Hon nöp liv i Alexander

Uppdaterad 2012-09-03 | Publicerad 2011-11-26

Sjuksköterskan Annica, 38, trotsade läkarnas dom – räddade honom ur koma: Det finns alltid något mer att göra

PÅ BANAN IGEN Annica Axelsson, 38, är med när Alexander Hauland, 20, ger sig ut på isen första gången efter olyckan för ett och ett halvt år sedan.

ARVIKA. Läkarna gav inget hopp.

Alexander Hauland, 18, skulle förmodligen aldrig vakna ur koman.

Men sjuksköterskan Annica Axelsson, 38, gav inte upp.

Hon nöp, hon skrek och hon tjatade – och Alexander inte bara vaknade, i dag står han på skridskor igen.

– Jag bara tänkte: den här ”pöjken” ska upp igen, säger Annica.

Försiktigt hjälper hon Alexander, som nu är 20, ut på isen i ishallen i Arvika. Han har hela målvaktsmunderingen på sig och är bred som en lagårdsdörr.

Själv har Annica för första gången på 20 år snört på sig sina skridskor.

Sonen Melker, 9, har propsat på att skicka med mamma sin blå hjälm – för säkerhets skull.

– Vad fin du är i håret, Alexander! Så där såg du ut när du kom till mig första gången, säger Annica – och så sätter de fart på isen.

Det är en stor och efterlängtad dag.

Det är första gången sedan olyckan för ett och ett halvt år sedan som Alexander står på skridskor igen, även om det går lite vingligt.

– Det känns bra, säger han.

Han ler mot Annica med hela ansiktet.

Utan henne hade Alexander aldrig varit där han är i dag.

– Alexander var dömd till en plats på långvården, men när den medicinska vården tar slut kan man bara inte ge upp, säger Annica.

– Det finns alltid något mer man kan göra – och så länge man inte har försökt så vet man ju inte om det går.

Voltade sju gånger

Det var den 17 april 2010.

Alexander och tre kompisar var på väg hem från vårmarknaden i Åmål i hans vinröda Volvo. Alexander, som haft körkort i fyra månader, körde.

I en kurva tappade han kontrollen över bilen. Den for ut på ett fält och voltade sju gånger. Bilen flög hundra meter – Alexander hittades 25 meter framför den.

– Du landade så här nära en sten, säger Annica och måttar sex, sju centimeter mellan tummen och pekfingret.

– Det var tur.

– Nej, skicklighet, säger Alexander och flinar.

Han minns själv ingenting av olyckan. Minnet är borta från två dagar före olyckan till två månader efter.

När pappa Haavard kom fram till olycksplatsen var Alexander redan på väg i ambulansen. Han fördes först till Centralsjukhuset i Karlstad, dit även de tre andra i bilen kom, dock inte lika allvarligt skadade som Alexander.

Han hade bara skrubbsår på kroppen, men två stora blödningar i hjärnan.

Han kördes vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han opererades.

Utskälld av pappan

Men efter tre veckor låg Alexander fortfarande i koma – och läkarna gav inte mycket hopp.

– Vaknar han inte inom två år kommer han aldrig att vakna, sa de, säger Haavard.

Alexander flyttades till Karlstad, men där var det fullt och efter två dagar skulle han flyttas igen, den här gången till intensiven i Arvika.

Vid det laget var pappa Haavard ursinnig över hur sjukvården behandlade familjen och den första han mötte på lasarettet i Arvika skällde han ut efter noter.

Det var sjuksköterskan Annica Axelsson.

Som lyssnade och – till Haavards stora förvåning – höll med.

Men inte bara det: Med 18 års erfarenhet som sjuksköterska, varav sju år på intensiven, upptäckte Annica Axelsson direkt något som motsade läkarnas dom:

– När jag lyfte över Alexander från båren kände jag att han spände muskeln i låret – och förstod att han fanns där, säger Annica.

Där och då bestämde hon sig: Alexander skulle upp och gå igen.

– Jag kände så starkt för honom. Jag är ju själv mamma – och det kunde ha varit mitt barn.

Hon mindes också sin morfar, som drabbades av stroke och aldrig fick en chans att komma tillbaka igen.

I tre sekunder funderade Annica: kunde det hon tänkte göra, göra någon skada? När svaret blev nej satte hon i gång.

Skrek åt Alexander

Hon började stimulera Alexanders sinnen; lukten, smaken, hörseln och känseln.

Hon nöp honom – så hårt att han fick blåmärken, hon skrek åt honom, hon höll upp hans ögonlock och tvingade honom att fixera henne med blicken eller hålla i ett glas.

Och för första gången sedan olyckan fick Alexander duscha.

Annica tog reda på vad han tyckte om och spelade hans favoritmusik – efter att ha insett att Eddie Meduza kanske inte passade på intensiven, blev det Bruce Springsteen.

Hon hängde upp en doftgran – så det luktade vanilj, samma doft som i Alexanders bil.

Varje kväll tittade hon och Alexander på hans favoritserie, ”2 ½ män”, på tv – även om hans ögon fortfarande var stängda.

Annica hade ingen vetenskaplig grund för det hon gjorde, men hon fick läkarnas godkännande, även om de inte trodde på det.

– Jag gick på magkänsla – och den brukar ha rätt, säger Annica.

Och så, på femte dagen hände det: När hon kom gående i korridoren och tittade in till Alexander vände han på huvudet och mötte hennes blick.

– Jag bara stirrade tillbaka, säger Annica.

Att Alexander och hon har något alldeles särskilt ihop går inte att ta miste på.

Det både syns och hörs.

De smågnabbas och skojar – och när de ser på varandra lyser ögonen på dem bägge två.

– Det är något speciellt med Alexander. Vi har ju samma intresse, idrotten. Vi har tränat båda två – och vet att det gör ont, säger Annica.

”Älskade att tvätta sår”

Hon älskar sitt jobb som sjuksköterska – redan som barn visste hon att det var det hon ville bli.

– Jag älskade att sätta på plåster och tvätta sår lite hårdhänt, säger hon och skrattar.

Hon vill hjälpa och göra skillnad – och det var det hon gjorde för Alexander.

– Det du gjorde för oss går inte att beskriva med ord, säger pappa Haavard.

– Du gav oss hoppet tillbaka när det såg som mörkast ut. Du är värd allt för oss.

Själv menar Annica att hon bara gjorde sitt jobb, men det hon gjorde stod inte i några papper. Hon följde sitt hjärta – och litade mer på sin intuition och sin erfarenhet än på läkarnas ord, när den medicinska vården var uttömd.

– Om jag bara kan ge någon annan inom vården råg i ryggen att våga följa sin magkänsla, då är jag glad, säger hon.