Zetterberg: ”Är peppad”

Per Bjurman

NEW YORK. Henrik Zetterberg är på väg.

I dag sätter sig den 31-årige Detroit-stjärnan på en jumbo för att flyga hem till Sverige och ansluta till den mest stjärnspäckade VM-truppen på decennier.

Och med sig har han drömmar om guld.

– Man vill ju att det ska bli som när Fredrik Modin kom hem med sin guldmedalj och vi samlades runt Bommengrillen i Njurunda för att titta, säger ”Zäta” i en lång intervju med Sportbladet om sitt första VM på sex år.

Han var med och fullbordade Tre Kronors klassiska dubbel 2006.

Men sedan dess har Henrik Zetterberg inte haft möjlighet att spela några VM-turneringar – oftast för att Detroit Red Wings envisats med att gå långt i Stanley Cup-slutspelet.

Den långa frånvaron är ett av skälen till den iver som finns i den zetterbergska bröstkorgen när han i dag kliver ombord på ett plan med destination Stockholm.

– Ja, det var länge sen, så det ska bli riktigt kul att vara med i en VM-turnering igen, särskilt som vi ska spela hemma. Jag är definitivt peppad, säger han.

Och du tror på guld?

– Det är förstås målet. Lätt blir det inte, det finns sex sju-lag som kan vinna. Men vi har definitivt chansen, vi ser ju ut att få ett riktigt bra lag. Det är kul att så många härifrån ställer upp, trots att det varit en lång och slitsam säsong.

”Fantastisk dubbel”

Det har gått bra när du var med tidigare, du har ett guld, ett silver och två brons.

– Ja, jag har haft flyt att få vara med när många bra spelare varit tillgängliga samtidigt, så vi fått ihop riktigt slagkraftiga lag.

Vilket är ditt starkaste VM-minne?

– Givetvis när vi tog guld 2006, efter att ha tagit OS-guld några månader tidigare. Det var fantastiskt att få vara med om att ta den dubbeln. Men jag har starka minnen även av turneringen i Göteborg för...ja, vad är det, elva år sedan va? (tio år sedan var det). Herregud...elva år. Det var en väldigt speciell turnering, just för att den gick på hemmaplan.

Vilka proffs kom hem då?

– Eh, det kommer jag inte riktigt ihåg. Det jag minns bäst är att jag delade rum med Stefan Liv.

För en ung spelare föreställer man sig att det är lärorikt att få spela med proffs som kommer hem från NHL.

– Absolut. Hockeylivet här borta är trots allt ganska annorlunda, så det var nyttigt att se hur såna killar förbereder sig och agerar runt matcherna. 2003 var ju både ”Foppa” och Mats Sundin med, det gav väldigt mycket att spela med dom.

Var VM en stor grej för dig när du var liten också?

– Det är klart. Det var ju liksom det man såg av internationell hockey på den tiden. Vi kunde inte kolla NHL som man gör i dag, så de veckorna VM avgjordes var alltid en högtid.

Och vilket är det största minnet på det sättet?

– Det blev ju några guld där på 90-talet och det dom tog 1998 gjorde starkt intryck. Då var ju Fredrik Modin med. Jag minns att han fick en klubbspets i ögat, då var det lite oroligt hemma i Njurunda och när det visade sig att det inte var så farligt andades hela samhället ut. Sedan samlades vi vid Bommengrillen för att titta när han kom hem med guldmedaljen. Så vill man ju att det ska bli igen, ha ha.

Nu representeras ni av Erik Gustafsson i Stanley Cup-slutspelet. Flyers-backen är ju också från Njurunda .

– Just det. Det är en otroligt talangfull back, han kommer få en lång och fin karriär i NHL.

Du ska spela på stor rink för första gången på sex år nu. Blir det svårt?

– Det är helt klart en omställning. Jag tycker det är mycket svårare att gå från liten rink till stor. När jag kom hit och började spela på liten is tyckte jag nästan det var lättare.

”Hinner anpassa sig”

Vad är det som så svårt?

– Det är ju ytorna, att de är så mycket större. Det är svårt framförallt när man spelar försvar, forwards har mer utrymme och mer tid. Men det är en omställning även offensivt, i synnerhet om man skjuter som jag, då måste jag nästan ner nedanför tekningscirklarna för att överhuvudtaget få fram skotten till mål, ha ha. Just därför är det dock väldigt bra att vi kommer så tidigt i år och kan vara med redan från början. Då hinner man förhoppningsvis anpassa sig innan det verkliga allvaret börjar.

Ni åkte ur slutspelet med Detroit, men du såg riktigt bra ut i de fem matcher ni spelade.

– Jo, det har känts bra ända sedan slutet av grundserien. Jag kände mig fräsch i kroppen och så har det känts nu när vi som ska åka tränat hemma i ”The Joe” de senaste dagarna också. Det är ett annat av skälen till att jag kände att jag ville åka hem och spela VM i år.

Vad är förklaringen till att du lyckades toppa formen just till slutspelet?

– Jag vet inte, man kanske är bortskämd. Det är ju i slutspelet det blir riktigt roligt. Det kan du fråga vem som helst här, alla tycker det är mer inspirerande att spela slutspelsmatcher än match nummer nitton i grundserien.

Vad säger du så här i efterhand om situationen när Nashville-backen Shea Weber dunkade ditt huvud i plexiglaset efter slutsignalen i första matchen?

– Jag tycker fortfarande det var fult och att han borde ha fått en avstängning. Men det är inte så mycket att tänka på nu, det blev inte så och vi hade inte vunnit den där serien i alla fall.

Åker du och Emma hem till Sverige för sommaren nu i och med VM?

– Vi har inte bestämt oss ännu, vi håller på och packar och gör oss i ordning, men vi får se om vi behöver åka tillbaka och göra klart allting efter VM.

Men sedan blir det Sverige över sommaren?

– Ja, vi ska som vanligt vara uppe i Sundsvall och nere i Ängelholm. Det är alltid skönt att få komma hem och koppla av och träffa familj och vänner.

”Inget att rapportera”

Betyder det att ni kommer att flytta hem när hockeykarriären är över?

– Förhoppningsvis dröjer det ytterligare nio säsonger innan jag behöver tänka på det. Då vet man ju inte hur man känner, men just nu är planen att flytta hem, ja.

För övrigt, det är ingen liten Zetterberg på gång?

– Nej, he he, det finns inget sånt att rapportera.

Men när ”Foppa”, ”Sudden” och Henrik Lundqvist alla ska ha barn behöver vi ju hjälp att fullborda en framtida hockeyfemma.

– Ha ha, ja, vi får se vad vi kan göra. Men just nu är det inget på gång.