”Timoko är ingen diva, men man ska lyssna på honom”
Publicerad 2016-05-27
Sportbladets Marcus Leifby åkte till Lökene Gård i Kil för att prata med Björn Goop om Timoko, varför Årjäng går framför jacuzzin och vad han lägger sina pengar på
KIL/LÖKENE GÅRD. Första gången de träffades försökte Timoko sparka Björn Goop ur vagnen.
Fyra veckor senare vann de Elitloppet tillsammans – och nu siktar de på att göra det igen.
Sportbladet åkte till Lökene Gård i Kil för att ta reda på hur deras relation egentligen ser ut, hur de förbereder sig inför Elitloppet, och vad Sveriges snart segerrikaste kusk får ut av en fredagskväll i Rättvik.
Utsikten från Lökene Gård är fantastisk, eller Frödingsk om man så vill.
Långt bort syns urskogens väldiga vattendrag och ängars gungande gräs.
Om väderförhållandena varit bättre hade vi förmodligen sett konturerna av Håkan Loobs tvättvinda bortåt Karlstad någonstans, men den här måndagsförmiddagen är gråmulen och regnet piskar på från Forshaga-hållet.
– Hallå ja!
En äldre man med varma kläder och fodrad keps vinkar glatt.
– Olle. Hej.
Grabben bredvid ler han också.
– Hej. Björn. Välkomna! Härligt väder va?
Efter att ha tillbringat helgen på diverse travbanor (fredagen i Stockholm, lördagen i Göteborg och söndagen i Köpenhamn) har Björn Goop, 39, mellanlandat på gården utanför Kil men bara för en dag eller två. På måndagskvällen väntar tävlingar på Färjestad travbana i Karlstad, på tisdagen träning på gården innan han drar till Paris för att köra lopp på kvällen.
– Torsdag Åby, fredag här i Kil, lördag norska Tönsberg, söndag Milano, måndag Kil igen och träning på förmiddagen, sedan tävlingar på kvällen, och då har jag ändå dragit ner på det, berättar Björn.
– Nä, man har inga fritidsproblem när man håller på med det här, flinar pappa Olle.
Goop den äldre är Sveriges mest segerrika travkusk någonsin.
Första segern tog han 1966, som 23-åring, och genom åren har det blivit över 6 600 nävar i luften, och eftersom han fortfarande tävlar tickar det på.
Sonen Björn är inte långt bakom, han har passerat 6 000 segrar han också, men mer specifik än så kan man inte vara i en text som ska gå
i tryck om ett par dagar.
Far och son Goop vinner travlopp i samma takt som en annan går ut med hunden.
”Jag kör på som vanligt”
Vi har tagit skydd i en enkelt inredd kur alldeles intill den milebana som The Goops har byggt på sina ägor. Björn bjuder på kaffe ur pumptermosen.
Det är knappt tio dagar kvar till den kanske största helgen i svensk travsport – Elitloppet på Solvalla – men någon ”Elitloppsbubbla” är det inte tal om.
– Nä, jag kör på som vanligt. Jag kör så många stora lopp hela tiden. Många blir nervösa och så där men även om Elitloppet är ett av dom största så brukar jag inte göra någon skillnad på loppen, säger han som har vunnit det två gånger.
Första segern (2006) vann han i efterhand sedan ettan Jag de Bellouet och tvåan Let’s Go fastnat i en dopningskontroll, den andra segern kom för två år sedan med den franska hästen Timoko.
Och nu ska du och Timoko köra igen. Berätta om Timoko.
– Franskfödd och franskregistrerad. Ägarna är holländare och de har i sin tur leasat ut honom till en tränare som kommer ifrån…ingenstans.
Ingenstans?
– Han har jobbat på kycklingslakteri.
Blir man en bra travtränare då?
– Han (Richard Westerink) hade inga pengar att hålla på med det här egentligen, men han chansade och leasade Timoko. Han står för alla kostnader runt omkring och tar 80 procent av det vi kör in, medan ägarna får 20 procent. Och så blir det så här. Otroligt. Det är som en saga. Timoko var den fule ankungen. Han var inte perfekt i benen och stammen han kommer ifrån var inget särskilt. Nu har han kört in runt fyra miljoner euro.
Kommer du ihåg första gången ni träffades?
– Det var exakt två år sedan. Fyra veckor före Elitloppet. Det första han gjorde var att försöka sparka mig ur vagnen. Han protesterade direkt. Han kom inte överens med den tidigare kusken så fick jag chansen i stället. De hade hört talas om mig och ville testa.
Ett motorvrål dånar över nejden.
Olle Goop, 72, har dragit iväg med något slags fyrhjuling och gruset sprutar ut över hagmarkerna.
– 72 år och kör så där… var var vi?
Timoko.
