Asllani: ”Börjat mitt korståg mot alla stenåldersmänniskor”

Johannes Hägglund

helskärm

LINKÖPING. Kosovare Asllani återvände till Linköping för att vinna.

Nu har hon gjort det – men tro inte att hon nöjer sig med det.

– Jag älskar att vinna. Och det vill vi fortsätta med. Nästa år vill vi vinna igen, säger LFC-stjärnan i en guldkantad intervju om press, vinnarinstinkt och förebilder.

Sportbladets guldmålningar har blivit en klassiker och när Linköping för andra året i rad vinner SM-guld är det den hemvändande storstjärnan Kosovare Asllani, 28, som får äran att smeta in sig i guldfärg, sabrera champagne och posera med Kronprinsessan Victorias Pokal.

– Oj, vad tung den är, säger Asllani medan hon har pokalen i ena handen och samtidigt försöker spruta champagne med den andra.

Asllani kom till Linköping 2007 och två år senare var hon med och vann både cupguld och SM-guld. Hon gjorde även en sejour i klubben i 2011, men efter sex år på äventyr (Kristianstad, PSG och Manchester City) valde Asllani i somras att vända hemåt – och det är inget hon ångrar när hon står framför en spegel och smörjer in sitt ansikte i guldfärg.

”Blev lite förbannad”

– Det känns grymt kul. Jag älskar att vinna. Laget har överpresterat. Det var inte så förväntat med tanke på med alla spelare laget tappade inför säsongen och därför tror jag det är extra speciellt för klubben. Jag älskar den vinnande känslan.

Går den vinnande känslan att beskriva?

– Det är ett kvitto. Att vinna för mig är att bli tillfredsställd. Man blir stolt. Att förlora är den värsta känslan som finns. Jag hatar att förlora, även om det är i fia med knuff med min treåriga brorsdotter. Man ska förtjäna att vinna, säger hon och skrattar.

Har du kastat pjäser på henne?

– Absolut, haha. Nej, då. Men får jag läge att knuffa bort henne så gör jag det.

Den där vinnarinstinkten visar Asllani prov på när hon ska sabrera champagne för att fotograf Wixtröm ska få den perfekta bilden. När korken inte flyger upp, trots både tre, fyra och fem försök skriker hon ut sin frustration – och orden som kommer ur munnen är inte lämpliga i tryck.

– Jag blev lite förbannad, haha. Men som sagt, jag hatar att förlora.

”Säg att du fick en bra bild”

Jakten på den perfekta bilden slutar dock med ett mindre drama. Efter flera lyckade sabreringar spricker en champagneflaska i handen på LFC-stjärnan och hon får skärsår i två fingrar.

– Fy, vad otäckt. Jag är fortfarande helt skakig, säger Asllani efter att ha tvättat bort blodet, men tillägger snabbt, i riktning mot Wixtröm.

– Säg att du fick en bra bild, så att det var värt det, säger 28-åringen och trots att hon är märkbart tagen av händelsen får hon fram ett leende.
Att Asllani avslutar säsongen i guld hindrar henne inte från att redan nu börja blicka framåt.

 – Jag är i behov av att vara i en vinnande klubb som vill vinna och vill satsa. Därför känns det skönt att komma hem och bidra till att vinna guld igen, säger hon.

– Det finns ingenting annat än att vinna för den här klubben och det vill vi fortsätta med, även fast vi vann för andra året i rad nu. Vi vill gå vidare i Champions League och nästa år vill vi vinna igen, säger Asllani.
Guldet är också förknippat med lättnad. 28-åringen medger att hon har känt press att leverera.

”Tycker om lite press”

–  Det är stort ansvar på mig att pusha laget i rätt riktning och fortsätta ha fokus, med tanke på att klubben tappade några viktiga spelare i somras. Klart jag har känt lite press på mig att hjälpa klubben och det tycker jag att jag har gjort.

Hur är du på att tackla press?

– Jag har blivit så pass rutinerad att jag tycker om lite press. Jag tycker det är kul att känna ansvar och bidra så mycket som möjligt. Det har mer höjt mitt spel än att jag påverkats negativt.

Är det skillnad mot hur du hanterade det för några år sedan?

– Definitivt. Man har lärt sig hantera det. I klubbarna jag har varit i har det varit väldigt mycket press och det har varit normalt. Därför känner jag mig bekväm i det.

När du skrev på för LFC sa du att du var i ditt livs form. Men ändå vänder du hem och skriver på för 2,5 år. Varför?

– Jag har varit utomlands i sex, sju år och jag har varit med om väldigt mycket. Jag har spelat Champions League-final och vunnit mycket. Jag ville ha en ännu större utmaning. Kanske låter det konstigt att säga det, men för mig är det det. Att komma hem är en stor utmaning för vi har inte världsklasspelare på varje position. I PSG eller City kunde man luta sig tillbaka lite för att det fanns så många andra ledare, som man vet kunde avgöra. Här får man ta mer ansvar. Lite mer att man måste prestera för att vinna, och det är det jag menar med att det nästan är en större utmaning personligen här. Men pressen är något jag gillar och det är ett bra bevis nu när vi vinner.

”Börjat mitt korståg”

Du är med och skriver barnböcker (”Passa bollen! ropar Kosse” samt ”Värsta målet, Kosse!”) och, du strider mot Fifa. Hur viktigt är det för dig att vara en bra förebild?

– Viktigt. Men om vi tar boken först. Det är sjukt kul. Man känner att man når en annan generation, en generation som inte sett mig spela. När en föräldrar kommer fram och säger ”min treåring älskar dina böcker” är så kul. Ett av mina största mål är att vara en bra förebild, säger hon och fortsätter:

– Tar vi Fifagrejern känner jag att jag har en röst och den vill jag använda. Man kan välja att vara tyst, och jag har inte tagit den kampen tidigare, men det blir bara kaka på kaka och det är så orättvist. Kan jag påverka vill jag göra det.

Och att Fifa la nästan lika mycket pengar på The Best-galan som damfotbollen var det som fick det att rinna över?

– Ja, nu har jag börjat mitt korståg mot alla stenåldersmänniskor, säger hon och skrattar.

Men varför är det viktigt för dig att vara en bra förebild?

– Det är otroligt viktigt. Det är så vi får yngre tjejer att börja och fortsätta spela fotboll. Man får mål framför sig. Jag vill att folk ska kolla, inte bara på mig, utan på andra i landslaget och att de ska känna ”där vill jag också vara en dag”. Det är otroligt viktigt.

Vem hade du som förebild när du var ung?

– Jag hade Ronaldo, den riktige, den brasilianske. Jag kollade inte så jättemycket på damfotboll när jag var yngre, men den har utvecklats väldigt mycket och nu kan folk se på oss, på tv, när vi spelar. Därför tror jag fler drömmer om att själva vara där vi är, säger en guldmålad Kosovare Asllani.