Bank: Ibland är ramen vackrare än tavlan
GÖTEBORG. Stora klubbar, stor historia, stor publik en stor dag på en stor arena.
Stor fotboll får vi vänta på.
Malmö FF kommer att komma dit vad det lider, IFK Göteborg har i alla fall pusselbitarna som krävs.
Som om vi behövde en påminnelse.
MFF:s uppresta kurva räknade SM-guld och gjorde koreografi om vem som har flest, IFK Göteborg svarade med läktartifo om HSV och Dunde United, och kallade in ett gäng Uefa-mästare från 80-talet: Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson i fint skick, Röde Ruben med halsduk knuten som bandana om huvudet.
Europa-vinnare på hemmaplan, svenska mästare på bortaplan, över 30 000 på läktarna, Bebben på plats för att i alla fall h ö r a på fotboll.
Mitt folk, min serie, min barndom, mitt liv
När jag promenerade till Nya Ullevi dånade Lust for Life mellan betongen. Iggy Pop är inte (Pep Guardiola-favoriterna) Coldplay i solen på Camp Nou, men det är som de sjunger nu för tiden:
Jag letar inte efter någon med övermänskliga superegenskaper, bara nåt jag kan lita på, något jag kan sakna.
Blåvitt–MFF, allsvensk premiär i gråfukt i april, 32 000 på läktarna. Mitt folk, min serie, min barndom, mitt liv.
Allsvenskan. I want something just like this.
Matchstart var utsatt till klockan ett, men så dags fanns bara ett lag på plats. Malmö FF tog akademisk kvart där ute på det studsiga gräset, stod och såg på medan IFK vann dueller och forsade fram i 140. De letade efter bollen, Blåvitt sprang, slogs och vann både första- andra- och tredjebollar. Efter ett par sekunder var Sören Rieks solo med Wiland (fotparad), Henrik Björdal hade plus på Behrang Safari, Mikael Boman vann allt i luften, Rieks terroriserade ett trögt MFF i djupled och inne i mitten förlorade Lewicki/Rakip allt både tekniskt och fysiskt.
Sprang rakt över MFF
Det var inte så att hemmalaget spelade ut MFF, de sprang bara rakt över.
Bomans 1–0-nick på hörna efter sju minuter var symptomatiskt – han skallade in bollen helt utan motstånd.
Sveriges två mest meriterade fotbollsklubbar kom till premiären med likartade och väsensskilda förutsättningar. Båda med skakiga försäsonger och frågetecken, men med olika fallhöjd. IFK:s norskdanska innermittfält är fullt av fina fötter, men det var inte så de tog sig an den här matchen. De ville kriga hem sitt andrum, Malmö ville få andrum först.
Och det fick de ju.
Problem för Göteborg
Det tog en kvart innan de vann ett par dueller så att lille Lewicki kunde börja bygga och vända spel, det var då det hände saker. Erdal Rakip kunde bli konstruktiv, Anton Tinnerholm kunde komma upp tjugo meter högre, Markus Rosenbergs säsong kunde börja.
IFK hade problem med rollfördelningen där, i sin 4-4-2-defensiv. Skulle Diskerud/Albæk kliva fram? Skulle Rieks/Boman sjunka? Nu plockade ingen upp Lewicki, och Malmö började se ut som Malmö.
Den som ville ha en pedagogisk bild av skillnaden mellan lagen behövde bara titta på deras högerbackar. MFF:s metod lät Tinnerholm stjäla meter och hota på sin kant – överlappsraketen Emil Salomonsson hann aldrig fram innan Blåvitt hafsat bort bollen.
Kvitteringen kom efter att Oscar Lewicki, två äpplen hög, skarvat fram en hörna till Cibicki, men om det inte varit för en sensationellt stark halvlek av artonåringen Pontus Dahlberg i Blåvitts mål hade det kommit fler mål, andra sorters mål.
Efter paus blev lagen lite mer lika varandra. MFF bytte in tyngd och löpningar (Cibicki ut till höger, Alexander Jermejeff upp bredvid Rosenberg), IFK Göteborg hittade i alla fall ansatser till vårdat spel genom Diskerud och Albæk, och blev bättre på att störa Malmös tidiga anfallsspel.
På många sätt blev det bättre fotboll, men en sämre match.
Behöver finjustera
Lite mer avvaktande, lite mindre fart, lite mer kontroll undantaget att Tobias Sana fortsatte sin vana att ha sönder saker när han kommer till Göteborg (avbytarbåset den här gången).
Det var färre målchanser i andra halvlek, färre misstag också, och när allt var över visste hade vi mest av allt sett en allvarliga fortsättning på två stökiga försäsonger.
Malmö FF har redan metoden och en skickligheten, men behöver finjustera delarna i motorn innan de är ett skickligt lag igen. Det kommer.
IFK Göteborg letar fortfarande efter det mesta som inte är fart och frejdighet. Det är ingen slump att de blev som bäst i sitt vårdade anfallsspel när Tobias Hysén kom in och gjorde de där enkla, svåra sakerna: ta emot boll, röra sig ett par meter, släppa till fri spelare.
När Jörgen Lennartsson blivit klar med att förklara krig mot världen har han också en del alternativ att arbeta med, här hade han lyxen att kunna skicka in både Hysén-hjärna och Elias Már Omarsson-speed på slutet.
Alla fick något med sig hem.
Ramen vackrare än tavlan
En succétonåring till målvakt, en början på en process, en poäng i tabellen, en premiärpublik att skryta med.
Så snyggt var det nu inte, men det kommer väl. Trettiotusen kom till Ullevi, det var kallt och grått men betongen gungade, ingen förlorade, hemmakurvan kunde sjunga om SM-guld fortfarande.
Allsvenskan är tillbaka, livslusten också. Ibland får man helt enkelt acceptera att ramen är vackrare än tavlan.