På scen är det numera midsommar året om
Shakespeares klassiker dominerar på teatrar både i Sverige och Europa
Med jämna mellanrum blir det plötsligt jättemycket Shakespeare på teatrarna. Ibland är det Ibsen, Tjechov eller Strindberg som dominerar, ibland blir det mest romanbearbetningar. Men nu är det Shakespeares tur igen. Framför allt med ovanligt många versioner av ”En midsommarnattsdröm”.
Bara i helgen som gick var det både nypremiär för Lucas Svenssons omskrivning av pjäsen på Nynäs slott i Sörmland, där handlingen förlagts till svenskt 1930-tal, och premiär på Drottningholms slottsteater för “The Fairy Queen”. I Josette Bushell-Mingos iscensättning av Purcells semiopera, som bygger på Shakespeares pjäs, används också mycket av originaltexten.
I våras spelade Kungliga Operan Benjamin Brittens operaversion där skådespelaren Robert Fux blev dragplåster i sin skolpojksbusiga Puck-look och redan i februari brände Malmö Stadsteater av Sara Cronbergs uppsättning för att återinviga den ombyggda Hippodromen.
På teaterfestivalen i Avignon i somras kunde man se Gwenaël Morins ”Le Songe” (Drömmen), ännu en nytolkning av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” och på Theatertreffen i Berlin i maj såg jag Theater Basels underbart musikaliska ”Ein Sommernachtstraum”.
Det är nästan så man börjar undra om teaterfolket träffas på hemliga kongresser för att göra upp om vad som ska bli årets smak.
På något vis går det nog att koppla årets överslag av Shakespeares pjäser på svenska och internationella scener till att det är 400-årsjubileum för den så kallade ”First Folio”. Den första tryckta samlingsutgåvan som gavs ut i november 1623, sju år efter bardens död, och rymmer alla hans 36 pjäser. Av dess originalupplaga finns bara ett fåtal bevarade exemplar, och desto färre kompletta, men under detta jubileumsår visas originalkopior upp på olika utställningsplatser i Storbritannien.
Dessutom kommer tunga, nytryckta jubileumsvolymer ut i såväl svårläst frakturstil som modernare typografi. För inbitna Shakespearenördar infaller julafton 5 oktober, då British Library publicerar en “lyxig” faksimilutgåva av den engelska litteraturhistoriens kanske viktigaste bok.
Och Shakespeariansk midsommar firas som sagt hela året.
Världens kändaste dramatiker är tacksam för teatrarna, och dess biljettkassor. Man kan klippa och klistra och skriva om och remixa honom hur som helst och flera av hans pjäser rymmer tidlösa teman som går att sälja som nya med payoffen ”aktuell för vår tid”. Om nu publiken eventuellt ändå skulle tveka.
Denna premiärhelg illustrerade också verkligen hur radikalt olika slags föreställningar kreativa scenkonstnärer kan trolla fram utifrån samma ursprungstext. Som i sin tur lånat och remixat antika myter, folklore och sin egen samtids nu glömda referenser.
Vid det sörmländska slottet är den ikoniska Puckrollen, a k a Robin Goodfellow, reducerad till röst (Dag Andersson) och verkar som en osynlig, manipulativ kraft i Lucas Svenssons tydligt politiska omtolkning. På Drottningholms slottsteater framstår i sin tur Kayo Shekonis gestaltning av Puck i barock långklänning och pipkrage mer som en hjälpande, förstående nanny än den skälmske, intriganten som Robert Fux gjorde densamme till på Kungliga Operan.
Ett snabbtest för att beskriva de olika varianterna och bearbetningarna av ”En midsommarnattsdröm” är annars att titta på hur hantverkarpjäsen tolkas. Alltså pjäsen-i-pjäsen som löper som en parallell tråd genom handlingen och (i regel) spelas upp i finalens stora bröllopsscen som i en egen fiktionsbubbla efter alla konstiga drömmar.
Naturen som vi också håller på att förstöra. ”Lord, what fools these mortals be”, som pjäsens Puck utbrister i en replik som så att säga sammanfattar allt
I uppsättningen jag såg på Theatertreffen hade regissören Antú Romero Nunes med team valt att rama in de redan många förvecklingarnas och förväxlingarnas pjäs med ytterligare en metaberättelse om hur denna Shakespearekomedi ska sättas upp av en skolklass. Hantverkarna blev därmed teaterelever – som spelade hantverkare – och resultatet av deras repetitioner en magnifik hyllning till teaterhantverket med ett kärleksfullt nyp åt det ack så trendiga ironiska distanserandet som ofta präglar nutida scenkonst.
