Kärlekens förväxlingar bland skogens älvor

Vackra röster i tungfotad uppsättning på Drottningholm

Claes Wahlin

helskärm

Någon har beskrivit Henry Purcells semiopera The Fairy Queen som en meditation över själva förtrollningen. Förväxlingarna i nattens mörker mellan paren Helena och Lysander, respektive Hermia och Demetrius, får en musikalisk skugga som fördjupar tematiken; den trolska stämningen bland älvor och skogsväsen låter fantasin göra intrång i förnuftet.

Semioperan, en typisk engelsk genre, växlade mellan talade och sjungna partier. Scenerna från Shakespeares En midsommarnattsdröm hörs i de talade scenerna, Purcells musik är masker, allegoriska scener som anknyter till bardens pjäs. Uppsättningar av The Fairy Queen består alltså av operasolister och talskådespelare.

Så inte på Drottningholmsteatern. Regissör Josette Bushell-Mingo nöjer sig med operasolisterna, som också får ta hand om talpartierna. De må fälla replikerna med god artikulation, men texten levereras ofta en smula grovt. Desto bättre när de sjunger, det är en ensemble på hög, musikalisk nivå, där den erfarna barocksopranen Emmanuelle de Negri excellerar som Helena, en stark och välfokuserad röst med karaktär. Uttrycksfull är även Luciana Mancini med sin mezzosopran som Hermia, liksom Anna Dennis Titania.

Zachary Wilder ger med sin välmodulerade tenor utmärkt röst åt Lysander, och har en god motspelare i Alex Rosen, vars Demetrius får en svärtad och varm basstämma. Thomas Walkers Oberon gör också vackra avtryck, liksom kören och övriga operasolister. I orkesterdiket låter det ofta bra, men Francesco Corti har en del smärre problem: skirheten och lättheten saknas emellanåt, och klangerna är ibland lite oskarpa i kanterna.

Men uppsättningen är tungfotad. Scenen känns ofta överbefolkad och Bushell-Mingo litar inte på musikens egen kraft (inte ovanligt när talteaterregissörer börjar med opera), utan det måste alltid hända något i bakgrunden. Ständiga rörelser, Puck (en tämligen blek Kayo Shekoni) som går ut och in, sångarna som är både människor och (talande) naturväsen. Sammantaget blir det svårt för publiken – som ändå rimligen känner huvuddragen i Shakespeares pjäs – att förstå vad detta är för ett slags verk.

Strykningarna och omflyttningarna av scenerna från talpjäsen är heller inte helt lyckade. Det som faktiskt kan vara subtil komedi (hantverkarnas repetition, älvorna med Bottom) är struket eller bara antytt. Det som är kvar och ska vara roligt blir buskis. Om det blir lite mer stillsamt efter paus, blir det å andra sidan sceniskt statiskt i stället för stämningsfullt, detta trots att den berömda arian ”Oh let me weep” ljuder vackert. Det är arior som den som dröjer kvar i minnet.