Här dumpas H&M-kläderna du ”återvinner”
Så håller kläderna vi köper på att skapa en miljökatastrof på andra sidan jorden
En januaridag lämnar vi in tio H&M-plagg i modekedjans insamlingsboxar.
Kläderna är utrustade med air tags så att vi kan följa vart de tar vägen.
Under våren kommer de tillsammans att resa ett och ett halvt varv runt jorden.
Några ska spåras – till världens värsta dumpningsplatser.
Här dumpas H&M-kläderna du ”återvinner”
STOCKHOLM–COTONOU
Det är något som gömmer sig under våra fötter.
Sanden knarrar av våra steg, hela marken gungar till.
Vi har tagit oss fram bland labyrintiska marknadsstånd, i ett land vi nyss inte kunde peka ut på kartan, i jakt på en jacka vi senast såg i Stockholm för tre månader sedan.
Luften är tryckande, solen bränner över våra huvuden. Till sist går det upp för oss.
Vi vandrar över använda plagg. En kyrkogård av kläder.
Har du någonsin undrat vad som händer med kläderna du köper och tröttnar på?
Varje år tillverkas runt 100 miljarder nya plagg i världen. Studier har visat att hälften slängs inom ett år – och allt måste ta vägen någonstans.
I december i fjol, kort efter vi publicerat en granskning av utsläppen från H&M:s fabriker i Bangladesh, blir vi kontaktade av en anonym källa.
Källan berättar att det finns allvarliga miljöproblem också i andra änden av klädernas livscykel. En stor del av de använda plagg som H&M samlar in skickas till fattiga länder, där de dumpas eller bränns utan kontroll. Situationen håller på att urarta till en miljökatastrof.
Uppgifterna låter till en början osannolika.
På hemsidan lovar H&M att leda arbetet mot en miljövänlig, rättvis och jämlik modebransch. Fast fashion-kedjan, som tillverkar tre miljarder plagg om året, genomgår en förvandling och ska bli helt cirkulär.
I reklamen uppmanas kunderna att följa med på hållbarhetsresan:
Let’s close the loop
Fortfarande eldas de flesta använda textilierna upp som sopor. Men takten på återvinningen ökar, pådriven av de tvingande EU-lagar om bland annat avfallssortering som väntas träda i kraft under de närmaste åren.
I dag går det att gå in i vilken av världens över 4 000 H&M-butiker som helst, hitta den vita insamlingslådan och lämna in kläderna man slitit ut eller tröttnat på. Insamlingen, som startade för tio år sedan, har hyllats internationellt och bidragit till att H&M:s miljöarbete rankats högt bland internationella investerare.
Den är också den största av sitt slag i världen. Bara under 2020 samlade modekedjan in motsvarande 94 miljoner t-tröjor. En siffra som framöver ska växa ytterligare.
Vi vill att insamling av textilier ska vara lika självklar som att panta burkar.
Många tror att second hand-kläder som lämnas in till butikskedjor eller hjälporganisationer skänks bort. Det är sällan fallet. I stället säljs textilierna vidare till mellanhänder och blir en del av en global miljardindustri.
En nordisk rapport har konstaterat att ytterst lite är känt om second hand-klädernas öde. I en statlig utredning från 2019 varnas det för risken att kläderna i slutänden dumpas eller bränns.
På H&M:s hemsida kan man läsa att insamlingen garanteras av samarbetet med partnern I:Collect, ett välkänt hållbarhetsinitiativ i textilbranschen, och att sorteringen sker på en anläggning utanför Berlin.
Modekedjan lovar att plagg som kan bäras på nytt ska säljas vidare. Någon information om var de slutligen hamnar ges inte.
En dag i slutet av januari besöker vi två second hand-butiker i en galleria i Stockholm. Att hitta H&M-kläder visar sig vara svårt, butikerna domineras av dyrare märken. Men till sist hittar vi tio plagg från den svenska modekedjan av olika material.
- En grå och en svartvit jacka
- En röd och en rosa damkavaj
- Ett par svarta byxor och ett par svarta jeans
- En rutig skjorta och en vinterjacka med huva med fuskpälskant
- En svart huvtröja och en grå blixtlåströja
Den sista plagget ser helt oanvänt ut, som om ägaren köpt det och genast tröttnat. Övriga är i använt men gott skick.
