Hyllades som hjälte: ”Nästan tårar i ögonen”

Fångade två lösa hästar på samma kväll • Outridern Camilla Olsson i stor intervju: ”Så mycket som kan gå fel”

helskärm

Camilla Olsson är Sveriges första outrider.

Under Sprintermästaren fångade hon och hästen Simon in två lösa hästar.

Nu hyllas hon unisont på sociala medier – och hela trav-Sverige pratar om henne.

– Jag känner mig väl inte riktigt som en hjälte men har läst på sociala medier och då hade jag nästan tårar i ögonen, säger hon i en stor intervju.

Torsdagen blev en händelserik kväll på Halmstadtravet. Toppsport i massor men det mesta kom ändå att handla om en viss Camilla Olsson – och hennes fyrbente Simon. Deras uppgift? Att fånga in lösa hästar på banan, och även hålla ordningen i övrigt. Och vilken succé det blev!

Redan i samband med lopp två uppstod en incident där kusken Erik Adielsson föll ur sulkyn och Winner Brodde slet sig lös. Camilla, en så kallad ”outrider” till yrket, och Simon var dock med på noterna och jagade ikapp den skenande hästen, till publikens stora jubel. Två lopp senare var det dags på nytt och det är en omtumlad hjälte Trav365 når på telefon morgonen efter.

– Jag och Simon var lite trötta efteråt men annars är det bra. Det var väldigt mycket action och vi fick verkligen göra skäl för lönen, ha ha. Jag var lite orolig efter de fyra första loppen och tänkte: ”Gud, det är tio lopp till.” Det händer inte ofta att man har så här många skenande hästar, max en, säger Camilla.

”Jätteskoj och överväldigande”

Reaktionerna lät inte vänta på sig och hennes telefon har gått varm sedan dess. Släkt och vänner från både Sverige och USA har hört av sig, likaså andra travbanor.

På banan fick hon dessutom stående ovationer, något som Camilla själv inte är riktigt van vid. Hon har på sina håll kallats för en hjälte och under torsdagen stämde både travkuskar och experter in i hyllningskören.

– Jag känner mig väl inte riktigt som en hjälte men har läst på sociala medier och då hade jag nästan tårar i ögonen. Det var skönt att folk fick se hur viktigt detta faktiskt är, men man ska tänka på att det just den här gången gick väldigt bra. Så kommer det inte alltid vara och man kan inte fånga in alla hästar. Kanske har jag nu en ganska hög standard att leva upp till?

– Det var dock jätteskoj och överväldigande. Helt otroligt. Även Simon, som tycker om publik, tänkte att detta var ”wow”. Själv är jag lite blygare. I USA är det så vanligt att man har en outrider, där gör jag bara mitt jobb, men här i Sverige blev det lite annorlunda. Många banor har hört av sig men det finns bara en av mig. På sikt hoppas jag verkligen att vi kan utbilda fler så att jag inte är ensam.

Kallas ”The Horse Whisperer”

Hemma i tv-sofforna satt båda hennes föräldrar, som numera kallar henne för ”The Horse Whisperer” (”Hästviskaren”), och följde tävlingsdagen med spänning. Man kan ana att det var stolta päron som fick se två nya stjärnor födas på den svenska travhimmelen.

– De brukar aldrig titta på travsport i vanliga fall men nu följde de tävlingarna hela kvällen och var jättestolta. Pappa sa: ”Camilla, du är så duktig!”, vilket värmer. Framför allt då jag precis flyttat hem till Sverige.

Olsson berättar vidare att ATG tycks utforska möjligheten att starta en utbildning. Med tanke på den positiva responsen efter torsdagens tävlingar finns det goda chanser att outriders blir en vanligare syn på landets travbanor i framtiden.

Om det satt några unga tjejer och killar och såg dig, och kanske skulle vilja satsa på att gå i dina fotspår, vilka råd har du i så fall till dem?

– Jag hoppas att de kan påbörja en utbildning och lära sig på rätt sätt. Det är inte bara att gå ut och vara en cowboy, vilket många trodde när jag först kom hit. Att jag skulle fånga hästar med lasso och liknande. Man måste dessutom ha en bra häst, annars spelar det ingen roll hur duktig du är.

– Jag tycker att de kan höra av sig till mig eftersom jag jättegärna vill lära andra människor och dela med mig av mina visdomar. Min dröm är att starta upp en skola och lära nästa generation detta yrke.

