Mejla

Simon Bank

BANK: Har lättare att förstå Sana här

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 11

GÖTEBORG. Tobias Sana från Angered kom hem till Göteborg, till sitt Göteborg – han kom till hat, han kom till våld.

Och han svarade med att slå tillbaka.

Jag har, helt ärligt, lättare att förstå det andra än det ena.

Sportbladets Simon Bank.
Sportbladets Simon Bank.

En bit in på spelavbrottet började en skadeglad bortaklack skandera att Malmö minsann är mesta mästare.

Den blåvita kortsidan kontrade med vad de kom på:

– Hela Sverige skrattar! Hela Sverige skrattar!

Sedan följde de upp med den halvrasistiska ramsan om ”Rosengårdstattare”, och jag såg faktiskt inte en människa som skrattade.

Det var väldigt längesen som det här slutade vara roligt.

Det var förstås bara en tidsfråga innan det skulle hända. Man kan bara kasta in si och så många exploderande knallskott på en arena full av människor innan någon råkar illa ut.

Fick ta smällen – bokstavligen

Nu var det Tobias Sana, Angeredsgrabben som var så älskad här innan han bestämde sig för att komma tillbaka till en Champions League-klubb en bit söderut, som fick ta smällen, bokstavligen.

Knallskottet kom från övre etage, och det kom verkligen inte från ingenstans.

Både före matchen och i paus vände sig Sana om mot människor som skrek ut sitt hat från läktaren, han var en Judas och en fitta (det värsta man kan vara på en fotbollsläktare, 2016) och allt däremellan.

Juridiken är juridik, den säger som den ska och måste: att den som begår en våldshandling är ansvarig och ska lagföras för det.

Jag hoppas förstås att det händer, men det intresserar mig faktiskt inte särskilt mycket när det gäller den stora bilden, lika lite som det intresserade mig vem i Hammarbys klack som kastade en bengal på den här arenan i fjol. Det som intresserar mig är allt runtomkring, de hundra eller femhundra eller – för all del – 20 000 som står på samma läktare.

Vad gör de? Åt vilket håll pekar de? Vilket ansvar tar de?

Jag pratar förstås inte om det polisiära arbetet, att jaga kriminella är polisens uppgift, utan om kulturen. Den som kastar ett knallskott mot Tobias Sana eller en bengal mot en motståndarläktare gör det eftersom allt de ser, hör och känner säger dem att det är sanktionerat.

Det där knallskottet kastades mot en Judas, en fitta, allt däremellan. Den där bengalen kastades för att man hatar Göteborg.

Svarta känslor

När polisen gjort sitt är det där arbetet börjar, med att göra våldsmännen ensamma och isolerade, istället för att vara en fysisk del av en hatkultur. Kulturarbetet i svensk supporterkultur har lyfts förut, många sa mycket som var både fint och vettigt efter tragedin i Helsingborg. I april 2016 vet vi precis hur mycket arbete som fortfarande återstår.

Jag är själv fotbollssupporter, jag har stått på fler ståplatssektioner i fler länder än vad som är hälsosamt, jag vet allt om de svarta känslorna – men det här går ju faktiskt inte längre.

Det finns en gräns, och den går vid människors fysiska och psykiska säkerhet.

När matchen brutits på Gamla Ullevi – en arena som tillhör Bebben och Torbjörn och Tobbe Hysén mer än den någonsin kommer att tillhöra någon smällarsmugglande kille i huvtröja – försökte delar av den blåvita klacken dra igång den där ramsan om att fotbollsmyndigheterna eller polisen aldrig kan stoppa deras passion.

Men vet ni – det kan de visst.

Jag skriver under på varenda protestlista mot ”den moderna fotbollen”, den som gentrifrierat och kontrollerat bort den unika, ursprungliga läktarkulturen i länder som England eller Frankrike, men jag vet också hur allt det där var möjligt. Det var möjligt eftersom man kunde peka på att alternativet var det här.

Då kunde man stänga ståplats, då kunde man starta klappjakt och repression. Då kunde man vira in publiken i plast och medelklassighet.

Hade varit intressant

Det hade varit så intressant att få se klart den här matchen, en match där IFK Göteborg inlett med att djupledsrycka sönder ett vilset MFF-mittbackspar innan MFF hittade spelvägar och kontroll, utan att för den skull hota särskilt mycket. Det var en toppmatch mellan Sveriges två mäktigaste fotbollsklubbar, och ett mål åt ena eller andra hållet hade kunnat förändra en säsong.

Nu fick vi aldrig se det.

Tobias Sana joggade ut för att värma upp borta vid IFK:s klack, sedan small det.

En skräckslagen och urspårad Sana lyfte upp en hörnflagga och slungade den med full kraft mot publiken, mot vem som helst som råkade stå närmast.

Det var en idiotisk reaktion bortom all kontroll, men obegriplig var den verkligen inte.

Det dröjde länge innan beslutet om avbruten match kom, det går inte att spela fotboll när man inte kan garantera människors säkerhet.

– Vi vann igen, Malmö vann igen, sjöng MFF-fansen när meddelandet kom.

Men jag vet inte.

Jag tror inte att de vann här, jag tror inte att någon enda människa kring den här sporten gjorde det.

Av: Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.