Helena af Sandeberg är riktigt jävla bra på scen
”Gengångare” vinner över ”Lille Eyolf” när både Stadsteatern och Dramaten spelar Ibsen
Publicerad 2024-02-07
Teatrarna är fulla av gengångare. Gamla pjäser och estetiska grepp går igen kväll efter kväll, på scen efter scen. Karaktärer lever, älskar, hatar, bråkar och dör på repeat. Ibland läggs repertoarer så lika på scenerna att det uppmuntrar till jämförelser. Som nu, när de två stora Stockholmsteatrarna har premiär för varsin Ibsen samma vecka: ”Lille Eyolf” i regi av Stefan Larsson på Dramaten och ”Gengångare” i regi av Kjersti Horn på Kulturhuset Stadsteatern. Det ser onekligen ut som att de vill påminna om hur de ständigt tävlar om publik och uppmärksamhet.
Dramatens val av ”Lille Eyolf” är inte svårt att förstå. Dels är den med Ibsenmått mätt sällan spelad på svenska scener. Dels ansluter pjäsen till ett tema om barn och föräldraskap som särskilt tydligt präglar Dramatens repertoar just nu. Där har vi ju också ”Yerma” av Federico García Lorca och ”Pappas födelsedag” av Alejandro Leiva Wenger. Snart även Alexander Salzbergers nya pjäs ”Son och far”.
Lille Eyolf kallas barnet som redan som bebis skadades obotligt på grund av sina föräldrars egoistiska ouppmärksamhet – när de hade sex. En bit in i pjäsen och i Eyolfs korta, haltande liv drunknar han sedan, medan föräldrarna återigen är upptagna av sitt. I Larssons version sker olyckan i en fontän på ett torg i närheten av Ritas och Alfreds ljusa, men märkbart solkade innerstadslägenhet.
Sorgen och svårigheten att leva vidare efter ett förlorat barn är tidlös, men det dominanta intrycket av Stefan Larssons uppsättning är tyvärr att han tycks försöka upprepa sin tidigare, av många hyllade, uppsättning av Tennessee Williams ”Linje Lusta”. Än en gång har han castat Livia Millhagen som psykologiskt anfrätt och sexuellt hungrande överklasskvinna. Det är inte alls dumt tänkt, men går så där, när Larsson återbrukar sitt favoritkoncept med närbildskameror i storbild som en del av scenografi och berättande.
Redan i ”Linje Lusta” framstod metoden som en habil kopia av en redan då sliten europeisk teatertrend. Men trots det funkade spelet i detta koncept helt ok 2019. Nu i ”Lille Eyolf” blir skådespeleriet istället onödigt ansträngt i vridscenens öppna, realistiska rum.
En stor fördel med att använda närbildskameror, trodde jag, är väl att man då kan utnyttja möjligheten att tona ner det teatrala så att även det subtila kan nå fram till salongens bakersta bänkrader. Alltså att, i dubbel bemärkelse, zooma in det fördolda. Men här lägger sig i stället de estetiska lagren som tårta på tårta, så att till och med skådespelarnas försök till genuint framspelad smärta framstår som ett överflödigt pålägg, medan texten hänger löst för sig. Larsson har själv nyöversatt Ibsens pjäs, men i hans regi kommer den ändå ut i en tonart som inte matchar den i övrigt eftersträvade realismen. Därmed lyckas inte spelet beröra på riktigt.
Nej, måste man bara välja en Ibsen att se i Stockholm i vår rekommenderar jag i stället ”Gengångare” (skriven 1881) på Kulturhuset Stadsteatern. Precis som i ”Lille Eyolf” (skriven 1894) ligger här både klasskonflikter och incestuös skam och pyr i borgerlighetens instängda hem. Och liksom på Dramaten får sig föräldraskapet en rejäl prövning.
Visserligen har regissören Kjersti Horn och Sven Haraldsson (samma scenograf som till ”Lille Eyolf” på Dramaten) här också kopierat ett populärt visuellt koncept som inbegriper kameranärbilder. Men här är det inte badrumskaklet utan panoramafönstren på familjen Alvings akvarieliknande salong som stundtals förvandlas till storbildsskärm. Trots väl många videoscener och några onödigt skakiga projektioner håller konceptet bättre tätt än på Dramaten.
För denna ”Gengångare” bjuder på riktigt jävla bra skådespeleri. Kjersti Horn regisserar sin ensemble med full kontroll på både tonträff och tajming. De navigerar snitsigt i det dimmiga gränslandet mellan textens teatrala dåtid och en konservativ antydd nutid. Helena af Sandeberg nålar fru Alvings fördämda frustration i klassiskt classy svart cocktailklänning. Hennes scener med norske skådespelaren Emil Johnsen, som spelar hennes allt mer syfilitiskt vansinniga konstnärsson Oswald, är häftigt laddade med elektriskt, oidipalt obehag. Matilda Ragnerstam gestaltar fint den undergivna men lika frihetslängtande Regine i klassmarkerad bandtisha och mjukisbyxor och Johannes Kuhnke puffar fram precis rätt dos humor bakom Pastor Manders extremt kristna glasögon. En ren fröjd är det också att se Gerard Hoberstorfers träiga snickare Engstrands på samma gång ursäktande som resoluta förklaring till varför han en gång ljög för pastorn för att rädda sin avlidna hustrus heder.
