Därför stod juristen på Centralen i 220 dagar

Uppdaterad 2019-12-11 | Publicerad 2016-10-22

Dona Hariri: Jag var tvungen att koppla bort de djupa känslorna

Hon kommer själv från en familj på flykt. Nu kämpar juristen Dona Hariri, 28, för att alla människor ska veta om sina rättigheter – oavsett var man bor eller vad man heter.

– För mig handlar inte juridik om paragrafer. Jag pratar om människors lika värde, säger Dona Hariri.

Det här är hennes sätt att ge tillbaka.

Dona Hariri kom själv till Sverige som treåring.

Dona Hariri växte upp i en kärleksfull familj i Jönköping.

– Under hela min barndom har vi pratat hemma runt bordet om krig, fred, rättvisa och orättvisa, vilket gjorde att jag snabbt kom in i tänket rätt och fel. Det kom till att bli en fråga om yttrandefrihet och demokrati.

Det gjorde att hon tidigt visste vad hon ville bli – jurist.

Men andra vuxna runtomkring tyckte att hon hade lite väl stora visioner och drömmar, att hon skulle skaffa sig en plan B.

– Det krävdes mycket skinn på näsan. Att ta plats och stå fast vid det man tror på, säger Dona.

Kämparglöden tog henne hela vägen till juristlinjen. Under första terminen började hon jobba extra på en advokatbyrå, och när hon var färdigutbildad fick hon fast jobb. Men tankarna gnagde i henne, hon hade ju valt att bli jurist av en helt annan anledning.

– Jag utgår från alla människors rätt att kunna sina rättigheter. Det är oerhört viktigt för alla – oavsett ekonomisk situation och avsett vad de heter och bor. För mig handlar inte juridik om paragrafer, jag pratar om människors lika värde. Om jag kan jag mina rättigheter och du kan dina så är vi på samma nivå.

Hon började ge gratis rådgivning till människor på Husby bibliotek, och i samma veva sa hon upp sig från advokatbyrån.

Hundratals behövde råd – varje dag

Under hösten 2015 anlände hundratals flyktingar till till Stockholms Centralstation med tåg.

Dona kände att hon inte hade något val – hon ville hjälpa till.

– Jag behövde gå in och fylla det här glappet mellan rättssamhället och medborgare.

Dag ut och dag in mötte hon sedan människor som satte sin fot i Sverige för första gången. Dona organiserade andra jurister och studenter för att de tillsammans skulle kunna stötta så många nyanlända som möjligt. Nu är hon tillbaka på samma plats ett år senare för en intervju med Aftonbladets program Ge tillbaka.

– Jag vill verkligen hylla de som hjälpte till. De gjorde en fantastisk insats, framförallt från juriststudenterna – det hade aldrig gått utan dem. Jag hade inte stått kvar om vi inte hade kunnat peppa och stärka varandra, säger hon.

Vilket var det vanligaste rådet du gav på Centralen?

– Att de inte skulle vara rädda. Men när det kom till konkret juridik så var det framförallt frågor om kan jag prata med polisen? Vad kan jag säga till Migrationsverket? Hur hämtar jag min familj? Det var en blandning av paragrafer och medmänsklighet.

Det var en otroligt tuff situation – hur orkade du kämpa?

– Jag var tvungen att koppla bort de djupa känslorna som rädsla, sorg, frustration och ilska för att klara det. Det var omöjligt att gå in för mycket i sig själv, säger Dona. Många nätter sov hon till och med på Centralstationen.

Kom själv till Centralen 1991

Donas mamma är kurd och hennes pappa irakier. De flydde till Iran, och där föddes Dona. När hon var tre år gammal flyttade familjen till Sverige.

– Så jag kom faktiskt själv också till Centralen, så den platsen är symbolisk för mig. Vi kom dit 1991 – och nu stod jag där 2015, säger Dona.

Nu gav hon råd till flera hundra nyanlända varje dag. Men efter 220 dagar lämnade Dona Hariri Centralen med vemod.

– Det var en oroväckande markant minskning i antalet människor som kom efter att Sverige införde gränskontroller. Det gick över till en sorg – jag visste ju att människor på flykt fanns någonstans, men de var inte på Centralen längre. Nu känner jag en oro för var de här människorna är och hur de mår. Den här tillfälliga lagen känns som en spark i magen, och EU:s sätt att diskutera flyktingars situation är obehaglig och frustrerande.

Det nya asyl-Sverige – de kommer hit
nu

Politikerna lyssnar inte

Vad har du fått för respons på ditt arbete från politiker?

– Jag har inte hört någonting över huvud taget från politiker. Det jag lärt mig nu är att man i Sverige i princip måste ha ett organisationsnummer för att få komma in i de rum där politiker och beslutsfattare sitter. I ren motprotest ville jag skapa en folklig rörelse och inte registrera oss som organisataion. Vi lever i ett land med mycket formalia och blanketter. Så jag har inte fått komma in och ge min syn av situationen.

Vad skulle du vilja hälsa till politikerna?

– Att den stora krisen var inte flyktingarna som kom hösten 2015 – den stora krisen är hur våra politiker ska kunna återskapa förtroendet bland sina medborgare. Vi kände oss inte sedda och behövda. Vi la våra jobb och våra familjer åt sidan – vi vill det för att vi bryr oss. Det bristande förtroendet mot politikerna är väldigt allvarligt, och jag tror att dess konsekvenser kommer att göra sig mer och mer tydliga framöver. Så jag vill hälsa till politikerna att bjud in oss och lyssna på de civila.

Vad händer för dig framöver?

– Jag ska börja föreläsa mer – vem vet, kanske för våra politiker. Men nu tar jag mitt engagemang till nästa nivå och pratar om rättigheter och skyldigheter och dess verkliga betydelse i termer av jämlikhet, jämställdhet och demokrati.

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.

Nominera din hjälte här nedan!