Först njutningen – sedan moralen
Underhållningsvärdet får styra Tolvskillingsoperan på Dramaten
Uppdaterad 2023-12-05 | Publicerad 2023-12-03
Först käket, sedan moralen. De välkända orden finns i ”Tolvskillingsoperan”, Bertolt Brechts och Kurt Weills raskt hopkomna verk, med premiär 1928 i ett Berlin märkt av fattigdom, korruption och inflation. Samtidigt strök nazismen omkring utanför kabarélokalerna. Kombinationen innebar att käket var mer eftertraktat än moralen.
Med tiden har Brechts teaterestetik tappat i kraft, medan Kurt Weills sånger har blivit slagdängor. Det är naturligtvis Weill som är skälet till att ”Tolvskillingsoperan” med rätt täta mellanrum spelas. Senast gick den på Folkoperan för fyra år sedan. Innan dess minns jag den från Östgötateatern kring millennieskiftet, redan då var det tydligt att Brecht & Weill hade blivit en del av underhållningsindustrin.
På Dramatens stora scen möter vi en kabaré på en bättre lokal. En bar till höger flankeras av en orkester till vänster och i fonden hänger ett utsnitt från Hieronymus Boschs ”Lustarnas trädgård”. Däremellan prydliga bord och stolar med tiggarskaran, om det är rätt beteckning, i kostymer av gott snitt. Käket, trots den magra rekvisitan, står här inte i vägen för moralen.
Liksom på Folkoperan riktas spelet uteslutande mot salongen. Brechts Verfremdungseffekt, att bryta scenens illusion för att medvetandegöra publiken, har tappat stinget. Vad som återstår är klichéer maskerade som underhållning. Och underhålla är vad man vill göra på Dramaten.
Föreställningen kan beskrivas som överregisserad, med mer av musikalestetik än levande teater. Här är alla personerna ett slags klichéer, tydligast Torkel Peterssons narraktiga polischef Tiger Brown, som vrider sig som den hala orm han är, medan Danilo Bejaranos Macheath, Mackie Kniven, med ett ständigt grin försöker kryssa mellan rollfigur och underhållare. Just den balansgången krävs av de flesta, där bäst avtryck sätts av Marall Nasiris Polly, Electra Hallmans Jenny och Andreas Rothlin Svenssons Herr Peachum.
Kapellet under Sebastian Rings ledning står för gott exekverad musik. Ensemblens röster får i bästa fall godkänt, men få klarar av Weills fraseringar. Osäker på regissör Sofia Adrian Jupither avsikter är denna föreställning trots allt ett tecken på hur Brechts kritik i dag vänts ut och in. Publiken ska inte längre känna sig obekväm, den ska underhållas och teater ska avnjutas (”Lustarnas trädgård”). Den svenska teatern har inte längre råd (eller lust) att låta konstnärlighet avgöra vad som ska spelas. Det enda som råder är vad Brecht kritiserade: boksluten.
