Stålbad i Italien - då flyr publiken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-14
Simon Bank: Ökad övervakning - då sjönk åskådarsiffrorna till pinsamma nivåer
Milan startade trögt, Juventus såg oslagbart ut och Inter gjorde det som Inter alltid gör.
Allt är som det brukar med il calcio.
Så länge vi inte pratar om Ambretta Piergiovanni.
Italien är upptaget med att gnugga händerna över att ha spräckt Marco van Bastens förlustnolla, och det är väl ett tillfälle så gott som något att summera de första elva omgångarna av Serie A.
Så, vad har vi sett?
Det beror - lite som när man varit på porrklubb med Björn Rosengren och Claes Borgström - på vem man frågar.
Frågar man Antonio Cassano har ingenting hänt. Frågar man Mauro Camoranesi, den trygga Juve-familjens gossen Ruda, är det här hösten då världen under ledning av Fabio Capello bestämt sig för att förgöra honom.
Kommer ej upp ur stålbadet
Vi skulle kunna mala på i evigheter om hur Spalletti kämpat med Roma, om Lorenzo Sanz köp av Parma, eller om hur Javier Zanettis skada förvandlat Inter till ett pojklag utan vare sig mening eller mål - men alla enskilda öden har hamnat i skuggan den här hösten.
Den stora berättelsen handlar inte om lag eller spelare. Den handlar om en folksport.
Il calcio, den italienska fotbollen, har klivit ner i ett stålbad utan att veta hur den ska komma upp igen. Eller hur den ser ut när den gjort det.
Efter år av läktarskandaler fick regeringen nog. Inrikesminister Pisanu skissade fram ett dekret som gjort det både svårare och säkrare att gå på fotboll. Ökad övervakning och krånglig administration har orsakat protester över hela landet, men det var verkligen på tiden. Den där extrema derbystämningen i Rom eller Milano är ingenting värt när det är kriminella element som styr i curvorna och förvandlar dem till sina privata kungadömen.
Pinsamma publiksiffror
Pisanu-dekretet ska förhindra katastrofer. Problemet är att det är en katastrof i sig självt.
I dekretets spår har publiksiffrorna minskat till pinsamma nivåer i Serie A. I dag är det i snitt 10 000 färre som ser en match än för 12-13 år sedan.
Publiken gör i stället det enda logiska i ett land som styrs av Silvio Berlusconi.
De ser på tv.
Det här är hösten då italiensk fotboll tagit sitt första steg mot den moderna - engelska, om ni vill - fotbollen. Ni vet, den där kliniska varianten med sittplatser överallt där publiken på arenan mest är en fin ljudkuliss för alla som stannar hemma och ser matchen på tv.
På kort sikt är det inget problem för Serie A-klubbarna om publiken stannar hemma. Publikintäkterna bidrar med en rätt marginell andel till klubbarnas pengakaka, runt tio procent.
Ekonomiskt vore det bästa för Serie A om den tog precis samma steg som Premier League, med hypermoderna arenor, dyra biljetter, ordning och reda.
Idag kan en pappa fortfarande gå med sina två ungar till en match och betala mindre än 500 kronor, men efter alla våldsdåd på läktarna så kanske han inte vill gå längre.
Bra med kliniskt och ofarlig?
Så vad är bäst: en levande kultur som är farlig men lättillgänglig? Eller en klinisk kultur som är ofarlig och svårtillgänglig?
Där har ni frågan som il calcio brottas med just nu. Vilken sida som vinner återstår att se, men jag antar att det blir den sida där euro-högarna ligger.
Vad den före detta sjuksköterskan Ambretta Giovanni tycker vet jag inte, men det var hon som stod i Sampdorias curva på Del Duca i Ascoli när en 16-årig
Ascoli-supporter sköt en raket i hennes ansikte.
Ambretta klarade både syn och liv, men det är sådana händelser som hotar den italienska fotbollskulturen mer än något annat.
I England tvingade huliganerna bort ståplats och hundra års levande läktarkultur, nu är det Italiens tur.
Håll med om att det är sorgligt.
UTROPSTECKNET
FRÅGETECKNET
SUPERSVENSKEN
GULT KORT
RÖTT KORT
MÅLSKYTTEN
STORA ARTISTEN
TIPSTIPSET 1X2