”Man har en chans”

Vi ber hjältinnan minnas tillbaka till torsdagens arbetspass där hon och Simon verkligen hade fullt upp. Nästan från första minut faktiskt då Johan Untersteiners treåring Winner Brodde blev rädd och gav sig iväg på en tur som lätt hade kunnat sluta i tragedi.

– Jag försökte komma upp och fånga den bakom bilen men då smet den iväg och sprang över gräset. Jag tog då den korta vägen och mötte honom på baksidan av banan. Sedan får man försöka se hur fort han springer så att jag kan anpassa farten.

Publiken fick från sidan se Camilla och Simon göra sitt jobb på bästa vis, och känslan var att de på bara några sekunder hade lyckats avvärja situationen.

– Jag tycker inte om att jaga dem alltför länge. Kan jag inte fånga in dem under de första 200 meterna så backar jag ut igen och väntar. Annars skulle det vara osäkert för både oss och andra. Man har en chans och får inte missa den. Det är svårt att förklara... saker och ting går så fort.

– Det är extra svårt när de genar över innerplan som han gjorde. Där är det väldigt ojämnt, med både högtalare och sladdar i vägen. När man kommer upp i full fart kan man inte riktigt se vad som finns framför en.

”Där får jag tacka Simon”

Mindre än en timme senare hakade Dontloosememate och Excuse Me i varandra. Klas Olsson, som satt bakom den tidigare, gick i backen och försökte hålla i hästen. När han inte lyckades med detta tog Camilla och hennes fyrbente bästis sig an utmaningen.

– Jag tog åter den korta vägen men den var inte lätt att fånga! Det var så långt för mig att sträcka ut för att nå tömmen. Där får jag tacka Simon, han var helt otrolig och tog hand om mig.

Ytterligare två lopp senare såg vi åter ett par lösa hästar, men eftersom detta inträffade på stallbacken fanns det inget Olsson kunde göra.

– Jag var fortfarande ute på banan och såg inte vad som hände. Det är väldigt svårt och farligt att fånga en häst på stallbacken där det finns bilar, hagar och människor.

Superduons arbetsuppgifter är omfattande och även om det ser lugnt ut på banan kan inte Camilla slappna av ens för en sekund. Hon tittar på hur samtliga hästar beter sig och lugnar ner dem vid behov. Om något i utrustningsväg sitter löst så gör hon kusken varse om detta.

Föredrar tråkiga arbetsdagar

Kan du förklara för folk som inte följer travet dagligen varför det är så viktigt att snabbt fånga in lösa hästar?

– Framför allt för att de kan råka illa ut om de springer in i saker, samt skada andra hästar och människor. Jag har sett det värsta, bland annat en gång då de hoppat över staketet och in bland publiken.

Hur ser en perfekt arbetsdag ut för dig?

– Om jag kunde sitta där, le hela kvällen och bättra på solbrännan. En tråkig kväll är en bra kväll.

Åbys sportchef Jon Walter Pedersen har gått i bräschen och var den som anställde Sveriges första outrider.

Varför tror du att travbanorna i Sverige inte satsat på outriders tidigare när detta trots allt är så vanligt i USA?

– Jag vet faktiskt inte. De kanske har varit rädda att ta det här steget? Jag tror att detta kommer att bli jättebra för sporten.

Som vi redan nämnt har flera andra banor hört av sig, och inte bara innanför Sveriges gränser. Inom kort kanske hon får frossa i wienerbröd och flödebollar?

– De ringde från Danmark, så nu är det tydligen dags för mig att skaffa ytterligare en häst? Simon kan inte åka överallt varje vecka, det går inte. Vissa lär sig fort, framför allt om de tycker om det, men för andra tar det flera år.

Flyttade till USA som 19-åring

Livet leker en dag som denna och Camilla njuter till fullo av responsen. Men vem är egentligen denna så skickliga yrkeskvinna – och hur kom hon en gång in i branschen?

47-åringen växte upp på en gård i Nygård och hade där en ponny som hon hoppade med. Hon fick ganska snart upp ögonen för travhästar och flyttade till Malmö och Jägersro, där hon bland annat jobbade för Hans Adielsson. En dag kom så ett erbjudande om att ta sitt pick och pack och flytta västerut, hela vägen till USA och New Jersey.

Var det inte svårt för en ung tjej att lämna familj och vänner?

