Frändén: Det är upp till bevis, Zlatan
”Då blev han inte glad – men uppmaningen har kommit ifatt honom”
Paris Saint-Germain är i Spanien med en revansch att utkräva och deras bortafölje med en fråga som måste få ett svar.
Den är inte om Zlatan Ibrahimovic är bra nog att göra stormatcher. Den är om han ännu kan göra stora matcher mot bra lag.
I Frankrike gnälls det ibland på att PSG matchas mot storlag för sällan, och att de därför står sämre rustade när det vankas utslagsmatcher i Europa.
Med Real Madrid i sin Champions League-grupp fick Paris en tidig gratischans. Medier i båda länderna målade upp matchen för två veckor sedan som ett titanernas möte, en duell mellan en portugisisk trollkarl och en svensk jätte.
PSG klev ut på Parc des Princes och gjorde en icke-match, en av de mest utskällda under Qatar-eran.
Efteråt bad jag Zlatan bedöma den egna insatsen. ”Det kändes bra”, sa Ibrahimovic.
Ett inkast därifrån satt Laurent Blanc på presskonferens och förkunnade att han var besviken på sina anfallare och att han förväntar sig betydligt mer av dem.
Det går kanske inte att kräva att tränare och spelare ska synka sin matchbild så kort efter slutsignalen, men det vore klädsamt av Zlatan Ibrahimovic att kalla en plattmatch för plattmatch. En omröstning på huvudstadsbladet Le Parisiens hemsida dagarna därpå visade att opinionen inte var med svensken nu heller. På frågan ”vem skulle du bänka i anfallet till förmån för Javier Pastore?” fick Zlatan förkrossande dryga 60 procent av rösterna, trots att vare sig Edinson Cavani eller Angel di María gjorde något större avtryck mot Real Madrid.
Sedan dess har Ibrahimovic spelat 70 hyllade minuter mot Saint-Etienne, där han, trots halsont, stod för både framspelningar och en egen målnotering.
Och här ställs frågan som förföljt Zlatan Ibrahimovic de senaste åren på sin spets. Den är ju inte om han fortfarande har stormatcher i den 34-åriga kroppen. Frågan är mot vilket motstånd han fortfarande klarar av att mejsla fram dem.
”Merci et au revoir, Ibra”
En av sportjournalistikens slappaste gallup-undersökningar är den som görs i taxi till och från arenan. Den går ut på att stressad reporter i behov av en vox populi frågar taxichaufför vad hen tänker om sitt lag inför kvällens drabbning. Metoden är ungefär lika utskälld i skrået som frågan ”hur känns det?”, men någon liten vink ger den alltid. När jag helt yrkes-incognito åkte hem från PSG–Real Madrid tog min chaufför själv upp ämnet och sa att han av hela sitt hjärta ville tacka Zlatan Ibrahimovic för vad han uträttat för PSG, Paris och fransk fotboll de senaste tre åren, med tillägget:
– Men nu är det dags att ta nästa steg. Merci et au revoir, Ibra.
Vi är inte riktigt där än, Zlatan Ibrahimovic har minst en vinter och en vår kvar i det europeiska toppskiktet. Men han jobbar mot klockan och mot ett tålamod som börjat tryta.
En gång för tre år sedan skrev jag en krönika inför mötet med då erkänt försvarsstarka Toulouse, med slutklämmen att det var nu, mot de bensparkande franska lantisgängen, som det roliga började. Artikeln fick rubriken ”Upp till bevis, Zlatan”, något huvudpersonen lät mig förstå att han inte uppskattade alls.
Det var en något vriden uppmaning när det begav sig, men jag är rädd att den till slut kommit ifatt honom.
Los madridistas älskar det
Den spanska huvudstaden kan sin fotboll bättre än nästan någon annan europeisk granne. Här vet man att vissla ut bortalaget i 90 minuter, men att efteråt applådera en motståndare som är bättre.
Vi må ha gruppspelsmatch på menyn i kväll, med flera galacticos på skadelistan, men det är en petitess i sammanhanget. Los madridistas älskar att ha grandiosa superstjärnor på besök.
I huvudet på Zlatan Ibrahimovic är det kanske inte upp till bevis, men Santiago Bernabéu-publiken kommer att bli besviken om Ibra inte bjuder upp till dans.
Det är i uppgörelser som den här som det ska slå gnistor kring de svenska dobbarna.