För att kunna undersöka vad som händer med kläderna förser vi dem med air tags, en typ av spårare som använder blåtandsteknik, stora som gamla femkronor. Spårarna göms i kragar och linningar, hålrum i luvor och bakom etiketter. Framöver kommer de att skicka ut positioner som gör att plaggen går att följa på kartan.
Kläderna lämnas in i åtta olika H&M-butiker i och runt Stockholm. Vid boxarna sitter reklamskyltar; som tack för hjälpen uppmanas vi att scanna en streckkod som ska ge rabatt på nästa köp.
Redan efter några dagar har samtliga återvinningsboxar tömts och plaggen skickats till en Postnord-terminal i södra Stockholm.
Inom några dagar har de fortsatt till en annan, större terminal, i Norrköping.
Vi är vaksamma, följer signalerna varje vaken stund.
Så lite som tio procent av second hand-kläderna som samlas in i butiker och av hjälporganisationer bedöms säljas i Sverige. Våra kläder har alla en gång passerat nålsögat och för att undvika fossila transporter räknar vi med att åtminstone några av dem kommer att säljas inom landet igen.
Om det sker vill vi snabbt kunna koppla bort våra air tags, så att ingen kund ska riskera att behöva bli spårad.
Men någon utgallring sker inte.
Efter en dryg vecka i Norrköping börjar ett av plaggen, den grå jackan, röra sig söderut längs E4:an. I Trelleborg rullar det på Tysklandsfärjan. Snart följs det av fler.
Inom några veckor har samtliga plagg lämnat Sverige och hamnat på tre olika sorteringsanläggningar i Tyskland. Satellitbilden visar lagerliknande byggnader i industriområden.
Googlingar på adresserna ger svar: inget av plaggen har kommit till I:Collects sorteringsanläggning, som H&M utlovat.
I stället har de sålts till tre kommersiella företag som sorterar och exporterar second hand-kläder.
Textrade
Alta-West
Re Textil
Hemsidorna visar bilder på anställda som snabbt och mekaniskt sorterar tonvis med kläder varje dag. Merparten pressas samman till stora balar, redo för containerexport. Det trasiga uppges gallras ut för återvinning till textilfibrer eller industriprodukter medan en mindre del måste brännas.
Modeindustrin står i dag för runt tio procent av världens totala koldioxidutsläpp, mer än all flyg- och sjöfart på jorden tillsammans.
I slutet av mars rapporterar Sveriges Radio att H&M:s utsläpp per intjänad krona ökar. Något företaget förklarar med oversize-trenden.
Den höga vinsten får ändå aktien att rusa.
Veckorna går, medan vi följer plaggen. När de är i rörelse kommer uppdateringarna tätt, när de ligger stilla kan det gå dagar emellan. Men inget försvinner.
Efter fem veckor på Alta-Wests sorteringsanläggning händer något oväntat. Vinterjackan med fuskpälskant börjar röra sig norrut igen. H&M-plagget färdas 40 mil tillbaka på samma motorväg som den kommit på.
Vid infarten till Bremerhaven, en av Europas största containerhamnar, upphör signalerna.
Jackan är försvunnen, någonstans längs de kilometerlånga kajerna med sina ofantliga uppställningsplatser för vår importerade konsumtion.
Ytterligare två plagg, den grå och den svartvita jackan, försvinner på liknande sätt på väg till containerterminaler.
De rosa och röda damkavajerna transporteras under flera dygn från Tyskland till lagret hos en importör i Rumänien. Landsvägsresan med omvägar och omlastningar ska sammanlagt uppgå till 373 mil.
Luvtröjan skickas till en anläggning i Polen där klädavfall mals ner. Att plagget nyligen ansågs tillräckligt lockande för att hänga framme i en galleria i Stockholm går inte att ana av texten på företagets hemsida:
Vi skyddar miljön genom att omvandla värdelösa sopor, som slitna kläder, till en ny produkt – städtrasor.
Inte heller den grå blixtlåströjan, som aldrig såg ut att ha använts, ska bäras igen. Den har hamnat på en anläggning i Tyskland där kläder mals ner. Att återvinna textilfibrer kan låta bra, men klimatnyttan är lägre än om plagget skulle ha fortsatt att användas.
Löftet på H&M:s hemsida, att kläder som kan bäras på nytt ska säljas vidare, ekar tomt.
