Kåvepenin är slut – det gör mig vansinnig
Hur kan Kåvepenin ta slut?
Jag läser att det handlar om den svaga kronan, läkemedelsbolag väljer tydligen bort den svenska marknaden. Kapitalismen visar oss alltså röven, och vi kan inte sparka tillbaka. Lilla vännen, det är klart du ska få medicin, så länge någon samtidigt tjänar pengar på dig.
I Sverige är stor del av medicin till barn under 18 gratis. Eller ja, det är väl semantik, för staten betalar och för staten blir det dyrare om priserna ökar, men vem opponerar sig? Eventuellt den hjärtlöse.
Jag trodde vi levde i ett högfungerande land, men jag börjar känna mig tveksam.
Kåvepenin! Det är ju något som bara ska finnas. Som mellanmjölk.
För öronbarn, för lunginflammationer.
För barn som redan i grunden är sjuka, och svagare.
För barn – och föräldrar – i februari.
Jag är inte medicinsk specialist (även om jag har ett par vänner som kontaktar mig hellre än 1177 eftersom jag åtminstone låter tvärsäker) men jag vet hur det är att ha sjuka barn. Att höra sin femåring andas ytligt i feberfrossa kan skaka om den största pragmatikern. Att gå igenom checklistan: Kissar han? Dricker? Och hur var det med allmäntillståndet? Jag vet hur det är när barnet slutar kissa – den knäckande oron – och trösten som kommer efteråt: Svensk sjukvård. Om vi behöver hjälp så söker vi oss dit.
Nähä, det kan man tydligen inte lita på.
Ska barn tvingas rida igenom bihåleinflammation? Bita ihop? Har du haft det någon gång? Olidligt.
Sverige kan inte vara ett land som misslyckas med att tillhandahålla basal vård för medborgarna. Det är ett underbetyg, och rent av genant.
Men antibiotikaresistensen då? Det är en annan diskussion. När ditt barn är sjukt finns det förstås bara en önskan: Ge honom allt, gör honom frisk.
Lite borrelia? Äsch, andas dig igenom det.
Det gör mig helt vansinnig att det bara är så här. Att det är vad vi kan förvänta oss. Medicinen är slut och då ska vi rätta oss i ledet.
Enligt barnkonventionen ska barnens bästa komma först.
Jag tar för givet att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson jobbar dygnet runt med att lösa problemet.
Så svårt kan det inte vara. Och framför allt: Det är det minsta regeringen kan göra för barnen.