– Han tyckte inte om att bli tvingad och var inne i en ond cirkel. Han gillade inte att tävla och… jag ska inte säga att han är en diva, men man måste lyssna på honom.
”Strikt arbetsrelation”
Hur gör man då?
– Han tycker om att bestämma men samtidigt måste jag förklara för honom, eller påminna honom, vad han ska göra. Han var sur och omotiverad när vi träffades men jag fick göra hur jag ville och började med att värma honom lite annorlunda. Han tyckte det var roligt, vi synkade, och senare vann han Elitloppet.
Han?
– Jag ser det alltid så.
Hur skulle du beskriva er relation?
– Vi har en strikt arbetsrelation, jag och Timoko. Vi träffas precis innan uppvärmningsloppet, sedan får han stå i lugn och ro med sin skötare. Han har en uppassare som bara ser till så att han har det bra. Och så hoppar jag upp precis före loppet.
Ni ses inte mer än så?
– Jag har varit och hälsat på honom någon gång men han är ingen social kille. Han går bara åt det andra hållet när någon kommer.
Men du lägger upp en taktik och analyserar dina motståndare noga inför storloppen?
– Självklart. Vi tittar på för och nackdelar. Ofta har man en taktik inför, och sedan kan allt kännas annorlunda, då får jag lägga om. Och när bilen släpper fältet händer det saker, då kanske jag måste ändra igen. Det är blir mycket impuls.
I fotboll och ishockey används videoanalys för att kartlägga motståndaren. Gör ni sånt också?
– Ja. Jag ser många lopp och i dag är det så lätt att komma åt material, säger Björn och kliver ut från kuren för att köra några träningsvarv på milebanan. Mellan varven stämmer han av med sina hästskötare som hjälper till med träningen, ibland på franska, då och då på tyska, allt som oftast på värmländska. Efter att undertecknad fått äran att ”provköra” en kuse vid namn Underpaid Hanover i 1.10,2-tempo (nåja) sätter vi oss ned i ett fikarum uppe på stallbacken.
Ja, inte jag och Underpaid Hanover, utan jag och Björn.
Här på gården finns runt 100 hästar som de dagligen ser efter, tränar och då och då tävlar med.
För hästar de själva inte äger tar de 360 spänn om dagen för husrum och träning, och så en procentsats på alla inkörda prispengar, förstås.
Det var pappa Olle som köpte marken utanför Kil på 80-talet och i dag har verksamheten vuxit till en hel travindustri.
Stall Goop AB har 27 anställda och några riktiga helgdagar existerar inte.
Gårdskarlen kommer till stallet 02.30 på natten/morgonen, Björn försöker dra igång med träningarna runt 07.30 och det spelar ingen roll om det är januari, söndag eller hyra-film-väder.
Pappa Olle är ofta uppe han också, få har väl ett sådant ”travöga” som han, men nuförtiden håller han sig lite vid sidan av med ett tidtagarur lindat runt handleden.
Efter en dag med träningar bär det iväg på tävling, och ibland kommer de hem så sent att de möter nyss nämnde gårdskarl på väg att stämpla in för en ny dag.
Testade olika sporter
Väggarna i fikarummet pryds av utmärkelser och segerfotografier.
Enligt Svensk Travsport närmar sig Björn Goop 34 000 starter och han har tagit (cirka) 6 100 segrar bara i Sverige.
– Jag har inte riktigt koll på det där, men jag vet att det är över 6 000 segrar, och jag vinner väl i snitt 18 procent av loppen.
Hur mycket har du tjänat. 2014 passerade du en halv miljard svenska kronor i inkörda pengar?
– Jag har inte riktig koll på det. Jag vet ungefär hur många miljoner jag har sprungit in i år. 16 miljoner. Eller om det är 18.
Med tanke på vem din pappa är så är det lätt att tro att du föddes in i det här och aldrig hade något val?
– Men så är det faktiskt inte. Min pappa har aldrig någonsin tvingat mig att göra någonting. Han har aldrig någonsin skällt på mig, eller sagt åt mig hur jag måste göra. Att jag borde gå till stallet, åka hit eller dit eller göra si eller så. Aldrig. Han var nog glad att jag var intresserad av annat.
När Björn var yngre testade han olika sporter, det blev en del tennis och golf och det var först i 13–14-årsåldern som intresset för trav vaknade på allvar.
– Då fick jag en ponny (Hasard) av mina föräldrar. Trots att pappa är den han är har han aldrig sagt åt mig hur jag ska göra. Han har kommit med tips, så klart, men annars har jag fått göra allt själv. Det är lätt att tro att han har varit som en hockeypappa och drillat och så, men aldrig.
Du valde till slut att göra samma sak som din pappa. Varför tror du att det blev så?
– Framavlad (skratt).
