Vi har fortfarande inga svar till Noréns nazister
Som 24-årig brådmogen teaterrecensent såg jag smärtpunkten ”7:3” tryckte på
I veckan plingade ett mejl i inkorgen, en inbjudan till lunch med Aftonbladets nya chefredaktör.
Det är så det fungerar här, när man firar 25 år som anställd på tidningen så får man äta lunch med chefen.
Ett kvarts sekel har gått (pling: det stoff ålderskriser är vävda av), vem var jag när jag klev in genom den dörren? Jag vet inte. Men jag vet vad jag gjorde exakt 25 år före en chefslunch. Jag skrev om ”7:3”, om den Lars Norén-uppsättning som satte eld på kultursidor och teaterdebatt, som slutade i den totala katastrofen i Malexander, och som nu skildras i SVT-serien ”Smärtpunkten”.
Vad såg en 24-årig, brådmogen teaterrecensent i den pjäsen?
En smärtpunkt, visst. Åren som följde gjorde mig mer och mer övertygad om det.
Malexander brände både debatten och dramatikern, Lars Norén sjönk undan in i skuggor och dagböcker. Under flera år kom vi sedan att bo på samma gata i Vasastan, vi bytte blickar och pratade prosaiskt på trottoarer eller i kön på Ica, men för mig var det mest en akut påminnelse om hur mycket jag kommit att sakna hans röst.
Jag hade skrivit om ”7:3” utifrån den franske filosofen Michel Serres teser om att konsten har sin konception i en mänsklig urfråga: Vad vi ska göra med liket?
Norén, menade jag, hade ställt de samhälleligt döda, parian, på scenen och lämnat över frågan till sin publik. Vad skulle vi göra med dem, med deras våldskapital och våldsideologier?
I Noréns dramatik var just detta, att lämna över problemet till åskådarna, ett återkommande drag
Det var både verklighet (Malexander, morden, nazismen) och konst, samtidigt. Grym, ond teater som bemäktigade sig åskådaren på ett närmast fysiskt sätt. Jag skrev att ”pjäsens hela fundament finns i den samtidiga klyvningen och sammansmältningen av det autentiska och det diktade. Och visst är det provokativt, annars vore projektet meningslöst, till och med farligt”.
Att det blev mer än farligt (dödligt) var ett oförlåtligt misslyckande för säkerheten och fångvården, men det togs som intäkt för att det var ett konstnärligt, etiskt haveri.
Var det verkligen det?
Var det inte tvärtom?
När kritiker ifrågasatte pjäsen handlade det ofta om att man saknade en motröst, där fick två nazister stå och argumentera för nationalsocialismen, medan regissörens alter ego (Reine Brynolfssons ”John” i uppsättningen) inte hade annat än pisshumanistiska fraser och gester att bemöta dem med.
Man ville ha uppfostrande teater, uppbygglig konst, men i Noréns dramatik var just detta, att lämna över problemet till åskådarna, ett återkommande drag.
Jo, jag saknade honom sedan. När samhället och samtalen rörde sig, när utmaningen kom från en annan, stark, högerextrem berättelse om vi-och-dom fanns inga vaccin. ”Ni är rasister”, sa man. ”Det är vi inte alls”, sa dom, ”men allt är invandrarnas fel”.
Alla var Reine Brynolfsson. Handfallna.
För 25 år sedan skrev jag att ”kraftmätningen på scen vinns inte av kulturvänsterns representant, när Johns ideologi ifrågasätts har han bara slagord, klichéer och ton 68-retorik att komma med. Pjäsen är en iskall påminnelse om behovet av att ha en levande politisk hållning, av att kunna avfärda nationalsocialismen, antisemitismen eller antihumanismen utifrån flera argument än Auschwitz”.
Sverige hade somnat in i en samförståndskultur, i konsensus, en övertygelse om att det finns värden vi helt enkelt inte behöver diskutera. Ont är ont, gott är gott, och konsten ska veta vad som är vad.
Nu river högerextremismen EU-migrantläger i våra skogar, nu klär de sig i kostym i politiska rum
I Italien eller Frankrike hade jag kunnat fastna i vildsinta mediedebatter mellan levande kommunister och fascister, antisemiter och intellektuella, men här hemma behövdes inga argument någonsin slipas. Samhällsmoral och -ideologi uppfanns av ett socialdemokratiskt kommunalråd på 50-talet, och så var det med den saken.
Det kommer att bli en sorg att se ”Smärtpunkten” på SVT. Sorg över Malexander, sorg över ett samhälle och en kulturscen som inte förmådde bättre.
I ”7:3” stod högerextremismen naken på scenen, ett par meter från oss, och det var fruktansvärt. Nu river högerextremismen EU-migrantläger i våra skogar, nu klär de sig i kostym i politiska rum.
Teatern förlorade, vi förlorade också.
Tjugofem år har gått, Lars Norén brände sig på elden och försvann, hans publik slapp provoceras.
Vi somnade om. Ingen fanns kvar som kunde väcka oss.
