”Fixa hem oss, Foppa!”

Uppdaterad 2016-02-28 | Publicerad 2016-02-26

Tre Kronors legendariska trio om guldet vi aldrig glömmer – och historien vi aldrig fick höra

En klassisk hockeytrio ordnade ett historiskt OS-guld med Tre Kronor. Ett av svensk idrotts största och mest minnesvärda ögonblick.

Inte minst firandet på Medborgarplatsen dagen efter.

Nu berättar Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström hur nära det var att de aldrig hade fått komma hem och hyllas av svenska folket.

– Jag minns att Mats åkte fram efter slutsignalen, sög tag i mig och skrek: ”fixa hem oss!”. Jag åkte fram till någon i lag- ledningen och sa ”vi ska bara hem, ni har inget val”, berättar Peter Forsberg.

Imgur

Under de sista dygnen av OS-turneringen i Turin 2006 pågick ett spel i kulisserna. Tre Kronor var klart för final mot ärkerivalen Finland. I Sverige rådde det hockeyfeber och landet drömde om ett historiskt OS-guld nu när alla nationers världsstjärnor var med i turneringen. 

Avtalet mellan Svenska ishockeyförbundet och NHL var glasklart: redan morgonen efter att OS-finalen var avgjord skulle spelarna flyga tillbaka till sina klubblag i Nordamerika. 

Och kvällen före finalen fick spelarna besked om att de inte skulle få åka till Stockholm och fira ett eventuellt OS-guld. Peter Forsberg berättar: 

– Ja, det var lite tjafs före finalen. Vi var ute och käkade middag tillsammans kvällen före finalen och då berättade ledningen att vi inte skulle få åka till Stockholm. ”Det kan inte vara sant”, tänkte vi. ”De måste skämta med oss”. Men då var det bra att vi var lite äldre och mognare, vi sa till varandra att vi orkar inte ta den diskussionen nu. Vinner vi fixar vi hem oss på något sätt i alla fall. Då har de inget att säga till om. Vi koncentrerar oss på matchen, sedan får vi chartra ett eget plan om det behövs.

Men först till finalen, där alltså tre av svensk ishockeys absolut största spelare var inblandade i det avgörande målet. Sundin som vann tekningen. Forsberg som tog in pucken i anfallszonen. Sedan Sundin igen som serverade Nicklas Lidström.

Oavgjort inför slutakten

Efter två perioder var ställningen 2–2. Nu skulle den tredje perioden inledas och i potten var ett OS-guld. 

– Just innan första tekningen vet jag inte om man tänkte något speciellt. Inte mer än att det bara var en period kvar och allt skulle avgöras. Det var nu eller aldrig, många av oss var i vår ”prime-ålder”. Det var en jättemöjlighet att ta guldet. Vi skulle bara vinna, jag tror inte det var något speciellt snack i omklädningsrummet inför den tredje perioden, berättar Forsberg.

Nicklas Lidström fortsätter:

– Känslan inför finalen var bara att det skulle bli otroligt kul att spela en final. Vi hade åkt ut snabbt i de tidigare OS-turneringarna. Jag kände ingen direkt press, mer att man såg fram mot matchen och att det var en så stor chans att vinna ett OS-guld. Dessutom var det Finland vi mötte. 

– Jag tror många i laget var nöjda med att det blev just Finland, säger Forsberg och fortsätter:

– I alla fall jag hatade att möta Kanada, även om de inte hade spelat bra brukade de ändå alltid hitta ett sätt att vinna, och vi slapp även Ryssland. 

Inte glömt Vitryssland

I både Nagano 1998 och Salt Lake City 2002 hade Tre Kronor misslyckats med att ta medalj:

– Under så här korta turneringar gäller det att vara som bäst när de viktiga matcherna börjar. Ta Salt Lake som exempel, där gjorde vi en helt fantastisk grundserie, spelade ut Kanada och vann mot Tjeckien. Sedan vet alla vad som hände mot Vitryssland. Nu kändes det som att vi blev bättre under turneringens gång, till skillnad från de två tidigare turneringarna, säger Mats Sundin.

I Nagano var Calle Johansson lagkapten. I Salt Lake City var det Nicklas Lidström. I Turin fick Mats Sundin förtroendet att bära C på bröstet:

– Jag var lagkapten men det fanns en enorm erfarenhet i truppen. Det fanns femton killar till som kunde ha varit lagkapten, på så sätt var det ett väldigt lätt sammanhang att komma in i, säger Sundin.