Den 13 april är en mulen och blåsig dag i Stockholm. I en debattartikel i Aftonbladet varnar 531 forskare för att utsläppen måste minska nu, om vi ska ha någon chans att nå klimatmålen.
Samma kväll upptäcker vi att den svartvita H&M-jackan har dykt upp i Afrika.
Efter en flera veckor lång, fossil sjöresa befinner den sig i landet Benin.
Vi läser oss till namnet på den främmande västafrikanska staden – Cotonou. Blickar in i satellitbilden. Ett gytter av hus genomkorsade av spikraka avenyer, bakom ett gulblekt raster. Där någonstans finns vår jacka.
Går den att hitta?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det: att resa dit.
JAKTEN PÅ EN JACKA
Middagssolen bränner över en stad utan skugga. Benins största marknad för begagnade kläder tycks ändlös.
– Skjorta, monsieur?
– Byxor?
Händer sträcks ut mot oss, när vi rör oss genom gångarna. Man vinkar, ropar, försöker slita tag i oss.
Vi befinner oss ungefär en kilometer från platsen där den svartvita jackan senast sågs, fyra veckor tidigare.
Ögonen sveper åt höger och vänster, i försök att finna den. Nästan allt som importeras från Europa hamnar först här, så marknaden är vår logiska utgångspunkt.
Vi upptäcker enstaka kläder från Lindex och Björn Borg och fler från H&M än vi kan räkna till. Men marknaden är en gigantisk labyrint, som gömmer flera miljoner plagg.
Det finns ett uttryck för begagnade kläder i den här delen av Afrika.
Döda vita mäns kläder
Säljaren Edgar Kouton, en allvarsam 24-åring, funderar över det, i den minimala boden där han tillbringar nästan all sin vakna tid.
– Man säger att de tidigare ägarna gått bort. Och jag antar att det stämmer. Varför skulle de annars vilja göra sig av med allt?
Han håller upp ett plagg ur högen, en ljusgrön tröja från märket Mango.
– Etiketten sitter kvar. Den är helt ny.
Varje vecka betalar han lite mer än tusen kronor för en bal med ett par hundra plagg. Har han tur innehåller den fina klänningar som han kan sälja med vinst till damerna från regeringskvarteren. Har han otur innehåller den nästan bara skräp. Sådant som är för varmt i ett tropiskt klimat. Eller som är trasigt eller fläckigt, i för stora storlekar eller av för dålig kvalitet.
– Se här.
Säljaren Edgar håller upp en sladdrig herrskjorta i syntetmaterial från Zara, vid sidan av H&M och Marks & Spencer det vanligaste märket han säljer.
– Tyget är för dåligt. Modellen helt fel för Afrika. Det här går inte att sälja.
En fläkt skramlar runt i taket, utan att ge svalka. Ropen från andra säljare tränger in, blandas ut med ljudet av hetsiga predikanter och pumpande musik, marknadens soundtrack.
Edgar Kouton lyfter av kepsen, stryker svetten ur pannan och ser dyster ut.
– Så här är det hela tiden. Hälften i varje bal måste jag kasta.
Andra handlare vi talar med bekräftar hans bild. För varje plagg som går att sälja måste ett kastas bort.
Siffran överensstämmer också med vad miljöorganisationer kommit fram till i andra delar av Afrika.
Folk följer oss med dåsiga blickar. Några sliter bakom trampsymaskinerna, försöker sy in de hopplösa storlekarna. Andra går runt bland slänghögarna, i hopp om att hitta något av värde.
Modebranschen är som en omvänd pyramid. Det mesta av pengarna fastnar högst upp, bland de internationella klädmärkena. Något blir kvar i mellanleden, bland importörer och grossister.
Här på botten återstår bara smulor och stoft.
En studie från King’s College i London har kommit fram till att exporten av använt snabbmode från väst har skadat fattiga länder.
Pengar har flödat ut som följd, den egna textilindustrin slagits ut och tiotusentals jobb gått förlorade.
Nigeria har försökt att skydda sig genom att inte tillåta import av second hand-kläder. Men förbudet undergrävs av smugglingen från grannländer – som Benin.
Edgar Kouton har inte sålt ett enda plagg i dag och nu bommar han igen sitt stånd.