– Jag har farten i blodet. Min morfar var travkusk och rallyförare. Min pappa är det. Min morbror. Min farbror höll på en sväng. Farten i blodet och kicken. Att få tävla. Och så älskar jag djur och hästar.
Minns du din första seger?
– Scotch Ville. 1994. 10 eller 13 januari. Tisdag. Axevalla. Spår 1. Lopp sju. Voltstart 1 640 meter. I mitt första lopp. Det var nervöst, men mina föräldrar var mer nervösa.
Hur firade du?
– Det var en tisdag och jag var tvungen att åka hem. Jag skulle till skolan dagen efter.
Intervjun avbryts en kort sekund när en av medarbetarna undrar hur en häst som ska starta i dagarna ska förberedas.
– Helstängt eller öppet?
– Vad är det för spår?, undrar Björn.
– Tre.
– Stängt!
– Stängt?
– Han blir för trög annars, säger Björn.
Inga följdfrågor.
”Kicken är grym”
Du kör så enormt mycket, du har vunnit så enormt mycket, och du har tjänat så enormt mycket pengar. Vad driver dig?
– Adrenalinkicken. Att sitta där med alla andra och skava med sulkyn. Det är en obeskrivlig känsla. Och det är väl samma sak som med Foppa. Han spelade OS igen trots att han redan vunnit OS en gång. Man vill åt samma känsla en gång till.
Men Årjäng eller Rättvik en fredag. Du kunde legat hemma i jacuzzin?
– Absolut. Men… kicken är grym, visst, men sedan har du allt runt omkring. Känslan vid en vinst, eller en femteplats också för den delen, om tränaren och skötaren inte räknat med prisplacering, och de blir så glada. Att få vara med och hjälpa till. Och uppleva det tillsammans med andra. Det är grejen. Ägarna kan vara framgångsrika affärsmän men vinner deras häst blir de som barn på nytt. Det kan vara människor som jobbar på kommunen, eller i en färgbutik, som är delägare i en häst. Och när de blir så in i helskotta glada och man har en del i allt det där, det är en jäkla känsla.
Vad unnar du dig för alla pengar du tjänar?
– Jag köper hästar. Det finns de som samlar på klockor, jag samlar på hästar. Och så bygger jag upp en trygghet. Det kan hända något som gör att jag inte kan fortsätta, och det är skönt att slippa oroa sig över den dagen, på det sättet.
Slösar du aldrig?
– Nej, men jag snålar inte heller. Jag försöker att ha det bra, återinvesterar en del. Jag har många intressen men inga stora behov. När jag är ledig kollar jag gärna på tv. Jag gillar sport i allmänhet.
Du har förstås en vip-lounge i Löfbergs Arena?
– Nej. De spelar ofta på lördagar och då krockar det med V75. Jag köper hästar och det kan vara jävligt dyrt.
Vad kommer du att sakna minst den dagen du trappar ner?
– Resandet. Maj månad är nästan värst. Men jag har redan trappat ned. Tidigare levde jag ett liv med kvantitet, nu vill jag satsa på kvalité. Jag har inte haft tid att umgås ordentligt med kompisar sedan jag slutade gymnasiet. Har jag haft en tävlingsfri dag har jag varit i stallet från morgon till kväll. Att gå ut en sväng, ta en öl och bara snacka lite. Jag behöver inte mer.
Men du bor ju här på gården, så nära stallet att du kan höra hästarna. Är inte det stressande?
– Tvärtom. Det gör mig lugn. Men det här att man måste iväg hela tiden, det kan vara jobbigt. Och att stå på Mantorp en måndagskväll vid 23-tiden, med skitiga kläder, och folk ringer och undrar varför det gick som det gick, det är inte världens roligaste.
Du är singel. Hänger det ihop med ”kvantiteten” du pratade om?
– Jag tror det. Privatlivet har fått stå åt sidan, jag har prioriterat jobbet. Eller jobbet och jobbet. Sporten. Det andra har inte fått chansen riktigt. Än.
”Sport är inte allt i livet”
”Men nu?” hör jag mig själv fråga samtidigt som jag tänker på den där klassiska Zlatan-kontaktannonsen som Sportbladet publicerade och som inte riktigt föll i god jord.
Vi hoppar över den här gången.
– Det är klart att man vill träffa någon, hitta en person att dela sina intressen med, en livspartner och bra support. Sport är inte allt i livet, men det är ingen stress, det kommer när det kommer, säger Björn och visar att det är dags att röra på sig, utan att säga att han måste gå.
Om 45 minuter ska han vara på Färjestad travbana i Karlstad och han har inte hunnit packa väskan.
Det är klart. Ska man ha råd med en gårdskarl så måste man slita varg?
– Jag har faktiskt två gårdskarlar.