– Jag var orädd som 19-åring. Allt var jätteskoj på den tiden. Jag hade en kompis med mig på resan men hon åkte hem efter några månader. Själv var jag helt fascinerad av USA och blev kvar där i 28 år.

– Jag tränade även egna hästar en period och körde en del lopp, vilket inte gick så bra så det ska vi inte prata om. Det var i samband med att jag började arbeta med galopphästar i Florida som jag blev outrider. Listan är lång på alla människor som jag skulle vilja tacka.

”På rätt plats i rätt tid”

I samband med att Camilla jobbade på travbanan Pompano Park kom hon lite av en slump in i yrket. I samband med en tävlingsdag fastnade den ordinarie ryttaren i trafik och vips slängdes Olsson in i hetluften. Några månader senare var hon fast anställd.

– Jag var helt enkelt på rätt plats i rätt tid. Första gången jag fångade in en lös häst var jag skiträdd och grät. Det gick så jäkla fort och man hann inte tänka, allt bara hände. Dessutom hade jag precis köpt min häst, som hette Rocket. Han var helt otrolig och den känslan glömmer man aldrig. Man har sedan dess fångat många till...

– Det är inget lätt yrke och väldigt stressigt. Det är så mycket som kan gå fel på en och samma gång. Vid ett tillfälle fick Simon ena sulkyhjulet mellan sina bakben och då ramlade vi tillsammans. Det var ganska äckligt och jag hoppas att något sådant aldrig händer igen.

När Pompano Park för en tid sedan stängde valde hästtjejen att flytta tillbaka till Sverige, trots att detta var ett väldigt svårt beslut för henne.

– Jag förlorade min sjukförsäkring och mina föräldrar blev allt äldre. Dessutom har min lillebror två barn som jag aldrig hade träffat. Det var en massa småsaker som gjorde att jag till slut bestämde mig.

– En god vän till mig i USA hade kontakt med Johan Untersteiner, som i sin tur kontaktade Jon Walter på Åby. Jag är jättetacksam till dem båda för att ha fått den här chansen.

– Nu känns det skönt att vara hemma men i början var det svårt med alla nya saker som hänt i Sverige, som att man måste ha bank-id och sånt. Det var inte alls skoj men nu har jag allt det där och kan känna mig svensk igen.

Det är numera inte bara hästar som står på menyn, utan hon hjälper även till på deltid i brorsans Frendo-butik.

– De gör mackor som är jättegoda. Ska man äta en sådan så är det hit man ska komma, det måste jag säga. Vi har även läsk, chips, tidningar med mera.

”Ingen ville ha honom”

Vi kan inte skriva en artikel som denna utan att fråga lite om den andre huvudrollsinnehavaren i vår historia. Den grå hästen ifråga har hunnit bli 16 år och har varit med Camilla under många år. När hon tog det svåra beslutet att flytta tillbaka till Sverige fick pållen givetvis följa med.

– Han var en galopphäst men inte lika lyckosam i tävling som sin pappa. Jag tycker om fuxar och ville egentligen aldrig ha en grå häst, men tyckte så synd om honom. Han var jättesmal och ingen ville ha honom. Han fick nog inte den bästa maten och omvårdnaden.

– Jag visste att han kunde få ett mycket bättre hem hos mig och nu är han tjock, fet och fin. Han lärde sig allt på en gång och har blivit min bästa häst och vän. Jag har försökt börja prata lite svenska med honom men han verkar inte förstå så mycket av språket ännu.

Hur länge Simon kommer att fortsätta i branschen är svårt att svara på. Så länge han själv tycker att det är kul, fastslår Camilla. Hon har genom åren haft många hästar och hennes förra, Rocket, var aktiv tills det att han var 29 år.

Hur ser egentligen en vanlig dag ut i Simons liv?

– Han bor på Åby Travskola och just nu är det väldigt lugnt. Han går runt i hagen om dagarna, och ibland kommer jag och rider honom.

Att utföra sitt jobb i ett Halmstad som badar i sol är en sak, men hur blir det egentligen under vinterhalvåret då vissa banor tävlar på is?

– Det har jag aldrig gjort, så vi får se hur det går. Först ska jag dock försöka överleva den kommande vintern. Det var åtta grader när jag landade på svensk mark och tänkte: ”Oj då, jag kanske ska åka tillbaka till Florida?”, avslutar Camilla med ett skratt.