”Kände att det kunde gå åt pipan när som helst...”

Publicerad 2011-11-26

Mattias Ritola om när karriären vara nära att ta slut, flytten hem till Sverige – och varför han spelade med för stora skridskor

Värvningen av Mattias Ritola har lyft Modo och fått 24-åringens hockeyliv att leka igen.

Annat var det för drygt ett år sen när han led av svåra yrselattacker och fick höra att karriären var över.

Han lyssnade inte – med det enda örat han hör på – och nu gör han succé.

– Psykiskt var det värst, att gå runt med tanken på att det kunde gå åt pipan när som helst, säger Mattias Ritola.

”Om du tänker dig att du hoppar men att hjärnan står still eller att du vrider huvudet åt höger och ögonen kommer tio sekunder efter, så kändes det.” Orden är Mattias Ritolas och han försöker beskriva hur han stundtals mådde under fjolårssäsongen.

Manières sjukdom sa öronläkaren – men det är meningen efter som fick 24-åringen att haja till: ”du måste sluta med hockey”.

– Ärligt talat var det fruktansvärt. Det var inga roliga månader, säger han.

Började du tänka på att karriären verkligen var över?

– Ja, man ville inte göra det men när du satt där själv så dök det ju upp. Det var inga roliga tankar när man har hållit på med det här sen man var ung, säger Ritola och fortsätter:

– Men jag fick mycket hjälp av Steve (Yzerman, general manager i Tampa Bay). Han sa att man inte bara kan säga så där och att det måste finnas en lösning. Det kändes skönt att veta och till slut så fann vi ju den.

Ett antal besök hos en kiropraktor blev räddningen. Sjukdomen var egentligen ”bara” låsningar i nacken och det var det som orsakade yrseln och att hörseln stundtals försvann i hans högra öra.

Och för en som redan är döv på det vänstra var symptomen givetvis problematiska.

– Jag hade dagar förra året där jag fick ha stora booze-hörlurar med en ljudgrej så jag överhuvudtaget kunde höra vad mamma och pappa sa när jag ringde hem.

Hur påverkade allt det här dig?

– Psykiskt var det värst, att gå runt med tanken på att det kunde gå åt pipan när som helst. Man gick och analyserade minsta lilla känsla och fick för sig grejer. Läkaren sa att det sätter sig lite i hjärnan, man får attacker utan att man ens har det.

Hur var känslan när allt släppte?

– Det går inte att förklara, jag bara flög fram nere i AHL. Då kände jag verkligen att jag var frisk.

Karriären räddad – två gånger

Karriären var räddad – för andra gången.

Första bakslaget kom säsongen efter JVM 2005/2006. Hans utveckling gick åt fel håll, han blev inte uttagen till JVM det året och fick avsluta med spel i Borlänge i division I.

Efter det hade han ingen aning om vad som skulle hända – tills ett NHL-kontrakt från Detroit helt plötsligt landade i hans händer.

Och då vaknade också träningslusten hos den bekväma talangen.

– Man fick ju sig en tankeställare, att det gäller att köra. Men jag förstod nog egentligen inte förrän jag kom över vad allting handlar om.

Var du på väg att kasta bort din talang?

– Nja, jag var inte extrem. Jag var inte ute och söp och härjade och var en dåre så, utan jag var allmänt slö. Och det kan jag ångra. Du vet, var det tio armhävningar så körde jag sju. Så absolut kan man säga att kontraktet räddade allting.

”Huvudsaken var att de var vita”

Kanske säger historien om när han skulle hämta ut sina första NHL-skridskor en del om hur Mattias Ritola såg på sporten då.

Han ville ha ett par vita men de var slut i hans storlek. Lösningen blev helt enkelt att ta ett nummer för stora.

– De var vita och det var det som var huvudsaken, haha.

Det gick ju bra ändå. Det blev fyra säsonger i NHL och AHL innan han för någon vecka sen, efter dåligt med speltid i Tampa Bay, valde att skriva på för Modo.

Det är ingenting som han ångrar, hittills har han gjort succé.

Han passade dessutom på att kröna debuten i Modotröjan med att sätta två av tre straffar mot HV 71 och avgöra matchen.

Och det var inte vem som helst som han fick pilla in puckarna bakom.

– Det var roligt när det var just ”Danne” Larsson. Vi spelade två år tillsammans i Grand Rapids och tränade straffar i timme efter timme efter träningarna. Jag kände att jag hade ganska bra koll på honom när jag klev in, men han trodde väl samma sak om mig. Han hade varit helt säker på att jag skulle göra en ”Datsyuk” på första och han fick en chock när jag sköt. Jag hade ju inte skjutit en puck på två år.

Följ ämnen i artikeln