”Ungarna trodde jag hade blivit galen”
Admir Zukanovic i längre intervju om flykten till Sverige, psykiska ohälsan och ljuset i tunneln
Uppdaterad 2023-03-20 | Publicerad 2022-03-01
Admir ”Adde” Zukanovic bröt under lördagen en nästan två år lång segertorska.
Vinsten kom i samma veva som mörka minnen från det förflutna blossat upp.
– Jag lider verkligen med familjerna i kriget och har fått flashbacks från min egen flykt, säger Adde till Trav365.
När Best Ofdream Trio passerade mållinjen i lördags brast det för hästens tränare Admir Zukanovic. En lång segertorka som varat sedan maj 2020 var så äntligen över, och glädjen hemma i tv-soffan visste inga gränser.
– Jag kan lova dig att jag jobbade in honom över upploppet! Ungarna trodde att jag hade blivit galen så som jag skrek, och man skrämde nog slag på ena hunden i alla fall. Det var både glädje och lättnad. Segern gav mig en boost, berättar Admir för Trav365.
Det hela började dock inte bra då nyförvärvet från Italien slungade sig i galopp redan i starten.
– Då tänkte jag: ”Vad fasiken är det nu då?” Det fanns ju ingen anledning för honom att krångla men kusken berättade efteråt att hästen helt enkelt var ivrig och ville iväg.
”Jätteskrämmande och sjukt”
Det var via Bengt Holm som lördagens V75-vinnare hamnade i Zukanovic träning. Admir, eller ”Adde” som alla kallar honom, berättar att vännen i samband med en provkörning i Italien, och i samråd med ägarna, skickade upp ett par hästar till nordligare breddgrader. Succén blev omedelbar.
– Självklart tackade man inte nej när man fick veta vilka hästar det handlade om. De var i jättefin författning. Bengt har haft kontakt med ägarna efter segern och de var jätteglada, men inte överraskade utan hade räknat med det här. Vi tar ett lopp i taget med honom och ser hur långt det räcker. Nu är han klar för en V75-final.
Adde kommer ursprungligen från Bosnien i det forna Jugoslavien och växte upp på en gård där det fanns gott om djur. Hans morfar hade arbetshästar och den unge grabben förälskade sig tidigt i dessa. Tyvärr blev tiden i födelselandet kortvarig och i samband med att inbördeskriget utbröt tvingades han och hans mor på flykt. Hela vägen till Sverige.
– Jag hade två vita kaniner och bland det sista jag gjorde var att släppa ut dem i en jättestor hage, där fick de sedan klara sig själva. Det är ett av de starkaste minnen jag har. Att man är så ung och blir beskjuten, sånt sätter sig. Man sover dåligt och pratar i sömnen.
– Det som utspelar sig i Ukraina väcker en hel del känslor i mig. Folk blir fråntagna sina liv och sina hem. Jag får flashbacks från min egen flykt. Det som sker nu är jätteskrämmande och sjukt. Att något sådant ska kunna ske år 2022... Jag lider verkligen och blir fly förbannad. Familjerna kommer att få det tufft framöver och jag hoppas verkligen att världen inser allvaret i detta.
Flydde inbördeskriget i Jugoslavien
Anledningen till att han hamnade just här var för att familjen hade två morbröder och en moster som bott i Sverige sedan 70-talet. Den då sexåriga pojken hade dock inga tankar på att stanna.
– Vi skulle bara stanna här en kort stund och trodde att allt det där i Jugoslavien snart skulle lägga sig, men ju längre tiden gick desto mer insåg mamma att så inte blev fallet. Jag har personligen inte varit tillbaka i Bosnien sedan vi flydde 1992 och känner att Sverige är mitt hem. Kanske beror det också på att jag inte vill återuppleva hemska minnen.
Han berättar vidare att pappa aldrig riktigt funnits med i bilden efter en tidig skilsmässa och att mamman fick dra hela lasset. Hon har genom åren haft en oerhört stor betydelse och hela tiden stöttat sin son.
– Ekonomin var ofta knaper och jag kanske inte hade samma möjligheter som mina klasskamrater, men hon satte mig alltid i första rummet. Jag växte upp och kände att ingenting var omöjligt. När jag flyttade till gymnasiet kostade det väldigt mycket pengar, men då tog mamma ett extrajobb och betalade för allt uppehälle. Jag är henne evigt tacksam.
Uppvuxen i en betongförort i Göteborg hade livet kunnat sluta lite hur som helst för grabben med den tuffa starten på livet, men i samband med att han som tolvåring hittade tillbaka till djuren så fann han på sätt och vis en frälsning. Mannen ifråga hette Göran Nilsson och tränade häst på Åby.
– Det är tufft att växa upp i betongen. Många hamnar snett och jag vill inte ens spekulera i hur det hade gått om jag inte träffat Göran. Då kanske man inte hade suttit här i dag?
Trivdes utmärkt i USA
Zukanovic har genom åren bland annat tilldelats Stig H Johanssons stipendiat och jobbat åt både Jimmy Takter och Jonas Czernyson i USA. Han minns den tiden med glädje men efter fyra år fick det vara nog.
