”Det sista vi behöver just nu är en halt jäkel”

Publicerad 2013-10-08

HV:s sjukskrivne lagkapten Johan Davidsson om lagets kris, karriärens slut och Foppa: ”Han gav heller inte upp...”

Du behöver inte påminna honom. Johan Davidsson, 37, har i flera månader levt med vetskapen att karriärens sista match redan kan vara spelad.

– Jag har bestämt mig för att köra hela säsongen, oavsett vilket resultat det blir. Jag vore dum om jag inte gav mig själv den chansen, säger han.

Sportbladet satte sig ner i Kinnarps Arena med HV 71:s sjukskrivne lagkapten för att prata om en väg tillbaka, varför han känner samhörighet med Peter Forsberg – och Davidssons nya karriär.

Följ ämnen
HV71
VILL TILLBAKA Johan Davidsson har bestämt sig för att komma tillbaka och går varje dag en kamp mot sitt sargade knä.

Klockan slår tolv. Johan Davidsson har redan duschat, är ombytt och är egentligen redo att åka hem för dagen när vi sätter oss ner och ser slutet av HV 71:s träning.

Sedan fyra månader tillbaka lever en knäskadad Davidsson i sin egen bubbla med eget träningsschema för att komma tillbaka. När är fortfarande för tidigt att säga – SHL-veteranen tar ”en dag i taget, det är bäst så” – men det goda humöret är fortfarande där, trots att hans lag är jumbo och förtvivlat letar efter både form och stabilitet utan sin ordinarie lagkapten.

Känner du att du ändå är en tillgång?

– Jag kan vara ett stöd för killarna om de behöver det. Men att lämna taktiska synpunkter är inte min uppgift, då finns det plötsligt tusentals ”jag vet bäst”-människor i omgivningen och det är farligt om man börjar lyssna på allt. Men jag försöker vara ett stöd om någon behöver.

Varje morgon fram till lunch styrketränar och cyklar Davidsson för att hålla igång – varje dag känner han sig för om knäet blir bättre.

Efter alla smällar genom åren och otaliga operationer som följd har ett sargat knä satt sina spår.

– Jag lufsar framåt, är knappt man kallar det jogging faktiskt. Jag skulle förmodligen dö om jag körde ett hårt pass nu, skrattar han.

Ska löpträna i vatten

– Jag får ofta betala ett pris på kvällen eller dagen efter. Nu blir det förmodligen löpträning i vatten, jag ska göra det framöver för att testa. Men med tanke på mina simkunskaper har jag dragit på det så mycket som möjligt, skrattar han.

Hur länge klarar du av?

– Jag har bestämt mig för köra hela säsongen, oavsett resultat. Sen får vi stämma av efter säsongen vad det kan bli då. Egentligen är det ju det enda jag har att förhålla mig till. Jag är skadad och sjukskriven och det är ingens fel.

Att lägga av i förtid har inte varit något alternativ, slår han fast.

– En del tycker jag ska lägga av, andra inte. Jag förstår att folk spekulerar men jag känner andra killar väldigt väl som är goda vänner till mig som gått igenom samma skador jag gör nu. Jag tycker jag har bra koll på hur det kan se ut och hur det gått för dem.

”Har inte nått väggen”

Vilka då?

– Anders Huusko och Johan Halvardsson, det är två nära vänner. Mina chanser är relativt små men jag försöker. Det enda jag försäkrar mig om är att jag inte ska ångra mig och tänka: ”fan, varför testade jag inte”. Det här är mitt beslut. Det finns två vägar att gå, antingen lägger jag av eller så gör jag allt för att komma tillbaka. För mig är det första alternativet inte alls aktuellt. Jag tycker fortfarande det här är så förbannat roligt att jag bara måste fortsätta. För mig finns ingenting annat.

Och skulle orken tryta är den kräsna hockeypubliken i Jönköping snabbt att pusha sin långtidsskadade lagkapten i rätt riktning igen.

– En herre jagade ifatt mig inför förra matchen mot Färjestad när jag hade pratat i en loge. Han berättade sin historia att ”av min erfarenhet så gör du helt jävla rätt. Se till att det inte finns någon chans kvar innan du slutar”. Det är kul förstås när folk säger sånt. Jag har fortfarande inte nått väggen än.

Som Peter Forsberg.

– Ja, jag vet inte hur han kände men han gav inte upp han heller. Han hade fördelen att ändå spela skadad och ändå vara bäst av alla. Det är inte till min fördel, skrattar Johan Davidsson igen.

– Ska jag kunna bidra måste jag bli bättre. Men jag tror Peter kände precis som jag känner. Man vill vara helt säker om tio år framåt och inte känna en bitterhet över att man inte gjorde något försök. Det är det enda som behövs för att man ska fortsätta gnugga på.

”Obeskrivlig känsla”

Hur mycket vill du vara med och spela?

– Jag har tagit det här beslutet att jag ska komma tillbaka och det är en obeskrivlig känsla att inte få vara med där ute. Det vore enklare att komma tillbaka om vi vunnit alla matcher och legat etta i ligan.

– Nu är det lätt att laget blir stressat och vi gör något dumt eftersom alla vill så jäkla mycket. Men är jag helt ärlig vore jag inte till någon hjälp om jag tar på mig utrustningen i det här skicket. Det sista vi behöver just nu är en halt jäkel.

Följ ämnen i artikeln