”Jag hade suttit i en grävmaskin utan hockeyn”

AIK-målvakten Daniel Larsson tackar pappa för sin karriär: ”Han har lagt ner fruktansvärt mycket tid”

De pratar i telefon varje dag.

De kan vara oense om insläppta mål men också bästa vänner.

Utan pappa Rolf hade Daniel Larsson inte varit hockeymålvakt – däremot grävmaskinist.

–  Det har varit en lång resa hit. En galen farsa, säger han och skrattar.

Vi befinner oss i Rasmyran, dryga milen utanför centrala Boden. Staden Daniel Larsson föddes i en kall vinterdag för 27 år sedan.

Grusiga vägar tar oss fram till den vita villan belägen några meter från Luleälven. Det är hit han och sambon bor under veckorna uppe i Boden.

Daniel visar oss runt.

– Här vill jag bygga en vedeldad bastu och här tänker jag mig ett stort garage, säger han och pekar.

Vad hade du gjort om du inte ­hade hockeyn?

– Då hade jag suttit i en gräv­maskin. Jag hade inte hållit på med någon sport, bara motorer, säger han helt självklart.

”Byggde egen målbur”

Trots många år i södra Sverige sitter den norrbottniska dialekten klockrent. Det är mycket ”Jo” och inga konstigheter.

Vi slår oss ner i soffan. Genom stora panoramafönster ser älven ännu mäktigare ut. Det duggar ute.

– Det har varit en lång resa hit. En galen farsa, säger Daniel och skrattar.

Efter livsviktiga bandymatcher på skolgården följde han med en kompis på sin första hockeyträning nio och ett halvt år gammal.

Sedan ordande pappa Rolf resten.  

– Farsan spolade upp is bakom huset i stan. Han byggde egen målbur och sarg. Han stod där och sköt och jag nötte teknik.

– Utam honom hade jag aldrig tagit mig såhär långt. Han har lagt ner fruktansvärt mycket tid.

Är det så att du ringer du honom efter varje match?

– Jo, vi pratar varje dag, efter varje match. Han ser alla matcher jag spelar på tv. Det gjorde han även när jag var i USA. Då satt han uppe hela nätterna. Han kollar på allt, allt jag håller på med.

Känns det skönt att ha det ­stödet?

– Helt klart. Men vi kan vara oense när jag släppt in mål. På TV ser man inte alla saker som händer på isen. Det kan bli heta samtal. Stefan Persson (målvaktstränare i AIK) filmar allt jag gör, så jag skickar vidare det till pappa som i sin tur kan komma med tips på vad jag kan göra bättre. Han ­lever mer hockey än vad jag gör.

Episk match

Jag tar fram en gammal VHS-film och lägger den på bordet.

Kommer du i håg det här? Du var ungefär åtta år då.

– Ha ha, jag har fått det berättat för mig flera gånger.

På det svartgula fodralet står det 15/4 1994. AIK-Boden.

En episk match som fick åskådarna med ­dåligt hjärta att besöka sjukhus. ­Hela Globen höll på att kollapsa.

Förutsättningarna var glasklara: om AIK vinner med minst tre måls marginal så går laget till elitserien. Om inte, tar Boden platsen.

AIK leder med 3–0 när klockan står på 18:13 i den sista perioden. Boden lyfter ner spelet bakom AIK-målet och plötsligt crosscheckar Rikard Franzén (i dag tränare i AIK) bort buren. Domare Roger Öberg signalerar utvisning, pratar med de andra domarna och åker sedan till sekretariatet för att läsa regelboken. Efter att han bläddrat några sekunder åker han ut på isen och korslägger armarna över huvudet.

Straff!

Det kastas in saker på isen. Snusdosor viner och det måste spolas om.

När isen är redo kommer lagen tillbaka. Ulf Sandström, som gjort mål på alla sina straffar under säsongen, ska lägga den.

Det är högljutt.

AIK-fansen visslar. Skriker. Hoppas. Ber. Håller tummarna. Håller andan.

Sandström försöker sätta den mellan benen på Rolf Ridderwall, men AIK-målvakten räddar, med klubban.

Trivs i Stockholm

AIK tog elitserieplatsen sam­tidigt som Boden med största sannolikhet aldrig kommer att ha den chansen igen.

– Jag är ju inte förvånad över att det var Franzén som orsakade straffen. Jag får snacka om det med honom när vi samlas igen, ­säger Daniel och skrattar.

Mycket kunde ha varit annorlunda om Sandström satt den där straffen.

– Ja, då hade Boden gått till elitserien. Då vet man aldrig hur det skulle vara. Jag kanske aldrig ­hade varit där jag är nu, eller aldrig fått chansen.

Hur mycket följer du Boden Hockey (division II) i dag?

– I stor sett ingenting, jag brukar fråga farsan hur det går. Om han hör någonting. Men det är­ ­inte mycket. Det är inget kul när det går dåligt.

Längtar du hem?

– Ja, fast jag trivs bra i Stockholm. Men visst är det kul att komma hem och hänga med vännerna. Här uppe skruvar jag i bilar och pysslar på här hemma. I Stockholm går man ut och äter och ser på bio. När jag kommer upp hit är det annat. Alla mina kompisar är motorintresserade så det är bilar, vattenskotrar, skoter. Allt med motorer.

Du spelade i J18 och J20 med Luleå Hockey. Vill du tillbaka dit?

– Nej, det är ett avslutat kapitel.

Men om Osten (Luleås sportchef Lars Bergström) ringer och verkligen vill ha dig?

–  Nej. Jag var där när jag var ­junior och jag har inga tankar på att komma tillbaka, säger han ­bestämt.

Hur var din tid i Luleå?

– Först säsongen i J18 fick jag spela mycket. Det var bra. Andra året i J20 fick jag inte stå nånting. Det var frustrerande och jag ­bestämde mig för att flytta hem till Boden och allsvenskan, säger han och fortsätter:

– Hade jag inte gjort det hade jag aldrig varit där jag är nu. Hade jag fortsatt i Luleå hade jag fått sitta bakom David Rautio och inte spela.­ Jag hade sabbat mina chanser i juniorlandslaget.

Vad är dina främsta mål kommande säsong?

– Jag vill ta en ny plats i lands­laget och spela så mycket som möjligt i gnaget. Vinna matcher åt AIK.

Vänner – men inte på plan

Plötsligt plingar på det dörren.

Det är tidigare AIK-backen och numera HV71:s nyförvärv Stefan Johansson tillsammans med sin flickvän. Daniel och Stefan kramas.

När vi tio minuter senare står utanför huset och pratar om hur man på bästa sätt lägger kantsten avbryter jag.

Kommer ni vara så där bra vänner när ni möts i vinter?

– Nej för fan. Han skjuter bra, men jag kommer att spika igen.