– Det var där man byggde en stor del av sin ryggrad och det gav mig mycket att jobba för dem. De uppmärksammade en på ett jättebra sätt. Man fick mycket ansvar och skötte om fina hästar. Det var dock svårt med alla papper och till sist kändes det rätt att flytta tillbaka till familjen i Sverige.
När man frågar honom vilka hästar genom åren som sticker ut så lyfter han fram flera. Under sina år som skötare nämner han bland annat Yellow Eden som för Stefan Hultman vann Harper Hanovers Lopp 2011, samt Who's Whos mamma Reality Pride. Den vann Adde till och med två lopp med under 2009. Sedan dess har framgångarna i sulkyn mattats av en smula...
Bland egentränare fyrbenta finner vi Donatello Sisu, som under treårssäsongen vann en E3-final, Stepping Spaceboy och Usain Töll. Det är med stolthet i rösten som han talar sig varm om samtliga.
”Familjen har betytt jättemycket”
Allt har dock inte varit en dans på rosor de senaste åren då Åby-tränaren under fjolåret gick segerlös i 27 starter. Stallsiffror som tidigare legat stabilt kring två, tre miljoner kronor inkört var plötsligt nere på 150 000. En svår tid följde med bland annat psykisk ohälsa, något som Travronden skrivit om.
– Det har varit jobbigt, riktigt jobbigt. Man har funderat på om man är riktigt klok. Jag ska inte hymla med att jag varit knäckt. Jag har inte ens fått hästarna till start under nästan ett års tid. Hur dålig är man? Vad gör man för fel?, och mycket mer berättade han för Travronden.
För Trav365 utvecklar han ytterligare:
– Familjen har betytt jättemycket för mig. Jag har två barn, en tös och en grabb, och det är dit man vänder sig när man inte mår bra och söker trygghet.
Hur nära var det, när livet var som tuffast, att du till och med kastade in handduken?
– Just nu känns det avlägset men då var det väldigt, väldigt nära. Självklart ifrågasätter man sig själv när det går dåligt. Man funderar på vad som är viktigast i livet och hur länge man orkar hålla på. Det var en uppförsbacke men jag har inte gett mig ännu.
Hästarna stod inte att känna igen och till sist kom förklaringen. De hade dragit på sig en virusinfektion.
– Det var ingenting vi hade kunnat förutse, att hästarna skulle bli sjuka. När ett sådant där virus tar tag i stallet så måste man först reda ut vad som är fel, och sedan ha is i magen. Ju mer man tränar hästarna desto sämre blir de. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan de blir friska. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra utan dem i mitt liv, det har ju bara varit hästar hela tiden.
Bjuder gärna på pasta och pizza
Till råge på allt så blev han även sparkad i magen av en häst och hamnade på akuten, något Trav365 har rapporterat om tidigare.
– Ja, det var ett riktigt skitår.
Har du hunnit med att träna upp de där magmusklerna inför framtiden?
– Nja, jag försöker hinna med det men det är tyvärr ont om tid.
Admir kommer dock snabbt på att 2021 inte alls bara innehöll elände. Det fanns faktiskt e n ljusglimt mitt i allt mörker.
– Jag träffade min partner då, en kvinna vid namn Madelen Andersson. Vi lärde känna varandra via gemensamma bekanta och hon är en väldigt glad och omtänksam människa som ger mig mycket energi. Jag blir lycklig bara av att tänka på henne och hon var viktig för mig under den där tunga perioden.
Kanske var det hans charm hon föll för, eller möjligtvis de napolitanska pizzor som han, enligt egen utsago ska tilläggas, är riktigt bra på att baka? Frågan går obesvarad men Adde berättar mer än gärna om sitt stora intresse i livet, efter hästarna förstås.
– Jag tycker om att laga mat och bjuda hem folk. Det blir som terapi för mig att stå i köket och greja. Det blir ofta svensk husmanskost åt barnen, och de är nog nöjda med min matlagning, och gärna en hemmagjord pasta åt vännerna. I fjol hade jag till och med en pizzakväll och bjöd in en trubadur.
”Det kanske kan låta kaxigt...”
När han inte mättar hungriga magar så ansvarar han för Stall Dencos hästar. 47 till antalet på träningslistan, varav hela 40 ännu är ostartade. Det finns anledning att efter helgens framgång se ljust på framtiden.
– Det är klart att man gör det, annars skulle man inte hålla på med det här. Vi hoppas att många av hästarna kommer till start i år. Tjusningen med travet är att kunna åka runt på olika travbanor och visa upp sina djur.
Vem vet, kanske blir det ännu en V75-seger av bara farten när fine Boston Trio startar i V75-7 på lördag? Kalmar står som värd för tävlingarna och det låter minst sagt uppåt från tränarhåll.
– Han var jättebra senast och jag gillar honom jättemycket. Det kanske kan låta kaxigt men jag tycker nästan att det var bättre hästar emot senast än nu på lördag. Vi skodde om Boston inför debuten för oss och vi kan nog även laborera ytterligare med balansen i en eventuell final. Han kan öppna.
Spets och slut?
– Ja, varför inte? Kim gillar ju att köra ledningen då han är lite stänkrädd, ha ha. Det kan bli en bra kväll, först med trav och sedan Melodifestivalen. Jag tycker att Medinas låt var käck att lyssna på, avslutar Zukanovic.