Hej då, Macken!

En av världens bästa genom tiderna

helskärm

I fiktionens värld finns det ganska gott om dem – de odödliga. Men ännu har ingen i den verkliga världen lyckats besegra döden.

Jag trodde ett tag att Mack Lobell skulle kunna bli den förste.

Men nu har tiden hunnit ifatt även honom.

32 år gammal har en av världens bästa sulkyhästar genom tiderna lämnat oss.

När Mack Lobell nu är borta inser jag att han är min ”Truman Show”. Ni minns filmen från 1998 där Jim Carreys rollfigur Truman Burbank lever sitt liv inför TV­-kamerorna: ”Vi var där när han föddes, när han tog sina första stapplande steg”... och så vidare.

Jag var inte med när Mack Lobell föddes, men jag var där när han tog sina första stapplande, med betoning på stapplande, steg en dag på Solvalla i maj 1988, för 28 år sedan. Tanken är svindlande.

Mack Lobell hade haft en fantastisk karriär som två­ och treåring i USA där han vunnit allt som gick att vinna, och han hade gjort det på ett sätt som ingen annan tidigare.

Mack Lobell var hästen som hade tagit travet till en ny nivå. Att Solvalla nu när Macken hade blivit fyra år hade lyckats locka honom till Solvalla var en jättegrej.

Det talades om den bästa häst som någonsin satt sin fot på svensk mark, ett fenomen, ett väsen, ja, ni fattar – en sjutusan till häst helt enkelt.

Vad fick vi då se, vi som hade samlats på Solvalla när han skulle genomföra sitt första träningspass inför Elitloppet efter resan över Atlanten?

Vi fick se en häst som inte satte en fot rätt, som saknade allt vad samarbetsvilja heter. Man hade kunnat plocka in en mustang från prärien, spänt den för en vagn och det hade sett mer lovande ut.

Varv efter varv galopperade Mack Lobell runt Solvalla­ovalen i knapp styrfart. Det gick inte att få honom att göra något annat.

Som jag minns det fick alla panik. Det var lite som Tjuren Ferdinand. Tränaren var arg, ägaren var arg, arrangören var arg, men argast av dem alla var media: ”Det är fiasko, hästen vill inte trava, skicka hem honom, det här går inte!” Ungefär så gick tongångarna.

Resten är historia.

När Mack Lobell travade ut inför ett fullsatt Solvalla den sista söndagen i maj var han trots allt stor favorit. När det väl blev allvar gjorde han inte ett fel. Han lekte hem det bästa elitlopp som någonsin körts. Det var det då, och det är det alltjämt.

Jag har sett alla Elitlopp sedan 1985 på plats. Duellen mellan Copiad och Pine Chip ­94. Varennes uppvisningar i början av 2000­talet. Inget slår ändå 1988. Det året stod tre veritabla fenomen på startlinjen. Förutom Mack Lobell även Sugarcane Hanover och Napolitano.

Med facit i hand och 28 år i ryggen tvekar jag inte en sekund när jag påstår att Elitloppet 1988 dessutom var inledningen på det bästa travåret någonsin.

Ett år som kulminerade den 17 november med det redan då legendomsusade March of Dimes på Garden State Racetrack i New Jersey.

Tänk er att Ali, Frazier, Tyson, Joe Louis och Rocky Marciano alla klev upp i samma ring och började svinga vilt. Det var March of Dimes det. Och den gången fick faktiskt Mack Lobell ge sig. Han fick ge sig för en grym Ourasi som i sin tur fick ge sig för en fantastisk Sugarcane Hanover. Bättre än den natten blir nog aldrig travsporten.

Vid det laget hade Mack Lobell dessutom bytt nationalitet.

Efter elitloppssegern köptes han till Sverige av den hårdsatsande John­Erik Magnusson på Blädingeås Stuteri.

På den här sidan av Atlanten blev han en Björn Borg­typ. Man vet att han förlorade någon gång då och då, för det står att läsa i historieböckerna, men det går knappt att minnas att man har sett det.

När han 1992 lade skorna på hyllan gjorde han det med 71 segrar på 94 starter och 22 miljoner kronor på kontot.

Många av mina starkaste travminnen löper parallellt med Mack Lobells karriär.

Därför känns det så passande att han som 30­-åring, 22 år efter att han avslutade sin egen karriär, bjöd på ett nytt sista outplånligt minne.

Intrycket av honom den där sommarkvällen i augusti 2014 då han och John D Campbell, kusken som körde honom till seger i Elitloppet 1988, återförenades, är ett av de finaste minnen jag bär med mig från en travbana.

Man kunde inte se några som helst fysiska ålderstecken på Mack Lobell. Lika vacker som han var som tävlingshäst, lika välmående såg han ut nu. Och pigg. Levnadsglädjen personifierad. Wow, vilken grej det var att få återse honom.

Därför blir avslutningen på den här hyllningen till Mack Lobell också en hyllning till människorna som tog hand honom efter karriären. Det går inte att betvivla att ni gjorde ett fantastiskt jobb.

Genom sin uppenbarelse berättade Mack Lobell det för oss den den 20 augusti 2014.

Sista gången jag såg honom, men jag ska aldrig glömma honom.