Att det var en speciell känsla i truppen inför turneringen medger alla tre.

– Känslan var att det nog var sista chansen för oss i den här generationen att vinna. I de två tidigare turneringar hade vi inte fått med oss någon medalj. För min del kände jag att det var så, säger Sundin. 

– Ja, det var sista chansen för oss som var lite äldre, säger Lidström.

Tillbaka till den första tekningen i den tredje perioden, situationen som öppnade upp för det avgörande 3–2-målet. En dubbelutvisning i slutet av den andra perioden betydde spel fyra mot fyra.

Sundin mot Koivu

De båda lagkaptenerna ställdes mot varandra. Mats Sundin mot Finlands Saku Koivu. Sundin vann inte bara tekningen, han knäckte också Koivus klubba.

– Det var en nackdel ibland att ha gamla träklubbor jämfört med de här nya modernare aluminiumklubborna som jag hade. Koivu tvingades sticka och hämta en ny klubba, berättar Sundin.

Den knäckta klubban var också startsignalen för en svensk offensiv attack.

– Jag ropade till ”Foppa” att nu gasar vi in i anfallszonen, för vi har ett fyra-mot-tre-läge, säger Sundin.

Forsberg noterade inte att Koivus klubba hade gått av.

– Nej, bara att pucken kom åt mitt håll och sedan hörde jag bara att ”Sudden” skrek, ganska högt dessutom. Har för mig att du även skrek ”släpp” när jag kom in i anfallszon, säger Forsberg och tittar på Sundin som bekräftar.

– Och om ”Sudden” skriker släpp så gör man det. Jag älskar för övrigt folk som skriker på isen, då har man koll på läget och då vill man något, säger Forsberg.

Från sin backposition hade Lidström noterat att Koivus klubba gått av.

– Jag såg att han åkte till båset och såg möjligheten att följa med upp i anfallet. Sedan blev det två jättebra släpp som gjorde att jag fick ytan. Jag kunde ha tagit emot pucken och avancerat mer, men det var perfekt nyspolad is och pucken kom i perfekt fart, berättar Lidström.

Resten är svensk ishockeyhistoria:

– Det finns ingen man hellre vill ska få ett sånt skottläge än ”Lidas” med sitt slagskott och nyspolad is. Den satt perfekt, säger Sundin.

– Jag stod framför mål och hann knappt se pucken. Jag vet inte om någon har mätt upp hur hårt skottet var, säger Forsberg.

Lidström själv visste exakt vad han skulle göra när det gyllene läget dök upp:

– Ja, skjuta högt.

– Och jag sköt hellre på klubbsidan än på plocksidan. Många gånger när man skjuter ser man pucken gå mot en öppen del av målet men så kommer något i vägen som skymmer sikten. Men nu kunde jag följa pucken hela vägen in i målet, säger Lidström.

Att Lidström visste var i målet han skulle skjuta berodde till stor del på Peter Forsberg.

– Inför matchen hade ”Foppa” pratat om att deras målvakt var väldigt bra efter isen, säger Lidström.

Fram till finalen hade Finlands Antero Niittymäki varit turneringens bäste målvakt. Forsberg var lagkamrat med den finländska målvaktsfantomen i sitt dåvarande klubblag Philadelphia Flyers.

– Tur att vi inte har sagt det här tidigare, säger Forsberg och skrattar innan han fortsätter:

– Ja, jag hade lirat med Niittymäki i ett och ett halvt år. På träningarna och även på matcherna såg man var puckarna gick in. Han hade en utpräglad butterfly-stil där han gick ner tidigt. Samtidigt tror jag inte att många målvakter i världen hade tagit det skottet.

Svettig slutminut

20 minuter senare, inkluderat några avgörande räddningar från Henrik Lundqvist i slutminuten, var guldet säkrat.

Men nu återstod en nästan lika tuff match som själva OS-finalen. Att spelarna skulle få igenom sin önskan att få åka hem och fira tillsammans med svenska folket. 

– Vi hade som sagt skjutit det där framför oss. Jag minns att Mats direkt åkte fram till lagledningen i båset och skrek ”vi ska hem”, säger Lidström.

– Storögonen kom fram, säger Forsberg och flinar i riktning mot Sundin.

