Tålamod - vi kommer få som vi vill: mål för Zlatan & speltid för Henke

Juventus tog sin fjärde raka via 1-0 borta mot Udinese igår och de vanliga frågorna kom förstås som på beställning:

- Var han bra?

- Ja, han var djävulskt bra.

- Gjorde han mål?

- Nej.

- Nähä... då får han fan skärpa sig snart.

"Han" är förstås Zlatan Ibrahimovic, malmöpågen som nyss utsetts till den bäste utländske spelaren i italienska Serie A.

Tänk hur kraven på nolltid har växt till smått obegripliga dimensioner.

Så länge jag kan minnas har det alltid pratats om "laget", hur viktigt det är att "laget" vinner, hur lite det betyder vem som gör målen, huvudsaken att "laget" vinner.

Den självklara regeln gäller tydligen inte när man pratar om Zlatan Ibrahimovic, 23.

När, var och hur bestämdes det att hans prestationer på en fotbollsplan ska bedömas efter hur många mål han tillverkar?

Låt mig förklara:

När Sverige spelade VM-kval i Ungern hade Zlatan en av sina sämre dagar, det var verkligen inte mycket som fungerade.

Sportbladets utsända medarbetare hade redan plitat ner en etta (underkänd) i betyg när klockan stod på 90 minuter, så mycket kan avslöjas.

Så gjorde han då sitt fräcka mål på stopptid, och plötsligt förändrades allt.

Han fick fem plus i Sportbladet.

Han kunde läsa rubriken "Zlatans drömmatch" i en annan kvällstidning.

Han var kung, kejsare och president i samma andetag.

Orättvist behandlad

Vi hoppar sen till Champions League-mötet med Brügge förra veckan:

Zlatan var enorm. Han slog mängder av läckra direktpass, formligen sprittade av spelglädje, stod för tekniska praktnummer, dribblade sig fri och sköt och lurade bort både backar och målvakt och stolpar... men mål gjorde han inte.

Följdaktligen började hela fotbolls-Europa gnälla: när ska Zlatans måltorka ta slut?

Är det inte förbannat orättvist?

Jag vet vad ni tänker säga:

En anfallares första uppgift är att tillverka mål.

Men jag vill inte ställa upp på den här hysteriska jakten på placeringar i skytteligan när det gäller unge herr Ibrahimovic.

Han gjorde 16 mål i fjol, men jag tycker att han bör bedömas efter en annan skala. Som en Ronaldinho eller en Zidane - trots att han är forward.

Ni såg kanske hur han spelade mot Udinese?

Zlatan var magnifik, majestätisk, magisk.

Han gjorde inga mål, men det kan vi, om ni ursäktar språket, skita högaktningsfullt i.

Hade inte Juventus haft Zlatan på planen hade laget heller inte vunnit, så nyttig och kreativ var han i alla delar av Juves speluppbyggnad.

Därmed vill jag säga:

Hoppas att Zlatan struntar i allt snack om de uteblivna målen. Människor som begriper fotboll ser ändå storheten hos en lirare som kan skarva en boll på millimetern rätt med en lätt touch av yttersidan av skon, som kan smeka ner en höjdpassning och skicka den vidare med ett tillslag, som kan bädda för andra och se till att LAGET mår bra i första hand.

Jag tror vi får ompröva det där med Zlatans enorma ego (i vissa avseenden i alla fall) och inse att mannen har blivit en grymt bra lagspelare. En som definitivt insett det är Capello, Juventus manager.

När man ser honom stå vid sidlinjen och peka och skrika "Zlaaaatan" så fattar man att detta är en magister som insett att han fått en udda elev i sin klass - och att denna elev är ett geni.

Juve - Italiens Chelsea

Jag tror Capello struntar i Zlatans placering i skytteligan.

Det viktiga är att hans flamingo (ja, Zlatan kallas så) fortsätter att bestämma takten i Juventus Flamingokvintett: Zlatan, Del Piero, Vieira, Nedved och Trezeguet.

Även om nu Udinese saknade skyttekungen Iaqauinta (kontraktsbråk) och kanske var värt en poäng efter sin fina andra halvlek måste vi nu konstatera att Juventus är italienska ligans Chelsea. Fyra raka segrar imponerar, oavsett motståndet. Precis som Chelsea resonerar behöver det inte alltid vara vackert, i fotbollen spelar utseendet ingen roll.

Titta bara på Udineses tränare Serse Cosmi. Han ser ut som en övergödd Stig Töfting med en Knatte, Fnatte o Tjatte-keps nertvingad som en trång kondom över huvudet. Till detta en kavajrygg skrynklig som ett dragspel.

Men på armen sitter en Rolex-klocka värd ett par hundra tusen. Man kan alltså betrakta folk från olika håll, precis som vi bör göra med Zlatan Ibrahimovic.

Vi bör förresten ta och sansa oss lite när det gäller Zlatans landslagskompis Henrik Larsson också.

Henke satt på bänken när Barca spelade 2-2 mot Valencia i går, men är han för den skull slut, körd, passé?

No way.

Vi kommer att få som vi vill: speltid för Henke, mål för Zlatan.

Tålamod, bara.

Peter Wennman