Kärlek och våld i en svartvit verklighet
Romeo och Julia spelas lekfullt och innerligt som i en stumfilm på Malmö stadsteater
Uppdaterad 2023-12-05 | Publicerad 2023-12-03
Jag är glad att jag får se denna uppsättning sist på jubileumsåret - 400 år med Shakespeare. Sargun Oshanas på alla sätt spektakulära och unika ”Romeo och Julia” på Malmö Stadsteater visar nämligen att allt inte är gjort, och att klassiker fortfarande kan få scenen att stå i flammor.
Som i en stumfilm vevas Chaplinlika skådespelare fram över scenen, som sig bör överdrivet mimiska och fysiskt snabbt växlande mot en statisk fondbild. På scenens piano bygger den helt formidabla kompositören och pianisten Ramez Mhaanna känslor och stämningar medan bildrutor visar text som ”Capulets” och ”Montagues” och ”Hahaha”.
Mycket skickligt och roligt utfört av en besjälad ensemble och stumfilmsestetiken matchar onekligen den fixerade svart/vita vuxenverklighet som förbjuder Romeos och Julias kärlek.
Dansk/irakiske regissören Sargun Oshana är hett hyllad på danska scener och jag är bara glad att avgående teaterchefen Kitte Wagner hann locka honom över sundet. För på Intiman iscensätter Oshana inte bara en romantisk revolt utan också ett sceniskt uppror i en föreställning som inte liknar någon annan.
Vi har vant oss vid det gängse sättet att ta sig an klassiker, att plocka isär dem och hitta angreppspunkter ur ett samtida perspektiv. Originellt nog är Oshana inte ute efter att nagelfara Shakespeare på det sättet. Hans regi prövar snarare teaterns eget register utifrån egna idéer.
I grunden en motsättning mellan formellt och naturligt som när Romeo och Julia bokstavligen tar ett steg ur stumfilmen fram på scenen och blir talande. Och mer förälskade. Julias ansikte på film breder ut sig över hela fonden och Romeo som försöker famna det med ord - ett av föreställningens många ögonblick som etsar sig fast. Mellan Klara Hodell och Rasmus Savic utvecklas en alldeles särskild intimitet, lekfull och innerlig, som det skimrar om när Julia talsjunger deras ”Kärleken är underbar”-credo.
Om familjernas vådliga fejd först är en fajt med käppar i harmlöst stumfilmsformat tar våldet en tung revansch efter paus. I ett helvitt rum rör sig de groteskt vuxna i ultrarapid. Auktoritära upprätthållare av våld, heder, patriarkat och tvångsgifte.
Infallen och greppen är många och någonstans hamnar Shakespeares text kanske lite illa till. Men det vore småsint att påpeka i en föreställning som vill stärka den revolutionerande kärleksmyten och har så här stora, nya och helt unika teateregenskaper.
