Tillväxten är en omöjlig och livsfarlig fantasi
Vettiga människor måste släppa drömmen om att få allt hela tiden
Det finns en sak som premiärministrar, presidenter och statsministrar över hela världen är eniga om. Och som de har fel om, allihop. Det är idén om att evig tillväxt är en möjlig väg framåt.
Men alla vettiga människor måste släppa den fantasin. Helst i går.
Det kommer inte att gå.
Stadigt växande ekonomier har gett oss ett enormt välstånd. Tillväxt har varit avgörande för att skapa drägliga livsvillkor, välfärd, pensioner man kan leva på och utveckling på otaliga områden. Men ett inbyggt problem är att jorden till slut inte räcker till och att tillväxten driver på klimatförändringarna på ett sätt som omöjliggör business as usual.
När man påminner sig om att tillväxten beräknas exponentiellt är det lättare att fatta hur omöjlig den är: Att världsekonomin växer med ett par procent per år låter inte så mycket. Men när det hela tiden är några procent jämfört med året innan, då den också växte några procent, blir ökningen enorm på bara några år.
Sedan 1960-talet har vi ett snitt på 3,5 procents exponentiell BNP-tillväxt globalt. Om vi fortsätter i samma tempo, vilket i princip hela världen alltså är inställd på, innebär det att världsekonomin har fördubblats om 20 år. Redan det borde få alla, som inte förnekar att klimatförändringarna pågår eller är kopplade till mänsklig aktivitet, att inse att loppet är kört.
Antingen för oss som bebor planeten jorden, eller för tillväxten.
Det kommer inte att gå.
Det här är ingen nyhet. Aftonbladets Jonathan Jeppsson har skrivit om utvecklingen i sin prisade bok ”Åtta steg mot avgrunden” (Ordfront) och uppmärksammade för ett år sedan problemet i en artikel med utgångspunkt i boken ”Tillväxtens gränser”, som utkom 1972 och mötte skarp kritik – men vars modeller med facit i hand visat sig vara skrämmande verklighetsnära.
Hållbar tillväxt är en oxymoron, två ord som står i motsatsförhållande till varandra. Trots det används uttrycket som ett löfte, en lösning, en väg framåt.
Det är ett välvilligt bedrägeri som får mig att tänka på actionfilmer där någon skjutits och uppenbart är på väg att dö inom någon minut, varpå den döende tas i famn av filmens hjälte som tittar på de förödande såren och blodet som flödar ur den skadade kroppen och upprepar ”det är ingen fara, it’s just a scratch, du kommer att klara dig”.
Och redan 2030 kommer medelklassen globalt ha vuxit med långt mer än en miljard människor jämfört med i dag
Sanningen är att varje vecka som passerar med fortsatt tillväxt innebär att världsekonomin och stabiliteten närmar sig sina sista andetag. Det är inte bara en skråma, det är hela jävla livet, dumbom.
Men detta låtsas vi inte om. Vi orkar inte.
De sedan länge rika västländerna, vars välstånd och rikedom ofta bygger på tillväxt via exploatering av de fattiga delarna av världen, vill fortfarande ha tillväxt, bara för att. Vi har lärt oss att det är bra för ekonomin att byta smartphone vartannat år, att klädinköp varje månad är en rättighet, att importerad mat från Spanien, Kina eller Chile närhelst vi är lite småsugna, gynnar alla. Det tror vi på, trots all den oändliga rikedom som redan ackumulerats (men inte omfördelats) i de rikaste delarna av världen.
Samtidigt lever miljarder människor i ekonomier där tillväxten gör skillnad mellan liv och död, mellan frisk och sjuk, mellan varm och kall. Inte minst i många fattiga afrikanska länder. Där är tillväxten alltså rimligare, svårare att kritisera, även när dess negativa klimatpåverkan slår hårdast mot samma länder. Men om människor i låginkomstländer ska kunna leva lite mer som vi i Sverige, behöver de ha en exponentiell tillväxt på över tio procent per år. Lägg till att befolkningen på den afrikanska kontinenten beräknas ha fördubblats om sisådär 25 år.
Och redan 2030 kommer medelklassen globalt ha vuxit med långt mer än en miljard människor jämfört med i dag. Då kommer också medelklassens konsumtion vara dubbelt så stor som nu.
Det kommer inte att gå.
Tillväxten har gett oss så mycket. Det är därför det är så fruktansvärt svårt att släppa tanken på att den ska fortsätta. För mig och dig, för alla våra världsledare. Det känns torftigt att tänka på alternativen. Var det slut nu? Blev det inget mer?
Drömmen om rätten till allt just nu hela tiden måste ersättas
Den tyska ekonomijournalisten och författaren Ulrike Hermann har nyss kommit ut på svenska med boken ”Kapitalismens slut – myten om grön tillväxt” (Fri tanke). Hon förespråkar en krigsekonomi, eller en ”överlevnadsekonomi” som hon också kallar det, formad efter hur Storbritannien hanterade ekonomin efter 1939. Till skillnad från den amerikanska krigsekonomin, som på alla sätt var imponerande i sin expansion, produktion och effektivitet när staten klev in i handlingen, lät Storbritannien den civila produktionen krympa kraftigt för att mobilisera resurser till rätt saker. Då var det militär produktion, i dag skulle det naturligtvis gälla klimatomställning. Privata företag förblev privata men vad de tillverkade, när och hur, styrdes av staten som var tvungen att garantera att rätt behov tillfredsställdes. Ransonering infördes på många livsmedel med utgångspunkt i kaloriberäkningar per person (2800), där ingen behövde svälta men där man inte kunde räkna med mycket mer än att äta sig mätt. Poängsystem där man kvalificerade sig för att köpa möbler, choklad eller kläder infördes. Och så vidare.
Jag vågar inte skriva under på att Ulrike Hermanns lösning är den rätta. Men jag instämmer i hennes slutsats att planering och ransonering har ett oförtjänt dåligt rykte och behöver användas som verktyg.
Drömmen om rätten till allt just nu hela tiden måste ersättas.
För hur man än vänder och vrider på det, vilka siffror och mått man än studerar, hur många tillväxtförespråkare man än läser böcker och artiklar av, vad hoppfulla politiker och företagsledare än säger, finns det bara en sak jag är säker på när det handlar om långsiktig exponentiell tillväxt:
Det kommer inte att gå.
