Gränspolisen sa att jag var en tickande bomb
Med Eva Illouz bok förstår jag nu varför jag inte släpptes in i Israel
Jag kom aldrig in i Israel. Men jag har tillbringat nästan ett helt dygn på Ben Gurion-flygplatsen. Halva tiden i förhör, halva i ett förvar.
Det var den 9 juni 2008. Olof Palmes Internationella Center hade frågat mig två veckor tidigare om jag kunde åka till Israel som översättare. Vi var fyra från Sverige, flera grupper hade åkt före oss och arrangören sa: ”Det kommer inte bli några problem”.
Det blev omedelbart problem.
Redan vid passkontrollen plockades jag ensam ut ur mitt sällskap. Jag är född i Damaskus, vilket fick alla lampor att börja blinka rött.
Jag fördes till ett förhörsrum men var lugn, jag hade ju inte gjort något fel. Till en början handlade frågorna om min bakgrund, mina föräldrar och vilka länder jag hade besökt. Men ju längre tiden gick, desto mer aggressiv blev tonen och frågorna alltmer politiska: Vad har du för uppfattning om Israel? Vad har du för religion?
Förhörsledaren såg mig rakt i ögonen men alla andra behandlade mig som luft: mannen som tittade i mitt pass, personalen som tömde ut allt mitt bagage.
De kallade mig för en ”tickande bomb”. Sa att jag gav sken av att vara en ”snäll, oskyldig flicka” men att jag egentligen ville ”spränga dem”. När jag frågade vad de grundade det på fick jag svaret att det är en ”känsla man har”.
Jag började nästan skratta, var det teater? Det gick inte att förstå hur beväpnade män kunde se mig, en obeväpnad ung kvinna som ett hot. Men de uniformerade israelernas miner uttryckte allvar, förakt – och rädsla.
Först nu, 16 år senare, när jag läser Eva Illouz bok ”Känslor och populism: hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin” (Daidalos), faller bitarna på plats. Den kom ut 2022 men det har redan kommit en ny utgåva, med ett förord om Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023.
I boken tecknar Illouz bilden av ett land där rädsla genomsyrar hela statsapparaten. En rädsla som håller på att förgöra landet inifrån.
Den är begriplig med tanke på landets unga ålder, att det redan vid bildandet attackerades av grannstaterna, samt det kollektiva traumat efter Förintelsen. Illouz menar dock att det inte alls var självklart att Israel skulle bli så här. Men de tidiga generalerna satte likhetstecken mellan Förintelsen och nutid – att dagens israeliska judar bär ansvaret för att med vapen i hand bygga ett land som garanterar säkerhet.
Detta säkerhetstänkande har präglat landets psyke, och det leder till att människor delas in i vänner och fiender – och den som är fiende måste kontrolleras eller förgöras. För att systemet ska upprätthållas måste araberna avhumaniseras. Även de israeler som stödjer palestiniernas sak – fredsaktivister, vänster och liberaler – blir förrädare.
Eva Illouz är noga med att skilja mellan verkliga och inbillade hot mot israeler och hon är mycket kritisk till hur israelisk höger pumpar upp och exploaterar de inbillade. Hon visar också hur populism som spelar på människors rädslor blir ett potent vapen, och att det knappast är unikt för Israel. Det är globala lärdomar Illouz ger oss – metoderna hon beskriver är orsaken till att SD gillar dagens styre i Israel, till att Netanyahu och Ungerns Orbán kommer så bra överens.
När klockan blivit två den där juninatten 2008, och det inte fanns några resenärer kvar på flygplatsen, kom två unga män fram till mig och sade åt mig att följa med dem. De satte mig i en bil och körde rakt ut i ingenstans. Till slut kom vi fram till en byggnad och jag föstes in i ett kalt och smutsigt rum där det fanns andra kvinnor som också nekats inträde i Israel. Några timmar senare kom ny personal och polis, som efter ett förhör satte mig på första bästa plan hem till Europa. Polisen gav mitt pass och min telefon till en flygvärdinna, trots att jag stod där. Varje handling skulle markera förnedring. I ett sådant system suddas gränserna mellan verkliga fiender och vänner ut.
