeten var ett faktum och benämns som ”en skugga och en förrädare”. I sina glansdagar var denne etablerad modetecknare och något av en ”profil” men trillade sedermera ner i psykisk ohälsa. Här finns vissa förklaringar att hämta, men inga godtagbara ursäkter.
Mamman med det adliga efternamnet var å sin sida opålitlig och manipulativ. Sonen lärde sig tidigt att vara vaksam mot hennes beskrivningar av verkligheten och författaren beskriver sin mor omväxlande ur barnets och den vuxne sonen ögon. Som ”en ung vacker kvinna i svängen” – självständig med ”boyfriends” som hon snabbt kunde tröttna på.
Texten är ett förbannat gott hantverk, präglad av filmarens känsla för bildberättande kombinerat med skickligt insugande dramaturgi. Mittboks tar självanalysen över, men Klings öppna reflektion om varför han blev den han blev framstår som ett uppriktigt försök att vägra låta faderns misstag gå i repris. Ärendet tangerar också en större diskussion om manlighetens kris och vikten av att prata om känslor.
Klings röst har ett slags lågaffektiv saklighet. Men bakom de vuxna orden om barndomens övergivenhet, ungdomens stök och fyllor, och genom den vuxne författarens nyktra efterforskningar kikar hela tiden det ledsna barnet fram: ”Upplevelsen är bokstavlig – jag tänkte på min pappa varje sekund som barn.”
Ja, han vet ju precis vad han sysslar med när han framkallar små scener av välvalda situationer och detaljer. Jag faller pladask i hans skissade men samtidigt levande minnen av barndomen. Blåa gummistövlar som läcker in och gör strumporna blöta. Sånt där obehag som är tacksamt att romantisera, men i kontrast till den livslånga smärtan i att vara oönskad och bortstött blir alldeles hjärtskärande.
