Maharajah hade vunnit med 20 meter – åkandes

Micke Nybrink

Nybrink om Prix d’Amerique och Solvalla

Solvallas nya chef känns som rätt man.

Nu gäller det bara att loppen blir roligare.

Mångfald, tempo, tävling.

Det måste vara spännande med trav.

Men först – hur många meter tror ni Maharajah hade ­vunnit Prix d’Amerique med? Om han haft en sån där dag när allt stämmer? Som i derbyt. Då hade han vunnit med 20 meter, åkandes, eller hur?

Nu får vi nöja oss med att längta till januari 2011. Hoppas att franska a-laget är lika dåligt då. De gamla guldgossarna, med Meaulnes du Corta i spetsen, behöver vi inte oroa oss för. De är historia då. Värre är det kanske med femåringarna Ready Cash och

Rolling d’Heripre?

På något sätt känns det ändå som om Maharajah själv kommer att vara sin värsta motståndare i år. Tänk om han hittar flytet? Tänk om hjälpstegen, de där skutten där han tappar fart, är som bortblåsta. Då kan han till och med vinna Elitloppet. Från dödens. Men den stora frågan är alltså hur han utvecklats under vintern, om han blivit ett år äldre/bättre? Hoppas det!

Fyrand vet vad som gäller

Tore Fyrand är ny chef på Solvalla. Jag har träffat honom och har även hört många andra kommentera norrmannen. Samtliga omdömen är positiva. Det hör inte till vanligheterna när det gäller såna här jobb. Då brukar det ruskas på huvuden och suckas uppgivet. Hur kunde de ta den pajasen? Men inte den här gången alltså.

Fyrand vet, får jag för mig, exakt vad som gäller. Han kommer inte pulla bort krafter på fel ställen. Slaget om vardagspubliken är förlorat. Han fattar det.

En sak vet jag ändå inte om han har klart för sig. Inser han att Solvallas lopp måste bli roligare? Det är något konstigt med dem. Varje onsdag är den andra lik och det är samma tränare och kuskar som dominerar. Har ni sett filmen ”Måndag hela veckan” med Bill Murray som upplever samma dag om och om igen? Själv är jag Bill Murray på onsdagar.

Fyrands jobb blir att få tränare från andra banor (och länder) att komma på besök. Han måste även se till att propo­sitionerna sprudlar av fantasi. Flerklasslopp i de högre klasserna,

15 bakom bilen, handicaplopp, färre över 1?640 meter auto, färre dåliga unghästlopp där alla heter samma sak, färre lopp där tre tränare har 75 procent av ­startfältet, körda av catchdrivereliten.

Nerven måste tillbaka. Varje lopp ska vara lika spännande som ett tie break i en stor tennisfinal. Sporten måste lyfta. Vi vill ha minnesvärda ögonblick. Det måste löna sig att slåss för att vinna. Tvåorna minns ingen.