Han vill visa oss något och tar oss genom väskkvarteren, bälteskvarteren och leksaks- och gosedjurskvarteren. Förbi stånd där dinosauriesandaler trängs med fluffiga enhörningsskor och udda t-tröjor, som den med texten ”I love Denmark” i paljetter.
Röklukten tilltar vid marknadens slut. Det är här dumpningen sker. Bal för bal, säck för säck, vräks resterna av vår överkonsumtion ut.
De överfyllda containrarna räcker inte till. Det är därför det brinner.
Vi finner en hög rullskridskor, omöjliga att använda på de gropiga gatorna.
En gång svarade de mot köpimpulser på andra sidan jorden. Nu dumpade och meningslösa och snart sopor för naturen att bryta ner.
Kanske kom de hit av misstag. Men i King’s College-studien medger en exportör i väst: om man inte fuskar och blandar ut balarna med skräp blir vinsten liten.
En tandlös gubbe på jakt efter något säljbart lyfter upp en moon boot, gjord för arktiskt klimat, betraktar den i några sekunder och kastar den sedan över axeln så att den flyger över högen med stickande vantar och landar i sanden.
En herrelös hund sniffar på en slalompjäxa.
I EU pågår arbete med en ny textilstrategi. Det talas om att producenter som H&M ska göras ansvariga och tvingas betala för hanteringen av avfallet.
Men ännu fortsätter exporten, utan att fattiga länder som Benin kompenseras med en krona.
Edgar Kouton visar oss ett hål i stängslet, till den avspärrade stranden. Sanden knarrar under våra fötter. Då och då är det som om marken gungar till.
Fram till för ett par år sedan dumpades och brändes enorma mängder osålda kläder här. Därefter har regeringen tvingats bekosta en ny soptipp två timmar västerut.
I stället för att sanera stranden har man tippat några decimeter sand över textilavfallet. Det räcker med att skrapa lite med foten, så stöter man på gamla plagg.
Nere vid lagunen har sandbanken rasat. Vi ser marken i genomskärning, den är mättad av textilier.
Vattnet skvalpar mot kyrkogården av döda vita mäns kläder.
Det dumpade och gömda ska snart rasa ut i lagunen och förena sig med havet. Syntetfibrer blir kvar som mikroplaster. De ska svepas runt med vågor och strömmar, existera i Atlantens ekosystem i hundratals år
Hjulen som driver fast fashion snurrar allt fortare. I en tid av skenande klimatförändringar, när utsläppskurvorna måste vända ner, köper vi mer än någonsin.
Allt fler röster höjs för att problemen med fast fashion finns inbyggt i snabbmodets dna, i den låga kvaliteten, de syntetiska oljebaserade textilierna och den ofantliga överproduktionen.
På kvällen, i det lilla hotellets trädgård, blickar jag in i datorn.
Den grå jackan som försvann i Bremerhaven har efter två månader dykt upp i staden Panipat i norra Indien, efter att ha färdats med fartyg genom Suezkanalen och med långtradare genom Tharöknen.
Jag klickar fram några rapporter. Platsen är känd som Indiens centrum för kläddumpning. Tjugotusen kvinnor, män och barn jobbar med att skära sönder textilier med grönsaksknivar så att bitarna kan malas ner och bli till trådar som man sedan väver enkla filtar av med. Soptipparna svämmar över av klädavfall även här.
Dagen därpå färdas vi österut genom ett lågland av kokosplantage, där allt graviterar mot den nigerianska megastaden Lagos på andra sidan gränsen.
Vi besöker ännu en jättemarknad för begagnade kläder.
Osäljbara plagg har dumpats i gångarna. En get kissar på en barnklänning med Frostmotiv. Flugorna surrar.
Försäljaren Jeanette Affokpo, 38, själv klädd i gulmönstrad klänning och blänkande ringar i öronen, sorterar den senaste importbalen medan minstingen Joshua, 2, kryper runt bland de ännu oöppnade säckarna.
Utbudet är enormt, köparna ingenstans. Stressen gror i glappet.
– Det som folk i era länder skickar hit blir bara sämre, säger hon.
Hon visar den växande kasta-högen, med sina håliga och trasiga plagg.
– Jag köper skräp. Man skickar skräp till oss… Jag vill säga: snälla, sluta skicka allt det här.