”True love never did run smooth”, heter det ju i den av så många älskade komedin.
Jag överraskades i Berlin av Theater Basels val att spela den ofta plojigt framställda tragedin om Pyramus och Thisbe liksom på fullaste allvar, så att den framstod som en bultande, värkande kärnhistoria om olycklig kärlek, under alla lager av meta och förvandlingsnummer.
Men komplicerad kärlek är nog ett alldeles för tidlöst tema för att förklara varför så många just i år valt att sätta upp någon variant av pjäsen med de många förväxlingarna och sin katt och råtta-lek om vem som till slut får vem efter att alla förhäxningar klingat av.
På Kungliga Operan gjordes hantverkarnas pjäs i pjäsen mer traditionellt som uppskruvad pantomimparodi, och på Drottningholmsteatern kopplade den ihop dåtid med nutid med utåtriktad, återberättande spelstil, som just nu är högsta mode, men i full barockmundering. Där lyfte också regissören Josette Bushell-Mingo fram det rituella som i kombination med flykten ut i naturen ansluter till en annan tydlig trend inom konsten generellt. Och kanske är ytterligare en ledtråd till varför vi ser så många midsommarnattsdrömmar just nu.
Naturen som å ena sidan mystisk och förtrollad, å andra sidan en plats där man kan vara sig själv – naturlig så att säga – och bejaka exempelvis förbjudna känslor eller lustar. Naturen som vi också håller på att förstöra. ”Lord, what fools these mortals be”, som pjäsens Puck utbrister i en replik som så att säga sammanfattar allt.
I Lucas Svenssons bearbetning är Shakespeares blankvers borta. Hantverkaren Botten har blivit kommunist, slavar ensam på Theseus herrgård och vill hänga överklassen i deras egna äppelträd. Hans enmanspjäs i pjäsen blir ett avhugget inlägg om klasskampen.
Frågan om vad som är verklighet respektive fiktion, sant eller falskt, och vad som händer i de otydliga gråzonerna kan vara både existentiell och politisk
I Bottens förvandlingsprocess till åsna får han också i Maria Weisbys regi hos Scenkonst Sörmland en Hitlermustasch, vilket adderar ytterligare lager till älvdrottningen Titanias med magi påkallade kärleksaffär med denna åsna. Hur kunde överklassen och arbetarklassen hamna i säng med fascismen? Se där, ännu en aktuell fråga som gick att framkalla med Shakespeares teaterbrygd.
I Teaterladan vid Nynäs slott smälter naturens åskmuller mot slutet ihop med begynnande krigsmuller och alla homoerotiska strömmar som bubblat och flödat hit och dit under denna förtrollade natt trycks tillbaka och återställs heteronormativt när dagen gryr. Det är ju ändå 1930-tal, i Lucas Svenssons version av ”En midsommarnattsdröm”, som liksom av en händelse har nypremiär långt ute i naturen samtidigt som Pride firas i Stockholm under hot från högerextrema.
”All the world is a stage … “ har ju Shakespeare slagit fast i en annan av sina pjäser. Och just midsommarnattsdrömmens snårskog mellan fantasi och verklighet, förtrollning och avförtrollning, är så att säga teaterns hemmaplan, med pjäsens tydligt inskrivna metateaterperspektiv.
Och det är här, i berättelsen om berättelsen, jag tror att man kan hitta den viktigaste nyckeln till den rådande midsommarnattsdrömsvurmen.
Frågan om vad som är verklighet respektive fiktion, sant eller falskt, och vad som händer i de otydliga gråzonerna kan vara både existentiell och politisk. Detta är just nu väldigt populärt att diskutera på våra teatrar, liksom i konsten i övrigt, i filmen och i litteraturen.
Likaså hur vi ska förhålla oss till konkurrerande bilder av verkligheten i vår förvirrade tid, där såväl makthavare som vanligt folk medvetet regisserar sina egna och andras historier med storytelling.
Hur människor framställer sig och konstruerar sina varumärken, för att vinna makt och status i en värld där människovärde mäts i ekonomiska termer. Att scenkonsten, som tycks söka ganska mycket efter sin identitet just nu, också frågar sig vad den har för roll i en sådan värld, framstår som ganska naturligt. Shakespeare har frågat detsamma i 400 år.
