Bank: Han sparkas inte för något annat än en GULDtränare
”Ironiskt att IFK Göteborg gör skiftet just nu”
IFK Göteborg gör sig av med en tränare som just lett laget till deras bästa placering på fem år.
Jag antar att de har ett väldigt bra alternativ.
De behöver det.
Det är alltid vanskligt att vara tvärsäker innan stora nyheter riktigt landat. Det är precis bekräftat att IFK Göteborg ger Mikael Stahre sparken, med ett år kvar på kontraktet.
Jag har svårt att tänka mig att det handlar om ett desperat beslut i en ohållbar situation. Rimligen handlar det om att de hittat ett bättre alternativ och inte vill vänta, att de tvingas städa för att få plats med något nytt.
– När vi kör så kör vi, hade Stahre sagt själv.
Vad han säger nu? ”Nu är det bara att ta väskjäveln och gå, det är inte så att man dansar foxtrot direkt”?
Det är svårt att inte bli förtjust i Stahres öppna energi. Man får vad man ser, en ovillkorlig satsning, en värme och ett lagbyggande som står på att varenda spelare i varenda ögonblick i varenda match offrar allt.
Brist på en idé
I AIK, med den brokigaste spelargrupp allsvenskan sett, föll alla bitar på plats 2009.
I IFK Göteborg har det hänt då och då.
Stahres ledarskap blev på sätt och vis en förlängning av Jonas Olssons, det handlade om aggressivitet och attityd, spelare som sprang och sprang tills de antingen slet av ett korsband eller tog tre poäng.
Man börjar med arbetet, spelet kommer sedan.
Det har stundtals varit lätt att se det som en brist på spelidé. De har haft svårt att bygga spel bakifrån, de har valt framför mjuka kvalitéer och fötter på sitt centrala mittfält, och har allra oftast baserat hela sitt anfallsspel på en löpande referensanfallare (Hysén, Vibe).
Resten är aggressivitet och vilja, ett sjujäkla hålligång. Hjärta, inte hjärna. Och ibland, nästan alltid hemma på Gamla Ullevi, har allt verkligen stämt. De där dagarna har IFK Göteborg kört över allt. Passningarna sitter, löpningarna är synkroniserade, de springer in mål efter mål. Ibland har de satt ihop formsviter på ett par matcher, bara för att sedan se energinivån falla och ta spelet med sig – som det blir när grundspelet bygger på just energi.
Det är inte de soliga dagarna som fällt Blåvitt. Det är de andra dagarna som varit problemet.
Därför är det ironiskt att Mikael Stahre får packa väskorna just nu, en höst som den här.
Inte för placeringens skull, även om tabellraden trea-två skvallrar om en utveckling, men det är inte avgörande. Nej, för att vi de senaste månaderna verkligen kunnat se embryon till något annat.
Förvånad och förundrad
De har vågat bygga bakifrån (inte bara Augustinsson). De har haft flera uppspelspunkter (Rieks, Engvall, Vibe), de har kunnat variera farten och växla tempo.
Mikael Stahre kanske var på väg någonstans ändå?
Nu vet vi att han var på väg till arbetsförmedlingen.
– Vi vill ha alla kvar! skanderade Blåvitt-klacken under serieepilogen mot HBK.
Nu försvinner han som ledde dem dit.
Jag förstår om en tränare som gjort den sortens resultat är både förvånad och förundrad över att inte få fullfölja sitt kontrakt. Stahre är en generös ledare, han ger allt av sig själv och får nu en spark tillbaka.
Att låta Stahre gå ställer oerhörda krav på IFK Göteborg. De måste visa att de är ute efter en annan sorts spelidé, en mer konstruktiv modell för hela verksamheten. Någon som kan slussa in talangerna (Joel Allansson?) på Sam Larsson-spåret, ge dem förtroende och en tydlig form att växa i. Någon som pratar mindre om arbete och mer om hur man ska arbeta. Någon som kan leda både laget och klubben framåt.
Om vi ska vara konkreta:
Man sparkar inte en silvertränare för något annat än en guldtränare.
Nyckelsvar
Mats Gren har fått det totala mandatet att förändra IFK:s hela verksamhet, och han börjar med att låta kvasten gå.
Nyckelfrågorna ser ut just på det sättet; mer konstruktivt spel, stabilare spelidé, ännu bättre talangmiljö.
Nyckelsvaret är förstås vilken tränare som får jobbet. Det går inte att stämpla ”rätt” eller ”fel” på Stahre-valet utan att veta vad de får istället.
Det enda namn vi diskuterat är Janne Jönsson, en av Roys 4-4-2-boys som varit ute en sväng i världen och sett sig om. Kanske det. Eller så har Mats Gren tittat bredare och längre än så.
Vi får se.
Tills vidare är det bara att se på när en tränare packar väskjäveln och går. Mikael Stahre blev näst bäst i Sverige. Det räcker inte med Blåvitt.