Pedanten Rundqvist lever sin dröm

Första svenska proffset

helskärm

Aggressiv forward på isen, lugn pedant vid sidan av. Danijela Rundqvist är Sveriges första kvinnliga ishockeyproffs. Och hon blev det genom att spela pingis på Jan-Ove Waldners bar i Peking.

Tänk vad lite rundpingis kan göra. För Danijela Rundqvist öppnade det en möjlighet att kunna försörja sig på det hon gillar allra bäst – att spela ishockey. Rundqvist jobbade som värd för Sveriges olympiska kommitté (SOK) under sommar-OS i Peking, och träffade då SOK:s sponsorer, bland andra Robert Jonsson från bemanningsföretaget Adecco.

– Vi spelade rundpingis på Jan-Ove Waldners bar i Peking. Jag frågade "Robban" om han ville sponsra oss, och när jag frågar en sådan fråga är det alltid för laget, det var egentligen för mig och AIK. Men då sade han "nej, men vi kan sponsra dig".

TT: Vad tänkte du då?

– Som damhockeyspelare när du hör du det så är det once in a lifetime, det är bara att ta vara på det. Jag blev skitglad. Sen hade vi många möten och så spikades det i början på året.

TT: Nu har du en sponsor till och med OS i Kanada, hur har det påverkat din träning?

– Att kunna träna förmiddag och sen återhämta sig på dagen innan nästa pass, det är så jag ska leva. Jag hade bara kunnat drömma om det här tidigare när jag började spela hockey, men jag lever min dröm nu.

TT: Hur har det påverkat din ekonomi?

– Vi här i landslaget lever inga lyxliv, så mycket kan jag säga. Men jag vill kunna leva ett normalt, bra, svenskt liv. Och det gör jag absolut. Jag är enormt tacksam för det.

TT: På isen är du en aggressiv, energisk forward. Hur är du till vardags?

– Hemma är jag nog ganska lugn, och samma sak när jag kör bil, jag är väldigt lugn. Inte som på isen, där jag blir helt galen när det hettar till. Jag får nog ut allt på isen.

TT: Vad gör du när du inte tränar?

– Om jag ska vara ärlig så är jag faktiskt hemma och lagar mat och förbereder för nästa pass. Sen gillar jag att fixa och dona hemma, jag är nog sjukt pedant. Det är ordning i kylskåpet och i garderoben, allt har sin plats. Sen försöker jag träffa sambon, och familjen ute i Vällingby

TT: Du har börjat blogga också, och uppdaterar ganska flitigt. Nyfunnet intresse?

– Prio ett för mig är att träna och vila, men jag är ganska seriös av mig. Så när jag inte har skrivit på några dagar så kan jag känna att jag måste skriva. Men den har varit uppskattad i alla fall, det är ungefär 150 läsare per dag.

– Och det är roligt att lägga upp bilder, jag gillar att ta kort, men skrivandet är lite nytt. Jag fotar ju varje dag, och på ett läger så blir det väl några hundra bilder på en vecka.

TT: Har det varit kämpigt att ta sig fram som kvinnlig ishockeyspelare?

– Det är tufft, man har fått jobba i uppförsbacke hela tiden. Man har ju fått kämpa genom åren och fixat det mesta själv. Herrarna får ju allt serverat medan jag har fått fixa allt på egen hand. Men jag har alltid haft en enorm vilja.

TT: Hur svårt är det att lyckas inom damhockeyn?

– De senaste åren har det blivit enormt svårt om man ska vara med i damkronorna. Vi ska träna två-tre pass varje dag, vi ska äta rätt, vi ska sova rätt, vi ska ha rätt kläder på oss. Vi har ganska starka krav ändå, tycker jag.

TT: Hur är stämningen i landslaget?

– Bra, i alla fall de senaste åtta åren. Innan dess var det grupperingar beroende på vilket lag man kom i från. Då var man bara med de man spelade med i klubblaget. Nu respekterar alla varandra.

TT: Vad hade du sysslat med om du inte hade haft ishockeyn?

– Om jag inte alls hade spelat ishockey?

TT: Ja, precis.

– Jo, men det hade jag. Det är inget alternativ.