Revanschen

DOKUMENT: Falska löften, vanvård, konkurshot och tvångsnedflytning – Mats Wennerholm om AIK:s långa väg tillbaka till elitserien

I oktober 2004 hade AIK sjunkit så lågt det gick att sjunka som svenskt storlag.

Tvångsnedflyttade till division IB.

Motståndarna hette Väsby, Järfälla och Sollentuna och lagets lönebudget var kapad med 90 procent.

– Men om fem år är vi tillbaka i elitserien, sa nye sportchefen Anders Gozzi när jag frågade honom om framtiden.

Han hade fel.

Det tog sex.

Jag trodde det skulle ta minst tio efter att ha följt klubben sedan SM-gulden 1982 och 1984. En förening som tappat både organisation, pengar och styrsel sedan lagkaptenen och backen Bosse Ericsson lyft SM-bucklan George Orwells 1984.

AIK:s andra SM-guld på tre år.

De var dåtidens HV 71.

Tjugo år senare blev de tvångsnedflyttade till division I med miljonskulder som inte ens elitlicensnämnden kunde blunda för. Och de brukar blunda för mycket.

Men fallet och skulderna var följden av många års vanvård och ett resultat av att man släppt in lycksökare både i styrelsen och som ägare.

AIK:s uppgång och fall – och uppgång igen – är en både fantastisk och sedelärande historia. Sedelärande därför att den visar hur snabbt ett storlag kan förvandlas till ett lag på gränsen till korpen. Fantastisk därför att klubben lyckats ta sig tillbaka till elitserien igen på bara sex år.

Hjälten: Anders Gozzi.

Han blev sportchef 2003-04 och följde AIK ner i ettan och har sedan varit med på hela resan tillbaka till elitserien.

En hjälte i det tysta.

Som spelare var han fostrad i AIK och är en av dem som spelat flest matcher i klubbens historia. Men paradoxalt nog hade han sig största tid under sina fyra år i Brynäs, då han ingick i den klassiska ”Smurf-kedjan” ihop med Peter Larsson (nu ass tränare i SSK) och Ove Molin. De var nyckeln till Brynäs SM-guld 1993.

Byggt från egna led

Jag minns intervjun från 2004, då han skulle förklara sin då omöjliga dröm att göra AIK till ett elitserie­lag igen:

– Vi måste bygga från de egna leden. Vi måste fostra våra egna spelare.

Han fick rätt där också.

Även om AIK:s A-lag var på dekis, fortsatte satsningen på juniorlagen. Där höll man fortfarande elitklass och skapade AIK-hjärtan. De spelarna är kärnan i laget i?dag och var orsaken till att man tagit sig tillbaka till elitserien igen.

Men tillbaka till AIK:s fall från storlag till bankrutt.

Det började egentligen direkt efter SM-guldet 1984, då Philadelphia Flyers general manager Bobby Clarke smög i Hovets korridorer och snodde lagets största stjärna Per-Erik Eklund. Laget skingrades på bara några få säsonger och två säsonger senare rasade AIK ur elitserien, bara för att ta sig tillbaka direkt.

Finsk ägarflopp

Men de var mer lindans än hockey i flera säsonger och många spektakulära värvningar.

Det var stor sensation då Börje Salming valde att avsluta sin karriär i AIK, men det slutade med att både han och laget åkte ur elitserien 1993.

Igen.

Sedan var AIK tillbaka med nya stora ambitioner, Timo Lahtinen i båset och början på ett finländskt styre som skulle leda till det stora fallet.

Det kulminerade 1996 med värvningen av hela den tjeckiska VM-kedjan från Tjeckiens guldlag i Wien 1996 – Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda.

Det var en bomb finansierad av hotellkedjan Scandic. Det gav AIK ett tillfälligt lyft, men var bara konstgjord andning. Mitt i alla spektakulära värvningar glömdes resten av laget bort. AIK tappade sin identitet och skulle göra det ännu mer då finländaren Hjallis Harkimo klev in på scenen år 2000.

Hälsad som en frälsare, men det visade sig snart att han var för AIK vad isberget var för Titanic.

Hjallis intåg grundlades av AIK:s dåvarande huvudstyrelse som såg hockeyn som ett problem och fotbollen som klubbens huvudnäring.

AIK var enda elitklubben som hade hockeyn och fotbollen samlad under samma paraply på den tiden. Det var det som i förlängningen kastade ner i AIK:s hockeylag i division I.

Huvudstyrelsen sålde ut hockeyn till Hjallis, trots att amerikanska jättekoncernen Anschutz erbjudit tio miljoner mer i sitt bud. Jag vet inte hur de tänkte, men Hjallis löften att göra AIK till mästare igen visade sig inte värda någonting. Efter tre år av vanvård drog han sig ur och lämnade kvar ett allsvenskt lag och konkursbo.

Ett år senare var siffrorna så röda att elitlicensnämnden nästan brände sig då de slog upp bokslutet. Det blev division I.

Men i ett hopplöst läge, var det några som såg ljuset i tunneln.

Sex år senare är AIK tillbaka i elitserien. Den resan är nästan större än klubbens sju SM-guld.