”Jag drömmer om nån att prata med”
Publicerad 2015-06-26
Mary Lundberg, 90, vill slippa sitta ensam hemma i lägenheten
Den ena är juristen som saknade äldre människor i sitt liv.
Den andra är 90-åringen som saknar människor över huvud taget.
Nu är de fikaväninnor.
- De är människor, inte bara äldre säger Charlotte Haglind, volontär.
Mary Lundberg har en sommardröm - att få komma ut och prata med någon i sommar. Eftersom hon inte kan förflytta sig själv riskerar det att bli ännu en sommar ensam på balkongen.
– Jag har hemtjänst och i beslutet står det att jag ska få komma ut varje vecka men det blir bara en halvtimme ibland. Det är inte roligt alls, jag blir helt rasande när jag tänker på det.
Med endast en anhörig kvar i livet, på annan ort, och vännerna borta sedan länge är den enda trösten nu de månatliga träffarna med fikagruppen från Äldrekontakt.
–Det är väldigt roligt. Då får man prata en liten stund med någon människa.
Saknade engagemang
Vid Aftonbladets besök är medmänniskan juristen Charlotte Haglind. När hon flyttade till Stockholm för några år sedan saknade hon vad hon kallar för ett ideellt engagemang. När hon hörde talas om organisationen Äldrekontakt som skapar möten mellan äldre anmälde hon sig genast som fikavärdinna.
–Men min lägenhet var för svårtillgänglig för damerna så i stället blev jag logistisk gruppledare.
I dag är hon gruppledare för åtta damer 90+ i Bromma som träffas regelbundet. Kontentan: damerna får komma ut och Charlotte får nya ingångar.
- De ger mig livsrikedomar, klokhet från någon som levt så många fler år. Man umgås ofta i alltför homogena grupper annars.
Att det blev ett engagemang för just äldre är ingen slump.
–Jag tycker om samtalet med dem. Man får en annan dimension när man hör dem berätta om förr. De är människor, inte bara äldre.
29-åringen har vana av ideellt arbete, hon har bland annat lärt ut barnkonventionen i skolor och gett juridisk rådgivning åt hemlösa.
–Man behöver inte tycka om mycket mer än att träffa människor och fika. En träff per termin, det är en extremt liten insats man gör. I snitt en arbetsdag i månaden.
Glädjen i de åtta damernas ögon är belöning nog.
–De får livskvalitet av att träffas, blir gladare och piggare. De har ofta ont någonstans när man ringer, men när de kommit ut så lever de på det till nästa månad.
Mary Lundberg har ansökt om att få komma till ett servicehem.
– För att få någon att prata med, men det händer ingenting.
Hon berättar att hon levt ett svårt liv, med en pappa som dog när dottern bara var tre år.
Började jobba vid 14
– När jag var 14 fick jag börja jobba, man hade inget val. Jag blev hembiträde. Något annat fanns inte för en outbildad unge. Ja, egentligen är det konstigt att jag fortfarande lever.
Men hoppet om en annorlunda sommar lever i henne, och Charlotte är en del av den.
Mary önskar att fler var som Charlotte.
Juristen har fått många lovord av vänner och kollegor för sitt volontärskap, men ännu har hon inte lyckats värva någon.
– Nej, många tycker att det är ett bra initiativ, men ännu är det ingen som gått med.