– Han kom fram till mig också, sög tag i mig och skrek ”fixa hem oss!”. Jag åkte fram till någon i lagledningen och sa ”vi ska hem, ni har inget val”, säger Forsberg. 

Ishockeyförbundet började inse att det inte fanns något annat alternativ än att spelarna skulle till Stockholm. 

Att flyga hem på kvällen efter OS-finalen var inte genomförbart. Ett plan ordnades fram som var redo att flyga det svenska laget, men det var annat som satte stopp:

– Jag minns att det var något tjafs om att vi inte fick flyga över OS-byn under avslutningsceremonin. Vi skulle inte få åka samma kväll utan vi tvingades vänta en dag extra och det ställde till det lite med tanke på våra klubblag. Där blev det ytterligare en dag som gick bort, säger Forsberg.

Ishockeyförbundet och landslagsledningen insåg att det inte gick att stoppa spelarnas starka önskan att få åka hem till Stockholm, men det fanns också en rädsla över att stöta sig med NHL-organisationen.

Samtidigt började spelarna att bearbeta sina general managers i respektive NHL-klubb. Detroit hade fem spelare i laget och det var Nicklas Lidström som tog på sig att ringa klubbens general manager Ken Holland. 

– Han gav okej direkt. ”Klart ni ska åka dit och fira”, sa han, berättar Lidström.

– Det var stort av så många general managers att gå med på det och förstå hur mycket det betydde för oss, säger Forsberg. 

Med undantag av Tampa Bays Fredrik Modin fick samtliga spelare en dag extra ledigt från sina NHL-klubbar. Dagen efter finalen kom spelarna till Stockholm. Där väntade stora gratulationer på Arlanda, följt av en busskortege till Medborgarplatsen på Södermalm. Där väntade 30 000–40 000 lyckliga och jublande hockey- supportrar. 

Sundin-ryktet avfärdas

Ryktet, som blivit något av en sanning, säger att det var Mats Sundin som chartrade planet från Turin och själv stod för kostnaden. Något den förre storspelaren dementerar:

– Det stämmer inte, det är helt fel. Det var Tre Kronors ledning som ordnade det, men att vi kom hem var faktiskt väldigt viktigt. Man kan lätt tycka att det är en onödig grej, men i förlängningen betyder det mycket för hockeyn. Att alla som tittat på tv och engagerat sig får åka och träffa laget. Och för oss blev det en förlängning av firandet i stället för att alla bara skulle skiljas åt i omklädningsrummet, säger Sundin.

De tre giganterna understryker gång på gång hur oerhört viktigt det var att få komma hem och fira guldet tillsammans med svenska folket.

– Halva grejen är att få komma hem. Jag fick vara med om det som 18-åring när vi vann VM-guld i Prag 1992 och jag trodde inte att det var sant. Det är få förunnat att få komma hem och möta jublet från folket. Har man gjort det en gång vill man göra det igen. Att inte få åka hem när man vunnit ett OS-guld… Nej, det finns ju inte, säger Forsberg. 

– Om det inte blivit såhär hade vi suttit på ett plan till USA eller Kanada nästa morgon och direkt satt i gång och spela med våra klubblag. Det här blev rätt avslut. Ett värdigt avslut, säger Lidström.

OS-guldet står väldigt högt i kurs för Mats Sundin, Nicklas Lidström och Peter Forsberg.

Inte minst för den sistnämnda:

– Inför turneringen var det väldigt tveksamt om jag över huvud taget skulle kunna åka dit. Jag hade dragit sönder baksidan på låret och det var väldigt osäkert om jag skulle få åka. Det var faktiskt min agent (den legendariske Don Baizley) som övertalade mig. Han tyckte jag skulle åka ändå, men jag kände ett ansvar mot Philadelphia. Väl på plats vilade jag de första matcherna i gruppspelet och lite på ett bananskal fick jag vara med och vinna guldet.

En lättnad för ”Foppa”

Just OS-guldet blev den stora höjdpunkten under de avslutande åren av karriären, som för Forsberg till stor del handlade om efterhängsna skador.

– Det var värt alla operationer, både före och efter OS, för den där guldmedaljen. Om jag inte hade vunnit den hade jag bara velat glömma de åtta sista åren med fotproblem och allt. Men i och med att jag fick det där guldet tycker jag det var värt allt jag gjorde för att få ordning på den där foten, säger Forsberg.