”Succé tror jag vi kan glömma”

Stefan Alfelt

MALMÖ. Leif Boork gjorde som han brukar.

Struntade i kritiker och satsade på Sara Grahn i mål igen mot Schweiz.

Det gick hem, men det betyder egentligen ingenting för fortsättningen. Fiasko eller godkänt avgörs på tisdag. Succé tror jag vi kan glömma.

helskärm

Det är så lätt att villa in sig i diskussioner om det är rätt att inte spela världsmålvakten Kim Martín Hasson efter hennes höftskada eller inte att man missar betydelsen av det. Sverige har målvakter som är bra nog för jobbet som ska göras i VM oavsett vem av de tre som står.

Sverige förlorade inte mot Japan på grund av Sara Grahn och vann inte över Schweiz tack vare Sara Grahn.

Ingen av de två inledande gruppspelsmatcherna har varit optimal. Bättre mot Schweiz än mot Japan när svenskorna vek ned sig i avgörande situationer men ändå ett onödigt tapp mot slutet som förvandlade given seger till nagelbitarsekunder på vägen till slutsignal.

Floppen mot Japan hanterades som landslagsgruppen brukar göra. Man pratade igenom matchen och avslutade den. Ta till sig vad som är väsentligt och släpp resten. I grupp och individuellt.

Damkronornas bästa spelare

Emilia Andersson, som jag tycker är svenska landslagets överlägset bästa spelare, var så frustrerad efter förlusten mot Japan att hon, som normalt är ganska tystlåten, tog ett eget snack med förbundskaptenen.

– Jag fick prata med Boorken en sväng och fick ur mig lite.

Lite vadå?

– Ilska.

Mot Schweiz var ilskan omvandlad till energi. Emilia flöt fram över isen. Sköt 2–0 och åt upp Schweiz anfallsförsök. Hon var överallt.

Därför att som den vinnarskalle hon är så ville hon mer än allt annat ta revansch för förlusten i OS i Sotji då damkronorna tappade en ”given” seger till förlust mot Schweiz med en katastrofal sista period i semifinalen.

– Man fick ju lite återblickar men vi hanterade det bättre i dag än vi gjorde då, sa Emilia i mixade zonen.

Bra hanterat räcker inte.

Ska Boorkens damkronor skapa en succé i Malmö isstadion krävs något alldeles extra.

Att man tar sig till en av de två kvartsfinalerna via en seger över Tyskland, som man brukar slå, tror jag det finns gott hopp om. Det räddar ansiktet i ett hemma-VM men för att det ska kännas bra krävs semifinalspel.

Där kan det bli problem.

Detta bygge är inte färdigt

Som alla andra förutsätter jag att USA och Kanada tar de två första platserna i grupp A som direktkvalificerar till semifinal. Återstår alltså det Finland som svenskorna gjorde en bra insats mot i genrepet inför VM fram till att utvisningar gav finskorna för mycket övertag och ett Ryssland som sviktat hittills i VM.

Ändå är Finland och Ryssland klara favoriter mot ett Sverige i en kvartsfinal och i en semifinal är vi så långt ifrån USA och Kanada att matchen knappt ens behöver spelas.

Så fort ett VM spelas på hemmaplan blir vi alltid sugna på medaljer men vi konstaterade redan före VM att detta damlandslag inte är färdigt. Det är ett bygge på vägen mot nästa OS.

Därför var det ändå kul att se ishockeyn som stundtals presterades i Malmö isstadion. Annie Svedin och Emilia Andersson är ett lysande backpar som kompletterar varandra perfekt.

Erika Grahm fortsätter att måla. Olivia Carlsson är på väg mot ett jättegenombrott. Jenni Asserholts arbetsinsatser är grymma.

Mot Schweiz saknade jag bara Emmy Alasalmis skott och Pernilla Winbergs kyla i målchanser, men det är inget jag är orolig för inför fortsättningen. Tvärtom får vi hoppas att de tar fram alla sina bästa välkända kvaliteter när det behövs som mest.