”Jag får mer tillbaka än jag ger”

Uppdaterad 2015-09-11 | Publicerad 2014-11-08

Gun-Britt, 79, startade svenskakurs för flyktingar

Gick mot strömmen När Torsås kommun tog emot 200 flyktingar var det många som var kritiska. Men inte Gun-Britt Löfquist, 79, som direkt bestämde sig för att starta en egen kurs i svenska för de nyanlända.

De 200 flyktingarna som kom till Torsås kommun mötte kalla ­handen.

Men också en varm famn.

Gun-Britt Löfquist, 79, pensionerad småskollärarinna, bestämde sig direkt för att starta en egen kurs i svenska för de ­nyanlända.

– Jag tog mig den förmånen – och det ger mig en sådan lycka, säger Gun-Britt.

När Torsås kommun i Småland samlade till möte om de 200 nyanlända flyktingarna som skulle ­flytta in på Möre Hotell i Söder­åkra var det många som kom för att protestera. Stämningen var minst sagt negativ och kommunen fick ta emot mycket kritik.

Många tackade henne

Bara en person ur allmänheten reste sig för att säga emot – och säga något positivt i stället. Det var förstås Gun-Britt Löfquist, 79 år och pensionerad lärarinna.

– Jag reste mig upp och berättade att jag hade varit med om det här förut, 1992, i Smedjebacken, där jag bodde tidigare. Där var det lika stort motstånd, men allt ­vändes till det bästa, säger hon.

Efter mötet var det flera som kom fram och tackade henne. Bland annat Kristoffer Lindkvist, som äger Möre Hotell. När han fick veta att Gun-Britt hade jobbat som lärare hela sitt liv undrade han om hon inte kunde tänka sig att komma och ha undervisning en gång i veckan.

– Nej, sa jag. Inte en gång i veckan – men tre. Annars blir det inget.

Redan samma kväll, efter mötet, passade Gun-Britt på att välkomna tre män från Etiopien som hon stötte på utanför hotellet genom att bjuda på en åktur i bilen.

Har alltid varit öppen

Så är hon bara, Gun-Britt. Att prata med denna 79-åriga skol­fröken är en riktig vitamininjektion. Med sprudlande energi och en entusiasm som smittar berättar hon om sitt liv, ett liv som berikats av möten med människor från när och fjärran.

Vare sig det handlat om sommar­barn från Berlin eller Libanon, Sidastipendiater eller flyktingfamiljer från Afghanistan, Syrien, Etiopien - alla har de mötts av en öppen famn, ett stort hjärta och ett varmt leende. Hos Gun-Britt och hennes familj har alla varit välkomna. Det här är inte första och förmodligen inte sista gången hon har ställt upp för att hjälpa andra – eller som hon säger själv:

– Jag har fått förmånen att göra det, eller – jag har tagit mig förmånen att göra det.

Men någon hjälte vill hon absolut inte kalla sig.

– För mig är det bara självklart. Det är vår skyldighet att hjälpa till – och det ger mig ju så mycket.

Ett hundratal första gången

I 41 år var hon lärare, framför allt i Smedjebacken i södra Dalarna, där familjen bodde i 33 år. De sista­ åren, innan hon gick i pension undervisade hon i svenska för invandrare och blev god vän med många av dem.

– Det var fantastiskt. Vi fick uppleva så mycket tillsammans, bröllop och fester och det var verkligen en underbar tid, säger Gun-Britt.

Sedan 13 år bor hon i lilla Bergkvara i Torsås kommun i Småland, där yngsta dottern och hennes familj också bor. Och nu får hon uppleva samma sak här.

Men hon kunde inte börja undervisningen förrän hennes lilla sommarbutik, Gamla Ting, där hon säljer böcker och antika saker till förmån för Faith of Homes barnhem i Kenya, hade stängt för säsongen.

Första lektionen hölls i mat­salen på Möre Hotell den 20 augusti.

Den kommer Gun-Britt aldrig att glömma.

Det kom inte bara några stycken - det kom ett hundratal, från åtta olika länder. Det var fiskare, bönder, skräddare, försäljare, ja från alla yrken och samhälls­klasser.

Både barn och vuxna, och de satt som ljus, tysta och uppmärksamma.

Systerligt och broderligt samsades de om de tolv pennorna och blocken som låg framlagda på borden.

– Ja, de pennorna gick verkligen varma, säger Gun-Britt och skrattar.

– Vi gick igenom alfabetet, siffrorna upp till 15 och veckodagarna. De antecknade och gensvaret var enormt - jag har aldrig varit med om något liknande.

Och ganska snart kom andra ortsbor och ville hjälpa till. Några­ samlar in kläder och leksaker som delas ut i samband med lektionerna.

Redan efter andra lektionen kom Per Olof Peterson, 68, även han pensionär och medlem i samma bokcirkel som Gun-Britt, och sa att han också ville hjälpa till.

Nu håller han i en lektion i veckan, Gun-Britt i en och Elsa Jannert, pensionerad språklärare, i den tredje.

”Får mer än jag ger”

Många av flyktingarna har redan slusstas vidare ut i landet, men Gun-Britt hoppas att så många som möjligt får stanna i Torsås, så hon får chans att fortsätta lära känna dem.

– Jag har ett så underbart liv, säger Gun-Britt.

– Jag har tre barn och åtta barnbarn också och en del undrar varför jag inte gör mer för min egen del – men det är ju det jag gör.

– Jag får mer tillbaka än jag ger – det är sorgligt att inte fler har upptäckt det.
Vill du också hjälpa till? Gilla Vi hjälper på Facebook!

Följ ämnen i artikeln