Varje månad går vi 300 milj back

Micke Nybrink

Nybrink: Men vi biter ihop och håller käften

Travet i Sverige är en sport i kris.

Snart läggs den ner.

Eller är det bara snack?

Och varför är travfolk ett sånt ­grinigt gäng?

Varför är inte alla som Åke Lindblom?

Har ni märkt av finanskrisen? Har travet märkt av den? Jaså, inte det. Där har ni fel. Det finns en grupp ­inom travet som drabbats av krisen så det bara sjunger om det. Spelarna. Spelarna går på knäna.

Varje månad pumpar vi in en miljard i toton. Varje månad hämtar vi bara ut 700 miljoner. Varje månad går vi alltså 300 miljoner back. Visst fan är det kris! Vi har levt i kris i 50 år nu och ser ingen­ ljusning. Kom inte och snacka om kris med oss. Vi lever vårt liv i ständig kris. Vi kan inte vinna. Vi tar notan varje månad.

Men vi biter ihop och håller käften. Vi spelar på vilka kameler som helst, när som helst, var som helst.

Vi gör det för att vi tycker att det är kul och vi reser korkat på oss efter varje ny smäll. Vi älskar ju travet och liret. Det här är ju grymt kul! Utan oss kunde ni börja snacka om kris. Då vore det läge att lägga ner.

De aktiva är vårt hopp

Fick för resten ett mejl från ”Göran”, han började så himla trevligt och då blir man ­givetvis publicerad:

”Hej Micke! Jag vill tacka dig för alla roliga framträdanden i TV och initierade krönikor i AB. Du är den friska fläkt travet behöver och beviset för att man inte behöver vara tråkig för att vara seriös. Svensk travsport har problem. Tyvärr saknar branschens företrädare, till största delen, förmågan att marknadsföra sig själva och sin sport. (Social inkompetens). Sura miner och gnäll verkar vara det som gäller. SAS hade i början av 1980-talet charmkurser. Det är i högsta grad något för travets företrädare. Det räcker inte att vara duktig med hästarna. Man måste våga bjuda på sej och inte vara rädd för Jante bakom hörnet. Jag tycker att en man som Åke Lindblom borde vara en fin förebild för utövarna. Oftast optimistiskt glad och samtidigt vettig. Fram för fler Åkar!”

Mitt i prick, Göran. Ska vi klara oss in i framtiden kan vi inte stå och muttra om hur eländigt det är. Det finns ingen flyktigt intresserad som blir sugen efter att ha hört en kusk eller tränare stå och beklaga sig efter en seger. Det klagas på de som styr, att de är för dåliga och inte kan något. Jaha, kanske det.

Fast det är egentligen inte så intressant: faktum är att det är de aktiva som är vårt hopp. Det är de som måste marknadsföra vår sport, stjärnorna, storfräsarna. Det måste i alla fall låtsas att det är roligt. Ingen går på trav för att titta på pampar som rapar gravlax.