Även här uppger säljarna att H&M är ett av de allra vanligaste plaggen.
– De är som alla märken. En del går att sälja, en del värdelöst.
Vi visar en mobilbild på den svartvita jackan, med sitt tjocka tyg. Jeanette skakar på huvudet, har inte sett plagget.
– Men om den dök upp i min bal skulle jag bli arg. Vem tror att vi behöver den sortens jackor i Afrika?
Vi återvänder till staden Cotonou. Närmar oss den exakta platsen där vårt plagg senast sågs.
En handmålad skylt lockar med migrantresor till Kanada, en familj poserar med sina visum som entrébiljetter till en annan värld.
Det fungerar verkligen! står det.
En hastig titt på kartan i mobilen. Chauffören bromsar in. Vi är vid den exakta platsen nu.
Bildörren går upp.
Satellitbilden från Google sätts i rörelse.
Det gulbleka har förvandlats till yrande vägdamm. Tjoande skolbarn korsar gatan. Det doftar från en matservering.
Vi stannar till framför en metalldörr. Knackar på. Först en gång och sedan en gång till.
En storväxt medelålders karl, med åtsmitande skjorta, öppnar förvånat.
– Bonjour. Vilket ärende har fört er hit?
Mannen presenterar sig som Maurice Ahouansou, chef för Groupe Arash, ett företag som importerar kläder i bulk från Europa. Han konstaterar att plagget måste ha kommit hit.
– Vi är den enda importören i kvarteret.
Chefen leder in oss på kontoret och börjar bläddra bland buntar med fraktsedlar, medan han försöker övertyga oss om att det egna företagets kläder håller bättre kvalitet än konkurrenternas i andra delar av staden, nästan inget skräp alls.
– Jo, säger han och blickar upp. Vi tog emot en container med balar den där aprildagen.
– Finns den kvar?
Han klickar upp de sparade bilderna från övervakningskameran på skärmen. De föreställer daglönare, febrilt sysselsatta med att ta hand om tiotusentals inkomna plagg.
– Tyvärr. Kläderna stannar bara här något eller några dygn. Sedan säljs allt vidare.
Så var är plagget nu?
– Kanske på marknaden. Eller i Nigeria.
Klädimportören medger att runt hälften av det han tar in smugglas till grannlandet.
– Det här är Afrika. Det är inte så noga med lagar.
Benins enda containerhamn vaktas av en 30 meter hög krigarkvinna i brons, till minne av det forna kungadömet Dahomeys fruktade amazoner.
Någonstans därbakom glider ännu ett fartyg in. Hongkong-flaggade Maersk Cabo Verde, 249 meter lång och full med containrar.
Att vår jacka slutat skickat signaler kan bero på att den befinner sig på någon bymarknad, bortom täckning. Eller så har den dumpats och bränts.
Det vi vet är att den är en del av ett större problem. Ett system till synes lika orubbligt som amazonstatyn, där vi i väst skickar enorma mängder modeplagg vi tröttnat på till några av jordens fattiga länder – som saknar möjlighet att ta hand om avfallet.
H&M är långt ifrån ensamma om att samla in kläder i sina butiker. Och konkurrenterna är knappast bättre. Enligt organisationen Changing Markets har modekedjorna nästan aldrig koll på vart plaggen tar vägen.
– Det handlar nog om att det man inte längre ser slutar man att bry sig om, säger kampanjledaren Urska Trunk.
Vi gör en uträkning för att se hur långt de tio plaggen i vår undersökning rest tillsammans och får fram en siffra: 5 792 mil.
Det motsvarar nästan ett och ett halvt varv runt jorden.
Jackan med fuskpälskant dyker upp hos en importör utanför Johannesburg. Därifrån säljs allt vidare till småhandlare över hela Sydafrika. Det är samma system med balar och samma avfallsproblem.
I vår undersökning har alla de tre jackorna nu hamnat i tredje världen.
De båda kavajerna har nått second hand-butiker i Rumänien och tröjorna malts ner till fibrer i Tyskland och Polen. De rutiga skjortan och de båda byxorna tycks ännu befinna sig ute på havet.
Vågor dånar in. Solen sänker sig över ett halvfärdigt hotell. H&M-reklamen ringer i huvudet.
