”Jag grät mycket och mådde dåligt psykiskt”

Caroline Holm om otäcka frontalkrocken

Caroline Holm överlevde under fjolåret en svår frontalkrock men skadades allvarligt – med sviter som ännu gör sig påminda.

– Jag grät mycket och mådde dåligt psykiskt, men är glad att jag kunde behålla foten, säger Caroline till Trav365.

Caroline bedriver både tävlingsverksamhet, inkörning av unga travhästar, samt rehabilitering av konvalescenter. Det har genom åren blivit otaliga besök i Jan-Olov Perssons poolhus som ligger på gångavstånd från stallet. Där simtränar hästar i hopp om att deras ofta allvarliga skador ska läka.

– Jag har rehabiliterat många kända travare genom åren, bland annat Heavy Sound som kom hit med en mystisk hälta där flera veterinärer inte hittat felet. Vår veterinär Sisso, som är jättebra, hade dock egna idéer och hästen tvingades jobba med hela kroppen i poolen. Målet för mig är att återlämna hästarna i gott skick till sina ägare, då har jag gjort mitt jobb.

Älskar alla hästar vattenrehabilitering?

– Nej då, många tycker att det är läskigt första gången och undrar säkert vad vi egentligen begär av dem. Vissa vågar inte ens kliva in i vattenpölar ute, medan andra, som en häst vi fick in av Björn Goop, körde rena djupdyket in i poolen. Bara för att sedan undra: ”Oj, ska vi träna också?”. När hästarna väl lärt sig poolen så brukar de älska att simma.

helskärm

”Jag kunde ingenting om trav”

Hon har älskat hästar sedan barnsben och var som ung tjej aktiv inom ridsporten. Gymnasiestudierna genomfördes på hästgymnasiet och direkt efter studenten fick hon anställning hos kallblodskungen Jan-Olov Persson, där blev hon kvar under fem års tid.

– Som en del av våra studier blev det mycket praktik hos olika tränare på Hagmyren och det var genom skolan jag hamnade hos Jan-Olov. Jag kunde ingenting om trav innan det utan det var mest hästhoppning. Någon frågade mig om en häst var något för Derbyt, men vad var ett Derby? Redan under den tiden var det hästar för hela slanten, fester och sånt var inget för mig, säger hon och fortsätter:

– Persson har givetvis betytt väldigt mycket för mig och det var en ren slump att jag började med rehabilitering. Han hade blivit kontaktad av en tränare som frågat om han kunde ta hand om två skadade hästar. Då tillfrågades jag och tackade ja.

Sedan 2013 har Holm proffslicens och har för dagen 18 hästar på sin träningslista, många av dessa konvalescenter. Den häst som betytt mest för Caroline under de tidiga åren var Marolina, som hon leasade.

– Jag skulle säga att hon betytt allt. På den tiden ägde jag varken en egen sele eller vagn utan fick promenera till Jan-Olov och låna dessa. Marolina sprang in ungefär 350 000 under det första året och byggde på hela min verksamhet. Det första jag köpte för vinstpengarna var just en sele och en vagn, ha ha.

– Under min tid som lärling fick jag en massa stipendier och kunde åka runt till olika tränare i Norden. Tanken var att utvecklas som hästskötare men jag fick blodad tand och tog efterhand beslutet att bli proffs. Det har jag aldrig ångrat, även om det är ett tufft yrke där man även måste lära sig den ekonomiska biten, hur man ska vara en bra chef och mycket mer. Dessutom får man kämpa mer som kvinna i yrket.

helskärm

”Minns inte så mycket”

Under fjolåret fick hon själv känna på hur det är att vara skadad och inte kunna göra det man älskar. En marsdag var hon med om en svår olycka där hon frontalkrockade med en annan bil, vars bilist fick fem brutna revben. Sviterna för Carolines del gör sig än i dag påminda.

– Själva olyckan minns jag inte så mycket av, annat än att jag efteråt satt och väntade på ambulansen och hade ont i fot och mage. Foten hade vridits halvvägs runt. Ändå var det magen det gjorde mest ont i, då visste ambulanspersonalen att det var allvarligt. Min bil blev till skrot då delarna i motorrummet trycktes in i bilen. Pedalerna skadade min fot så illa att alla ledbanden gick av. Jag går fortfarande med en känga och har ingen bra rörlighet. Trampar jag snett på en sten så gör det ont. Min förhoppning är att en dag kunna springa bredvid mina hästar igen, det saknar jag verkligen och är inte en person som vill be andra om hjälp hela tiden.

Foten tog alltså en stor del av smällen, men Caroline skadade även en tarm, punkterade lungan och skar upp knäet svårt. Under en period efter besöket på IVA tvingades hon till och med leva med en stomipåse. Hon är dock väldigt tacksam över hur hennes personal ryckt in och dragit ett stort lass under den så svåra tiden i hennes liv.

– Jag grät mycket och mådde dåligt psykiskt. Tanken var att operera magen inom två månader men då slog corona till och alla liknande operationer ställdes in. Jag fick vänta fem månader innan påsen togs bort och det var skönt att äntligen slippa den.

– Jag gick med i en grupp på Facebook där de lär en att ta hand om sig själv under dessa jobbiga perioder, och visst har man fått kämpa med rehabiliteringen. Bland annat har jag använt samma laser på mig själv som jag använder på hästarna, dessutom lägger jag omslag på den varje kväll. Jag är dock glad att jag fick behålla foten. Vid ett läkarbesök blev de imponerade över mina framsteg då det talats om steloperation.

Letar egen gård

Hon har varit med om mycket under sitt unga liv och överlevt både en frontalkrock och flera incidenter under karriären då hon blivit sparkad av sina hästar, både i värmningar och lopp. När Trav365 pratar med Caroline har hon dock alltid nära till skratt och en ljus syn på framtiden, skadehelvetet till trots.

Drömmen för Caroline, som i fjol blev utsedd till Årets Hästföretagare i kamp med runt 130 andra, är att en dag flytta till en egen gård, även om hon trivs väldigt bra på den hon hyr in sig på för dagen. Det letas för fullt men ännu ingen lycka. Så man har fått nöja sig med att köpa en motorbåt istället och testa på det livet. Sambon är nämligen båtmekaniker till yrket.

– Det har dock bara blivit två, tre turer i år. Vädret under augusti månad var ju inte det bästa.