Allt fler frågar sig om lagbrott är nödvändigt
Nu pågår debatten om rätt och fel i kampen för klimatet
Det finns inte längre någon anledning för regeringen att hymla med det den gör.
Tidöregeringen, som vilar stabilt på Sverigedemokraternas stöd och genomför partiets politik – från klimatet till skatter till migration – talar klarspråk ett år efter valet: varje budget kommer att leda till ökade utsläpp.
Varken klimatmålen 2030 eller 2040 kommer att nås och det som tidigare kallats ”satsningar” på till exempel våtmarker är i själva verket besparingar, som SVT Nyheter konstaterar. Elektrifiering, som Ulf Kristersson skrek sig hes om under partiledardebatterna inför valet behövs inte längre ens som en skenmanöver. Med den nya budgeten kommer regeringen göra det billigt och fördelaktigt att köra fossilt. Och regeringen säger det rakt ut.
Har regeringen inte noterat att förra månaden var den varmaste september någonsin, att den snarare kändes som juni?
Denna ”bensindränkta budgetlunta”, som den kallades av Mattias Goldmann på 2030-sekretariatet, kommer att leda till att Sveriges utsläpp ökar med sex till tio miljoner ton koldioxid fram till 2030. Detta magiska år som länge slängts runt på klimattoppmöten som året då utsläppen måste ha peakat, för att halveras om vi ska undvika skenande uppvärmning över 1,5 grader. Året då dagens nioåringar börjar gymnasiet.
Kanske någon tänker: har regeringen missat sommarens skogsbränder i Kanada som ännu inte är släckta? De vars aska och föroreningar förpestade livet för New York-borna och som nådde ända till de brittiska öarna. Kanadensiska skogar har efter sommarens bränder gått från att vara en stor och viktig kolsänka till en ”superutsläppare”.
Såg regeringen inte den rekordsnabba skogsbranden på Hawaii som tog ett hundratal liv i augusti? Eller sommarens värmebölja som resulterade i alla de skogar som brann på vår egen kontinent, och höll tusentals turister gisslan i södra Europa?
Har regeringen inte noterat att förra månaden var den varmaste september någonsin, att den snarare kändes som juni? Att temperaturen då låg 1,75 grader högre än septembersnittet jämfört med förindustriell tid och att det nu är näst intill omöjligt att hålla Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning?
Har den inte registrerat de förödande stormarna som lett till översvämningar från Thailand till Norge, där stormen Hans, som lade hela städer under vatten även drabbade delar av västkusten, till den grad att delar av en stor svensk motorväg nyss gav vika? Slog de inte på nyheterna när stormen Daniel och de regnmängder den förde med sig först lade det bördigaste av Greklands jord under vatten – mark som kommer att ta åratal innan den går att bruka igen – för att sedan ödelägga libyska Derna där över 10 000 människor dog och ytterligare 10 000 ännu saknas?
Hörde inte regeringen när FN:s generalsekreterare António Guterres tidigare i år sade att ”klimatförändringen är här, den är skrämmande och detta är bara början. Den globala uppvärmningens era är slut, den globala kokningens era har anlänt”?
Vi lever i en tid där information och kunskap inte saknas, Tidöpolitikerna är både uppdaterade och medvetna om allt det som sker i klimatkrisens spår runt om i världen. De känner också till att sex av de nio planetära gränserna – system som upprätthåller jordens stabilitet – har överskridits. Och de är fullt medvetna att de kommande sex, sju åren är de sista vi har för att radikalt minska utsläppen innan klimatkatastroferna når oanade nivåer av förödelse.
Regeringens agerande må gå stick i stäv med vad forskningen talar om för oss, och också nu verkligheten. Men den håller jämna steg med den brittiske premiärministern Rishi Sunak som nyligen lovade att ”maxa” Storbritanniens fossila reserver och godkände hundra nya licenser för borrningar av olja och gas i Nordsjön. Tidöregeringens politik skiljer sig inte så mycket från den australiensiska regeringens, som under det senaste året inte bara öppnat upp en ny kolgruva utan expanderar redan existerande sådana. Trots att fossila bränslen måste fasas ut låg subventioner av dem på rekordnivåer förra året: Olja, gas och kol fick sammanlagt 78 000 miljarder kronor i ekonomiskt understöd – tio gånger mer än det stöd som gavs till förnybara bränslen.
Faktum är att USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Norge – alla länder i det globala nord – kommer att stå för hälften av expansionen av nya olje- och gasfält de kommande 25 åren.
Under tiden nominerar Ursula von der Leyen, ordförande i EU-kommissionen, den nederländska Wopke Hoekstra, en politiker som tidigare arbetat för oljebolaget Shell, till att leda EU:s klimatarbete.
Är det, i detta läge, dags att börja bryta mot lagen? Frågan ställs av brittiske och folkkäre naturalisten Chris Packham i den färska dokumentären ”Chris Packham: Is it time to break the law?” där han funderar på vilken sorts motstånd som krävs.
Det är våra moraliska principer som manar oss till handling mot orättvisor
Han pekar på hur vi har prövat samtal, vi har röstat i val, målat banderoller, demonstrerat och ropat oss hesa på slagord. Ändå investeras det i fossila bränslen som aldrig förr. Ändå ökar utsläppen. Våra folkvalda, vars främsta uppgift är att skydda medborgarna, ägnar sig i stället åt att behaga fossilkapitalet.
Packham ifrågasätter om vi verkligen kan fortsätta följa rättsstatens principer när de lagar som finns inte skyddar oss från klimatkaoset. Han slits mellan aktivisternas olika föreslagna strategier – är det mest effektivt att störa ordningen i stor skala, blockera oljehamnar eller utföra sabotage på fossilindustrins infrastruktur?
Något måste ju göras: livet som vi känner det är på väg att raseras. Den unga generationen har inte en helvetisk morgondag framför sig – de lever mitt uppe i den, som Kristina Lindquist påpekade i DN (18 sep). Är det då inte vår skyldighet, frågar sig Packham, att i stället för lagen följa moralen? Att börja agera enligt våra principer?
Även den amerikanska författaren och debattören Susan Sontag brottades med dessa frågor. Principer, menar Sontag, ”sätter oss i stånd att vägra att acceptera den moraliska lättjan och kohandeln och fegheten och blindheten för allt som är oacceptabelt”. Det är våra moraliska principer som manar oss till handling mot orättvisor. Och framför allt, slår Sontag fast, ska inte sannolikheten att ”våra motståndshandlingar misslyckas med att stoppa orättvisan hindra oss från att handla i enlighet med vad vi uppriktigt och förnuftsmässigt anser vara vår gemenskaps högsta intressen”.
Sontags tankar från 2003 kretsade kring israeliska soldater som vägrade att rikta sina vapen mot den ockuperade palestinska befolkningen, men är lika aktuella i dag – om inte mer.
Packham kommer slutligen fram till att motstånd som bryter mot lagen är den rätta, och oundvikliga vägen. Att bryta mot lagen är inget lättvindigt beslut, för någon av oss. Men när våra folkvalda, utan att hymla, dikterar vägen mot en säker död kommer frågan att aktualiseras: vad är alternativet?