Let’s close the loop
Kunder och investerare kan gå igenom varje hållbarhetsrapport på H&M:s hemsida och läsa sida på sida om hur företaget lever upp till sina hållbarhetsmål.
Ingenstans står det ett ord om de koldioxidtunga transporterna eller om att nästan nya kläder mals ner. Inte ett ord om de kända riskerna med att skicka kläder till fattiga länder.
Marknader i Afrika fortsätter att dränkas i snabbmode, medan kunderna uppmanas att scanna streckkoder för att kunna köpa ännu mer nytt.
Det svartvita jackan har färdats tvåhundra mil på landsväg och åttahundra mil över havet. Att frakta hit den förde H&M lite närmre sitt klimatmål.
Men exporten hit kan aldrig vara cirkulär. Och vår resa är inte över.
Runt hörnet väntar något vi inte förberett oss för, större och värre än vi kunnat ana.
Fotnot: Aftonbladet har sökt H&M för en intervju med möjlighet till följdfrågor. Modekedjan har valt att svara genom en skriftlig kommentar. Där uppger Harsha Bammanahali, head of reverse supply chain: ”H&M-gruppen är kategoriskt emot att kläder blir avfall och det går helt emot vårt arbete för att skapa en mer cirkulär modeindustri.”
Efter Aftonbladets frågor har modekedjan släckt ner sidan med uppgifterna om samarbetet med I:Collect.
Läs svaret i sin helhet här.
H&M SVARAR:
”Finns utmaningar kopplade till insamling och återvinning”
SÅ FÄRDADES PLAGGEN:
Rosa kavaj
Tillverkad i Vietnam
27 januari: Inlämnad på H&M Drottninggatan i Stockholm.
14 februari: Till logistikterminal i Norrköping.
14 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
15 februari: Ankommer till Travemünde, Tyskland. Fortsätter söderut till Re Textil sorteringsanläggning i Polch.
4 april: Transporteras till en Esso-station i Rüdenhausen, där den stannar över natten.
5 april: Passerar gränsen till Tjeckien, Slovakien och Ungern. Stannar i Rajka.
6 april: Når rumänska gränsen vid Biharia. Kommer till en omlastningsstation i staden Satu Mare på kvällen. Sannolikt lastas kläderna här över från långtradare till en mindre lastbil.
7 april: Reser söderut, till den lilla orten Balan. Stannar vid liten parkering mitt i samhället.
10 april: Färdas söderut och hamnar i förstaden Chiajna i Bukarests utkanter. Här finns Vantex Textil International, en grossist av second hand-kläder.
Röd kavaj
Tillverkad i Vietnam
27 januari: Inlämnad på H&M Västermalmsgallerian i Stockholms city.
30 januari: Till logistikterminal i Årsta.
31 januari: Till logistikterminal i Norrköping.
14 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
15 februari: Ankommer till Travemünde, Tyskland. Fortsätter söderut till Re Textil sorteringsanläggning i Polch.
4 april: Transporteras till en Esso-station i Rüdenhausen, där den stannar över natten.
5 april: Passerar gränsen till Tjeckien, Slovakien och Ungern. Stannar i Rajka.
6 april: Når rumänska gränsen vid Biharia. Når en omlastningsstation i staden Satu Mare på kvällen. Sannolikt lastas kläderna här över från långtradare till en mindre lastbil.
7 april: Reser söderut, till den lilla orten Balan. Stannar vid liten parkering mitt i samhället.
10 april: Färdas söderut och hamnar i förstaden Chiajna i Bukarests utkanter. Här finns Vantex Textil International, en grossist av second hand-kläder.
Grå jacka
Okänt tillverkningsland
27 januari: Inlämnad på H&M Fältöversten i Stockholm.
30 januari: Till logistikterminal i Årsta.
31 januari: Till logistikterminal i Norrköping.
7 februari: Till Malmö, stannar vid lastbilsstopp.
8 februari: Färja till Travemünde, Tyskland. Stannar för kvällen vid Sittensen.
9 februari: Till Textrade sorteringsanläggning i Bremerhaven.
17 april: Dyker upp på en dammig avlastningsplats i Panipat i Indien. Med stor sannolikt har den färdats med fartyg genom Suez-kanalen, till hamnen Kandla och därifrån på landsväg genom Tharöknen. Panipat är ett centrum för second hand-kläder, som skärs sönder för hand och blir till tråd man väver filtar av. Barnarbete är vanligt och problemen med textilavfall stora.
19 april: Kommer till Noorwala i Panipat. Enkla plåtbyggnader, små textilindustrier. På kartan ser det ut att vara textilföretaget Chans Trading.
Rutig skjorta
Tillverkad i Bangladesh
27 januari: Inlämnad på H&M Liljeholmen i Stockholm.
30 januari: Till logistikterminal i Årsta.
1 februari: Till logistikterminal i Norrköping.
13 april: Kommer till färjeterminalen i Trelleborg.
14 april: Färdas söderut i Tyskland. Når sorteringsanläggningen Alta-West i Merkers.
12 maj: Börjar röra sig norrut från Merkers. Inga fler spår från detta. Befinner sig troligen på havet.
Svarta jeans
Tillverkade i Bangladesh
27 januari: Inlämnad på H&M Hornstull i Stockholm.
30 januari: Till logistikterminal i Årsta.
1 februari: Till logistikterminal i Norrköping.
14 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
15 februari: Ankommer till Travemünde, Tyskland. Fortsätter söderut till Re Textil sorteringsanläggning i Polch. Har inte skickat signaler på flera veckor och kan befinna sig på havet.
Svarta byxor
Tillverkade i Bangladesh
27 januari: Inlämnad på H&M Globen i Stockholm.
30 januari: Till logistikterminal i Årsta.
31 januari: Till logistikterminal i Norrköping.
14 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
15 februari: Ankommer till Travemünde, Tyskland. Fortsätter söderut till Re Textil sorteringsanläggning i Polch. Har inte skickat signaler på flera veckor och kan befinna sig på havet.
Vinterjacka med pälskrage
Tillverkad i Kina
27 januari: Inlämnad på H&M Farsta centrum i Stockholm.
31 januari: Till logistikterminal i Årsta.
2 februari: Till logistikterminal i Norrköping.
8 februari: Kommer till Trelleborg.
9 februari: Färjan till Travemünde, Tyskland. Stannar i Travemünde över natten.
10 februari: Reser söderut i Tyskland. Kommer till Alta-West sorteringsanläggning i Merkers.
13 mars: Reser norrut i Tyskland, till Bremerhavens containerhamn.
17 april: Dyker upp i en containerterminal i Johannesburg efter att sannolikt ha lastats om i hamnen i Durban.
5 maj: Dyker upp i staden Benoni, där företaget Overcoats finns. Balar med importerade second hand-jackor säljs till småhandlare över hela Sydafrika.
Grå blixtlåströja
Tillverkad i Myanmar
27 januari: Inlämnad på H&M Farsta centrum i Stockholm.
31 januari: Till logistikterminal i Årsta.
2 februari: Till logistikterminal i Norrköping.
8 februari: Kommer till Trelleborg.
9 februari: Färjan till Travemünde, Tyskland.
10 februari: Kommer till Alta-West sorteringsanläggning i Merkers.
22 mars: Reser norrut. Kommer till staden Gronau. Här finns företaget Altex, som mal ner klädrester och återvinner textilfibrer.
Svartvit jacka
Tillverkad i Kina
27 januari: Inlämnad på H&M i Tyresö centrum.
31 januari: Till logistikterminal i Årsta.
31 januari: Till logistikterminal i Norrköping.
15 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
16 februari: Till Travemünde på morgonen. Färdas söderut, stannar över natten vid rastplats i Krauthausen.
17 februari: Kommer till Alta-West sorteringsanläggning i Merkers.
12 april: Plagget, som skickade sin sista signal den 3 mars, dyker upp i Benins största stad Cotonou, ett par kilometer från containerhamnen.
Huvtröja
Tillverkad i Kambodja
27 januari: Inlämnad på H&M i Tyresö centrum.
31 januari: Till logistikterminal i Årsta.
31 januari: Till logistikterminal i Norrköping.
15 februari: Till färjeterminal i Trelleborg.
16 februari: Anländer till Travemünde, Tyskland, på morgonen. Färdas söderut, stannar över natten vid rastplats i Krauthausen.
17 februari: Kommer till Alta-West sorteringsanläggning i Merkers.
6 april: Transporteras österut. Hamnar på kvällen i Trzebień i Polen. Här finns företaget Irpol, som gör städtrasor av kläder.
